Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged sömnad

Choose another tag?

Det är nästan löjligt hur många år  jag velat göra ett sängöverkast i lapptäcksteknik. I fler än fem, men antagligen färre än tio i alla fall. Sporadiskt under denna tid har jag hållit utkik efter lämpliga tygbitar på loppisar, men min samling har vuxit ack så långsamt. Ett sängöverkast är ju inte heller något riktigt litet projekt att ta sig an — det är ganska mycket tyg som behövs för att täcka en sådan rektangel.

Här kommer bebisen in i bild. Såg ett fint lapptäcke hos Karins och Nikis som deras son gärna chillar på, och en tid senare slog det mig att jamenvisst ja, en sådan kviltad sak kunde ju vara bra att ha och att sy ett sådant kunde förstås samtidigt ge mig tillfälle att öva på mitt lappande inför ett fullskaligt överkast. Har inte sytt något i tekniken sedan drygt tjugