party animal

opinion & reflektion

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

Annonser

och annars då

opinion & reflektion

20160827_venividiveneziansk

Många aldrig klarskrivna inlägg i utkastmappen nu för tiden. Känns som att jag hamnat på efterstjälken, så jag börjar en bit bakåt i tiden.

Det har pratats mycket om positivitet/negativitet i bloggosfären på sistone och det ämnet är väl ett riktigt praktexempel på sådant som brukar förbli i min utkastmapp. Jag blir regelbundet trött på lyckohajpen men så vill jag inte heller vara den där typiska negativa jäveln som bara kritiserar och hittar bajs att haka upp sig på, för jag är så ofta den. Nyckelord: Jag. Är. Så. Ofta. Den.

Så jag brukar istället klaga på lyckoidealiseringen åt Ellen och det lustiga är att det gör mig gladare, eller positivare, rent av lyckligare, och särskilt när hon också sätter igång. Relativt nyligen, och det här har jag också berättat åt Ellen, så sa jag åt Alfred att positivitet är överskattat. Han ställde sig negativt till detta påstående, vilket jag känner att KIND OF PROVES MY POINT.

Linn skrev klokt om att lära sig bo med sina dåliga sidor och jag har alldeles nyligen själv börjat bli sams med det faktum att jag är så kritisk och negativ av mig. Jag har — och tro inte att ironin i detta undgår mig — fått ta emot en hel del negativ kritik om just dessa karaktärsdrag genom åren. Men inte bara negativ kritik, även välmenande peppsnackande konstruktiv sådan. T.ex. för att att jag har så lätt för att hacka på sådant jag själv gör eller inte gör. Men jag tycker inte att vad jag gör då är att ”hacka på mig själv”, rätt och slätt och så bara. Jag tycker jag ser tämligen nyktert på mina åstadkommanden och inser att mycket kunde vara bättre och jag tycker även att detta egentligen låter ganska jävla hälosamt för egot.

Anyway, likväl har jag ofta känt att min negativitet som riktar sig såväl utåt som inåt är något som jag borde må lite dåligt för. Folk verkar i regel att främst att uppskatta positiva personer, som inte bara kan se någonting gott i det mesta (det kan jag med), men som också väljer att inte nämna det dåliga. Jag är mer sådan att jag vill ha en balans, i brist på bättre sätt att uttrycka det. Jag blir så himla lätt uttråkad när allt är ladida, bara. Att själv genomleva den här saken vi kallar livet ur ett sådant perspektiv faller sig inte heller naturligt för mig, inte i längden. Att vara ”lycklig, punkt slut” är inte något jag direkt eftersträvar heller, för det känns bara inte som min verklighet och därför som ett absurt hittepå. (Gud, jag låter ju miserabel. Är tvärtom just nu på gott humör så länge jag skriver.) Jag är mer för det här att vara tillfreds, men det är väl en annan historia.

Visst finns det oräkneliga fall där jag uttryckt negativiteten klumpigt eller obrytt, frustrerat eller hånfullt. (Däremot aldrig på grund av missunnsamhet eller enbart avundsjuka. Att metodiskt avfärda kritik en får på sådant är en liten pissbortförklaring, men mer om det en annan gång kanske.) Jag blir lätt irriterad på saker, tycker lätt att detaljer stör helheten, kan lätt säga ”jag gillade inte den där delen”, och så vidare. Det här har jag ofta känt ett slags behov av att försvara mig för. Inte lika starkt nu mera. Jag bara är sådan, och jag orkar inte lika ofta känna något tvång att förklara mitt pessimist-jag. Istället tänker jag på alla optimist-dem som jag gissar att ganska sällan känner att de behöver ursäkta och motivera sin natur.

Mer och mer börjar jag inse att jag gillar att vara den där kritiska personen. Jag fattar att det kan göra mig jäkla jobbig, men i grund och botten tycker jag att de är godare egenskaper än dåliga. Men så är jag också säkerligen partisk, men ändå. Att jag är så granskande och krävande och litar helhjärtat på magkänslan när den säger att jag inte gillar något och sen kan jag efter ett par sekunder också förklara varför och ser en givande utmaning i att lösa problemet och helt enkelt försöka göra saker lite bättre… ja, jag tycker helt enkelt inte att det är så illa ställt med mig på den planen, ändå.

Med det menar jag inte att min negativitet är enbart positiv. Men bara att den fasen inte heller är enbart negativ.

Och annars då? Tja, ja. För ett par helger sedan efter att vi hade åkt ut till Komossa i Oravais där det var dop för Alfreds systerson så ställde vi till med en impulsfest hemma hos oss och bjöd in människor samma dag för att fira villavslutning. Gick på natten ut till Pappersbron och sköt lite raketer och viftade med några tomtebloss, så det är därifrån bilderna i det här inlägget härstammar. Drog sen vidare till Brando och sjöng karaoke. Fick bl.a. äntligen orsak att jobba vidare på min Cher-imitation! (Oklart även för mig själv om jag menar det lika glättigt som det säkert verkar.)

Har också skrivit en text om The Shaggs för Kulturvis. Överraskande nöjd med den själv med tanke på att jag glömde bort att jag skulle skriva den ända tills Alfred påminde mig igår kväll. Min första instinkt efter ett smärre chockerat panikögonblick var att strunta i det, devil-may-care-igt, men ett par minuter senare greps jag istället av någon slags fan-anamma och kunde nån timme senare publicera texten. Jag är annars en ganska långsam skribent, tar gärna många pauser. Igår hann jag inte och jag trodde inte att jag kunde annat än göra så som jag brukar.

Det här är antagligen bara ett komplett sammanträffande (fast rätta mig nu om jag har fel, alla kännare af människans psyke), men det är faktiskt så att samtidigt som jag börjat fatta att jag uppriktigt och för det mesta skamlöst gillar att jag är kritisk, så har jag också verkat bli betydligt mindre kritisk gentemot mig själv. (Kanske också andra? Jag vet faktiskt inte ännu.)

Jag verkar ha blivit bättre på att vara okej med att jag ibland inte är så jävla bra på saker jag innerst inne skulle vilja vara jävla bra på. Jag KAN researcha och skriva en text jämförelsevist snabbt och känna att jag gjorde ett bra jobb trots att jag också vet att jag kunde ha gjort det bättre — jag efterhandsvåndas inte alls lika mycket på sistone som jag gjort förut. Fan, jag sjöng ju t.o.m. karaoke helt nyligen, flera låtar, och har inte en endaste gång känt att JAG KAN ALDRIG GÅ TILLBAKA TILL BRANDO IGEN. Framsteg!

Om jag bara kunde bli bättre på att gå och lägga mig i tid också så kunde det kanske bli folk av mig än. (Sa pessimisten. Hinner ju ännu sova 7, nästan 8 timmar. Hah!)

konsten att dra ett skämt

dokumentation & situation

För någon dag sen läste min sambo (som är komiker) upp ett skämt han läst och tyckt att haft undermålig leverans. Det var ett ganska standardskämt enligt stilen missuppfattning plus rättelse, ni vet. Men skämtet slutade inte när det kommit fram utan fortsatte traggla ut sig i förtydliganden. Stryk det sista, tyckte han. Jag såg vad han menade, poängen försvann. Jag tyckte också att resten borde kastas om, så att twisten avslutade, istället för inledde.

Om jag var en rolig person skulle jag hitta på ett exempel att förklara och underhålla med, men nu är det inte så det ligger till här va. Vi återkommer till detta senare. I ALLA FALL, komikern höll med om min teori att skämtet vore roligare om det kastades om, och tillade muttrande något om att jag tydligen kan det där jag.

Fortfarande mallig över detta (inre monolog: ”WOW jag är så bra på HUMOR wow wow jag är BÄST”) pratade jag med en man i telefon idag, och han skulle ursprungligen ringa för att prata om något feminismrelaterat. Detta nischades senare till något kretsande kring frisörfältet, men ändå fortfarande relaterat till feminism. Jag vet att det låter som en jättelång åsnebrygga där emellan men jag lovar, det var inte det. Detta hade vi mejlats om.

I alla fall, till grejen hör att jag är 1) säkert en helt duglig person att prata feminism med, men 2) i det stora hela bara en absurd person att prata frisörsaker med. Inte endast utav den orsaken att jag är feminist men inte frisör, utan nämligen för att under senaste cirka 15 åren har jag besökt en frisör två gånger. TVÅ. Det känns därför bara något långsökt och oväntat, fast ämnena är i kombination, om ni fattar vad jag menar.

Nåjo, tyckte detta var lite lustigt och försökte förmedla det som ett skojeri i början av samtalet, oooch… det sket på sig. Alltså ord kan inte uttrycka hur mycket det sket på sig. Full-jävla-ständigt. Min leverans var bedrövlig, alltså bland det sämsta jag nånsin både gjort och hört. Tonfallet befann sig flera mil vid sidan om skämtsam och lika långt ifrån deadpan, så att jag istället lät 1) helt seriös när jag sipprade ut med ungefär ”så jag hoppas det inte är alltför avancerade frågor hehehehee………….” och 2) därmed oroväckande hjärndöd. Som att jag på allvar trodde att han skulle ställa mig frågor om typ hårkvalitet. Att ämnet gått från feminism till frisöreri helt utan sammankoppling. Och som att det fortfarande var helt rimligt för mig att bli kontaktad om detta och till på köpet uttala mig om saken?? Vad skulle min roll vara ens, liksom, att GISSA NÅNTING OM SAXAR?! Herregud. Platt fall. Stackarn i andra änden tycktes bli ganska ställd (fast hanterade det jättetrevligt och proffsigt) och JAG FÖRSTÅR HONOM.

Tvingades bli en av de där som försvarar sig med ”Jag skojade bara”.

Det var allt jag ville skamrapportera.

Högaktningsfullt,
Linnea — bra i teorin, flopp i praktiken.

tummenuppva

P.S. Ni trodde kanske att detta inlägg skulle vara roligare än såhär. Ledsen att göra er besvikna, men jag har också goda nyheter: The joke’s on YOU! HA!

*kastar sig platt mot marken*

skruvar upp söndagsfrustrationsventilen

opinion & reflektion

De senaste dagarna har jag haft en del tankar av varierande irritation som jag av och an funderat på att älta om här i bloggen. Till exempel att:

  • I vår ankdammsbloggosfär tycks det råda en uppfattning om att rätten att ”säga sin åsikt” är hotad bara för att en del inte håller med om vad en säger, eller tycker att poängen i en bredare diskussion verkar ha gått förbi. (Ja, jag pratar naturligtvis med kroppsdiskussionen färskt i minne nu men har sett exempel på det här tidigare.) Har läst så många kommentarer som tagit till detta, a la ”men jag får väl inte säga min åsikt”, och jag undrar vem fasen det är som någonsin påstått detta. Nej, där ljög jag, jag undrar inte alls. Jag önskar bara att folk genast skulle sluta lyssna på detta inbillade fantasimonster. Åsiktsfrihet är inte synonymt med motargumentsfrihet.
  • Ibland brukar folk få för sig att jag är ”snäll”, mest för att jag i diskussioner på nätet försöker hålla en saklig ton. Detta har inte så mycket att göra med snällhet utan snarare det att jag tycker det är så satans pinsamt när folk inte kan hålla sig sansade i en e-diskussion. Det är så mycket enklare att exempelvis ta en paus och tänka igenom saker i diskussioner på nätet än vad det är i samtal ansikte mot ansikte. Båda är ju likväl lika verkliga. Jag försöker att inte vara ettrig, påstridig eller otåligt irrationell, men jag är ändå mycket mån om att få fram min synpunkt och jag kan säkert verka kall, butter och jävligt envis, bland annat. Det är jag okej med, är hellre tradig än hetsig. Nån annan kanske är mer okej med annat.
  • De senaste dagarna har jag argumenterat så absurt mycket på FB att jag började känna mig riktigt jäkla motbjudande och enerverande, en av de där som just won’t shut up, och det här stör mig som fan. Tror inte att någon under de senaste dagarna uppfattat mig som ”snäll”, även om jag försökt att inte vara motsatsen heller. Jag känner lite att jag både borde hålla ett försvarstal samt be om ursäkt åt allmänheten. Jag har inte bestämt mig för vilket ännu men tycker ni kan veta att det är splittrat, det är inte så att jag njuter av att delta i diskussioner som leder ingenvart och min frustration är även den ett faktum.
  • Och på tal om att försöka vara snäll, så skulle det i en diskussion där tjocka människor öppet pratar om sina komplex och hur de blir dömda även av andra för sina kroppar p.g.a. ett brett rådande strukturellt förtryck som hur vi än vrider och vänder på det de facto drabbar överviktiga mer än normal-/underviktiga, där de ber smala personer att tänka efter innan de pratar ur sina smalhetsprivilegierade perspektiv för/över alla, där de ber smala personer att inte publicera kroppsacceptansinlägg med bilder på de smala skribenterna i bikini för det känns ganska tungt att se som någon som inte alls har samma smala utgångspunkt till att känna kärlek och stolthet över/till sin kropp, där de ber smala personer att backa undan och ge de tjocka lite utrymme och inte bidra till att få allt att handla om smala personer så där som s.g.s. allt gör i världen… ja, i en sådan diskussion skulle det vara snällt att inte göra det totalt motsatta, tycker jag. Åtminstone lite längre än en halv dag eller två.
  • Jag fattar att ingen ändå VILL vara elak. Istället verkar många vilja ta delar av diskussionen och förvandla den så att den passar en själv, så att det går att föra in sig själv mitt i den och prata om detta. Menar inte att detta på nåt vis är onormalt, tvärtom. Undrar om det inte i själva verket är något jäkligt tidstypiskt och mycket förekommande, som inte egentligen betyder att vi är elaka eller whatever, men bara så högst individualistiska. Självupptagna men kanske inte så värst självinsiktsfulla, för att uttrycka det lite elakt. Vi är så vana med att allt ska kretsa kring oss i våra sfärar att det känns som ett hot mot vår integritet eller något att låta någonting glida förbi trots att vi skulle ha saker att säga, ett inlägg att skriva, bloggbesökare att få. (Gör ju mig själv något skyldig till detta, men kan omöjligtvis avgöra huruvida det beror på självbesatthet eller något annat lika pompöst.) Det blir otäckt när jag inser att frågan som den här tanken leder mig till är den som tycks vara nutidens ständiga: Vart lämnade empatin?

Men jag får väl inte säga min åsikt. (Skoja ba!)

Okej, ärligt talat känns det lite skrämmande att publicera det här men det känns också lättande att säga att jag inte tycker vissa saker är okej. Så över till er då — vad har ni stört er på på sistone?

finlandssvenska, feministiska bildtelegram

dokumentation & situation

IMG_20160502_121422

Tänkte bara berätta att den här veckan har jag tagit över Instagramkontot fi.sv.fem och kommer antagligen att prioritera den sajten framför bloggen. Troligtvis för jag väl över en del av inläggen hit senare också, men vill ni hänga med i realtid är det IG som gäller! Inledde naturligtvis med ett presentationsinlägg tidigare i dag:

Sidu morjens! Den här veckan är det jag, Linnea, som intar förarsätet här på @fi.sv.fem. Utöver att jag är en finlandssvensk feminist så är jag också t.ex. loppisfanatiker, bloggare sen cirka tjugo år tillbaka (detta betyder främst att jag är gammal, inte att jag är bra på att blogga), fantast av kultur, stil, etymologi och generell trivia, bl.a. Skriver också krönikor för @sevendays.fi och mitt nio-till-fem-jobb består av bildredigering. Nu just befinner jag mig på jobbet i Vasa där jag bor, men halvvägs genom veckan ska jag byta miljö och hoppeligen ska detta kunna erbjuda lite variation i mitt instaflöde som annars mestadels brukar bestå av bilder på min katt. Ska sikta på att balansera inläggen ganska jämnt mellan vardag, feminism och feminism i min vardag. Tror e kan bli schyni bra. På återseende! /@li.m.por

A post shared by Finlandssvenska feminister (@fi.sv.fem) on

 

Kunde inte motstå att vara lite extra finlandssvensk. Tack och hej, röika siitzi.

träningsbloggandet har gått för långt

dokumentation & situation

1. Jag är fullständigt heljävla ointresserad av träning.

2. Däremot är jag väldigt intresserad av bloggosfären.

1 + 2 = 3. Den här kombinationen har visat sig vara förbannat besvärlig.

För hela fucking bloggosfären svämmar ju över av träningsbloggar. Konstant ser jag inlägg om crossfit, tyngdlyftning, bikini fitness, yoga, pilates, löpning, pole dancing, och vad är nästa, fan stavgång? Plötsligt var de överallt, gymselfies i neonspandex, svettiga glada ansikten, kartor över viktminskning och fettbränning och muskelstyrka, glorifieringar av nånting så floppigt som att göra sånt som KÄNNS TUNGT, träningspassplaner för den kommande veckan, redovisningar av hur den senaste gick, recensioner av träningsplagg, besynnerliga siffror och förkortningar som jag inte fattar ett skvatt av, och så vidare. Till och med vanliga onischade bloggar drar sig inte för att emellanåt dryfta ämnen inom träningsgenren, och där surfar jag på i allsköns ro och så tvingas jag konfronteras med den skiten? Liksom det räcker inte med att jag ser träningsfreaks ute på gatan då? Nä nä, de ska fasen göra sig sedda och hörda och vältränade på bloggarna också. Och jag känner bara såhär att JAG BRYR MIG INTE! Jag ser faktiskt helt tillräckligt av träningskulturen redan utan att den idisslas i bloggosfären, bara så ni vet.

I Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare brukar träningsinlägg delas med jämna mellanrum och visst, jag är ju inte omöjlig på något sätt, och jag klarar bra av ett par nu som då. Det är väl helt okej. Men då jag ser typ en handfull eller fler av sådana under en hel dag, alltså under 24h i en grupp som har ungefär 2000 medlemmar, så gör det mig sååå irriterad. Ibland verkar liksom någon slags lavin lösas ut, det är helknäppt. En person kan t.ex. blogga om skidåkning och vad hen tycker om det och så helt plötsligt ska ALLA eller i alla fall FEM TILL FEMTON PERSONER med en relation till det berätta om sina egna erfarenheter av att ha varsin skida fastspänd på sina fötter. Endera i sina egna bloggar eller i kommentarer. Så fånigt! Precis som att vi på något vis relaterade till varandra i bloggosfären, eller inspirerades av varandra, eller drogs till bloggandet för att vi skulle tycka om att uttrycka våra personliga åsikter och tankar?! Hah, pfft! Tillåt mig hånskratta en stund.

(Det blir förstås jävligt tröttsamt att eftersom jag är medlem i den gruppen så måste jag klicka in mig till varje inlägg som delas där och läsa dem allihopa, det gör ju inte precis saken något mindre påfrestande. Alltså det är ju egentligen ett ganska dumt system, hmm undrar om det inte fanns nåt sätt att ändra på det?)

Det är i min åsikt — d.v.s. den rätta åsikten — hemskt att träningsbloggandet får pågå såhär, att folk pratar om sådana sabla ointressanta och störande saker. Jag känner mig STRESSAD av all träningshets! Får riktigt dålig feelis, det skulle vara så mycket trevligare om alla bara kunde skippa allt sånt. Så jag brukar kommentera på inläggen, för vad annars kan jag göra liksom? Jag brukar säga ungefär ”Suck, snälla människor, kan vi inte sluta prata om sånt här…? No offense men orkar liksom inte med den här skiten, det är så jävla otrevligt. Träningsbloggandet har gått för långt!”. Att säga så är särskilt lyckat eftersom att alla vet att ifall någon säger att något har gått för långt så är det den Ultimata Objektiva Sanningen som talas precis då. Det kan ingen säga emot.

Så därför skriver jag detta inlägg, för jag tycker det har gått för långt. Tycker också att det är ett fåntrattigt beteende att ha andra intressen än mig. Ärligt talat är det jobbigt att de orkar hålla på så där och pinsamt att de inte kan hålla sig ifrån det. Fatta hur det påverkar mig! Jag som hellre läser om annat! Jag som helst håller mig borta från allt som har med träning att göra, och så bara DYKER SÅDANT UPP i mitt flöde gång på gång precis som att jag inte levde det liv i vilket jag är universums regent som jag ju de facto vet att jag har rätt till?? Så förbannat skevt. Jag har fått nog och det är på tiden att ni anpassar er till mig nu. Dags för förändring!

För såhär är det gott folk, att är det någon träningsform ni ska ägna er åt, så är det banne mig helt klart en och endast en som gäller: Curling.

en sammanlimpning

dokumentation & situation

20160220_sammetsset

Drog på mig en mörkgrön sammetskavaj med tillhörande väst igår, loppade duon då Alfred och jag gjorde vårt maratonlopp(is) i Karleby för ett fåtal veckor sen. Kände mig som ytterst professionell mossa hela kvällen.

Kan inte påstå att det var fest igår men eftersom det är helg och det inte är meningen att jag ska få njuta av min ledighet eller hinna få någonting gjort så har jag haft migrän idag. MEEEEN nu har den gått om så jag ska inte vältra mig i det förflutna. *krystar fram ett leende* *får en prolaps i hjärnan* *ser fram emot sjukskrivningen*

Har många projekt i görningen just nu men de flesta ligger en bit i framtiden. Har t.ex. en tämligen massivt illustrationsuppdrag framför mig och nu låter det kanske som att jag kan teckna eller nåt men oh lol nej, det är digitala manipuleringar som kommer gälla förstås. Likväl funderar jag på att försöka lära mig rita lite bättre igen, hade övat upp det så länge jag studerade konst och sånt för många år sedan — blev aldrig bra på det, men ändå bättre än jag var innan — men i.o.m. att jag i princip inte tecknat sen dess så är jag tillbaka på samma tecknenivå som jag var då jag gick på åttan ungefär. Mitt status quo inom tecknekonsten, verkar det som. Har ett fåtal egna idéer för kreativa grejer som jag gärna skulle ge varsitt försök, en av dem kunde gärna få inkludera lite teckning light. Fick en förfrågan om att ta mig an ett fotouppdrag häromdagen och det ser jag mycket fram emot, men även det är något jag måste berätta om senare.

Har väl sagt det förr men alltså jag himlar egentligen med ögonen åt såna här inlägg när bloggare säger ungefär ”NÅNTING ÄR PÅ GÅNG” men sen vägrar de säga vad för att vara hemlighetsfullt spännande eller vem vet vad, och det är verkligen inte det jag försöker göra här. Grejen är bara det att det är lite för tidigt att berätta mer ingående om projekten, känner jag, men de är också ungefär det enda jag har att berätta om. Vill liksom bara säga det att mitt liv innehåller mer än huvudvärk.

Det åsido så är en sannerligen fängslande och full disclosure!!-historia att jag bytt användarnamn på Instagram, något jag länge velat men inte vetat vad jag skulle byta till. Häromdagen erfor jag en Heurekaupplevelse då jag märkte att initiala delar av mina namn bildar ordet LIMPOR vilket ju är ganska perfekt för att 1) ibland kallas jag Limpan/Limppo/variationer på det, och 2) jag älskar att limpa, loafing is the love of my life/loaf of my loaf, et.c. Så numera hittar ni mig på @li.m.por där.

Försöker komma på något käckt sätt att avsluta. Lyckas inte. Säger CIAO och hoppas det låter fräscht.

helgen, kulturen och toleransen

opinion & reflektion

20150911_spegel

Då var det, som de säger, klippt. Hade tänkt anlita professionell saxhantering för mitt hår den här gången men så kom jag hem från jobbet i fredags och kände mig så otålig att jag gjorde det själv. Kan ha haft något att göra med feber och övertrötthet, mycket synliga båda två på den här bilden tycker jag. Sen blev det konsert på Brödfabriken där inträdet gick till Vasas mottagningscentral och bl.a. Jim spelade. Fin, lugn men kul kväll. På lördag var det premiär för Den besynnerliga händelsen med hunden om natten på Wasa Teater och efteråt en smak av kulturlifvsklyschan med ett glas rött och muntlig recensionscirkel på Bistro Ernst. I korthet: Tyckte pjäsen var ganska ojämn men gillade den likväl, temat var intressant och definitivt annorlunda från något jag tidigare sett. Oftast då jag går på teater brukar jag bli uttråkad under andra akten, så inte nu. Det var också under den akten som den fjärde väggen bröts nu som då och sådant råkar jag vara svag för, som den meta-generationella produkt jag är. Följande dag blev det kaffe och smöggis på Aschan med min syster Charlotta som var i stan och jag insåg än en gång att cafékulturen här i Vasa är så annorlunda än den jag är van med, hade nästan glömt det, men det var en av de saker som längst tid gjorde sig påmind om mitt främmandeskap då jag flyttat hit. Under min ungdom i Jakobstad gjorde vi i princip inte annat än hänga på café söndag måndag tisdag onsdag torsdag och ofta också fredag och lördag, men här var det svårt att hitta ett café som ens hade öppet en söndag.

På tal om främmandeskap så ser vi ju en hel del xenofobi ute i de sociala medierna nu för tiden. En tid nu har personer i ens bekantskapskrets en och en avslöjat sig, inte direkt som medvetna xenofober eller fullblodsrasister, men nog som självcentrerade, oempatiska och benägna till hejdlösa generaliseringar. Beslöt förra veckan att hålla en nolltoleranslinje på Facebook så länge jag bara orkar, vilket betyder att varje gång jag ser något som uppmuntrar till xenofobiskt tänkande så ska jag säga emot, ifrågasätta, posta en länk till en motsägande artikel, efterlysa lite medkänsla, eller vad jag än väljer. Det gör mig nog inte till den mest populära personen på människors vänlista men ärligt talat, gör det privilegierade människor ledsna eller frustrerade att jag försöker försvara utsatta dito, så är det 1) gaaanska jäkla minimalt i jämförelse, liksom inget att skriva hem om direkt, 2) kanske bara rätt åt dem, jag försöker att inte vara otrevlig men lite skit förtjänar nog fan de som sprider skit, och 3) faktiskt inte mitt problem. Jag skulle gärna vara omtyckt av alla, men jag har inga eftersträvanden till att vara det. Hittills har jag sagt till tre gånger — även om en diskussion blev längre än endast en kommentar, men i en annan tråd sket jag bara i att svara — så det är inte heller något jättestort åtagande. Trodde faktiskt det skulle vara större, eventuellt kan det vara så att de där pissiga inläggen har nött på mig mer när jag tillåtit mig själv hålla tyst, och därför känts som fler.

Alla tre gånger som jag hittills sagt ifrån sen förra veckan så har det varit personer som jag annars haft goda tankar om som postat inläggen. Det är kanske mest trist. Det är inte så att jag numera är övertygad om motsatsen, långt ifrån, men det är bistert att se att det är så himla jävla lätt att i nutiden vara ”invandringskritisk” utan samvetskval. Jag har inga vanföreställningar om att jag ska rädda världen eller förändra någons åsikt med det jag säger, jag försöker bara ha nån jäkla ryggrad och säga vad jag är övertygad om att är medmänskligt rätt.

Har ni annars märkt att det alltid tycks vara människor som till synes annars inte visar engagemang i samhället/världen som delar de främlingsfientliga inläggen? Alltså av vad en ser på Facebook, menar jag såklart då. I alla fall för min del så tycker jag det verkar så, de som jag ser dela dessa grejer har jag nog aldrig förut sett skriva knappt ens en rad om världen utanför deras bubbla, vilken jag antar att de nu uppfattar som hotad. Menar inte att folk måste göra det heller, att det är en världsmedborgares plikt att kontinuerligt sätta sig in i händelser och yttra tankar om dem för att få säga sin åsikt om annat, men jag menar bara att av alla saker som skulle vara möjligt att engagera sig i i världen, så väljer folk att göra flyktingkrisen ännu svårare. Kan beskriva det som bedrövligt, men det är såklart en underdrift.

motsatser, ungefär

opinion & reflektion

20141002_negativ

Förra veckan tänkte jag mycket på negativitet men jag kom aldrig så långt att jag skrev ner mina tankar och nu minns jag inte längre vilka de var. Förutom den ena, det bloggrelaterade negativa experimentresultatet: Misslyckades med min septemberutmaning! Har inte alls bloggat varje udda dag och skrivit kommentarer varje jämna. Halvvägs gick det bra men sen tappade jag självdisciplinen. Ja, kände mig bara tvungen att erkänna detta, det är allt. Men den här veckan tänker jag mera på motsatser.

Helena skrev nyligen om att göra saker en är rädd för. Sådana tankegångar är så främmande för mig, inga som påträffas i mitt huvud av sig självt. Jag gör så gott som aldrig något jag tycker känns skrämmande, jag reagerar på situationer som kan medföra obehagligheter genom att fly fly fly och oftast utan att ens tankemässigt utmana denna instinkt, och jag känner både beundran och avundsjuka inför de som tvärtom vågar trots rädslan. Lite bitterhet också, men den är inte riktad åt dem, mest bara… universums nycker, typ. (Har jag sagt att jag vägrar gå med på att jag själv ansvarar till 100% för hur/vem jag är? Jag vägrar alltså.) Har funderat på det här, samtidigt som jag förstås föraktat min hopplösa oförmåga att bara göra saker, men så kom jag på att jag gjorde ju visst en skitläskig grej här nyligen — d.v.s., att medverka i Alfreds podcast. Hade jag inte varit lite bekant med honom från tidigare hade jag nog mesat ur, som från så mycket annat. Jag skulle gärna skriva mycket utförligt och självfördömande om hur ovan och disträ jag var i den situationen, och hur det hade motsatsen till en bra inverkan på min tanke- och talförmåga, men… [djup suck] ska avstå. Men gud, så jag har våndats. Haha. Det är inte friskt. Det känns (tack och lov) mer okej nu än det gjorde innan.

Ja jösses, det här att socialisera överlag tenderar vara svårt. Känns som ett trick jag titt som tätt glömmer bort. Jag tillbringar så mycket av min tid för mig själv, på ett sätt eller annat, att sen när jag ska rikta mig utåt istället för inåt så blir det så tafatt och klumpigt, fåordigt och trevande. Men jag vill ändå träffa människor, så jag går på fest, hälsar på, möter bekanta här och där, råkar på dem nu som då, och jag stannar upp, jag småpratar, jag pratar, men det kan varje gång gå precis hur som helst. Helt okej, hur bra som helst, eller enligt den obarmhärtiga motsatsen att jag väl hemma igen kniper fast ögonen hårt och muttrar svordomar mellan plågade suckar. Har ännu inte hittat någon logik eller något mönster i resultaten, tyvärr, trots att detta har pågått störande länge redan. Jag vet att jag bloggat om det förr, flera gånger antagligen.

Andra semimotsatser jag har tänkt på är hur människor beskriver filmer. En del återberättar historien, hur händelseförloppet ser ut, vilken punkt som leder till nästa, men utöver det så sägs det inte så mycket mer om filmen förutom att den var endera uppskattad eller inte. Själv är jag intresserad av att höra om stämningen i den, kanske vilka andra filmer den påminner om, eller nån rolig trivia om den, vem som gjorde rollerna och hur prestationerna var, om den var snygg och i så fall på vilket vis, och så vidare, och kanske allra mest: varför den var uppskattad eller inte. Tror sådana som jag kan vara ganska jobbiga att prata film med om en mera tillhör den förstnämnda gruppen. (Dels för att jag tenderar tjata på med såna frågor.) Tänker också att det här antagligen är betydligt mera omfattande än bara film.

Jag har förresten pubquizzat för första gången på många många år, ingen vinst men dock en tredjeplats — bättre än förväntat — men mest triumferande känns vårt teamwork då vi nästan lyckades luska ut vad polyandry betydde. Vår gissning var manligt månggifte, svaret var månggifte där kvinnan har många makar, istället för det mera vanliga upplägget karl med många fruar. Ganska bra ändå va, från att ha haft verkligen noll aning? Är motsatsen till missnöjd.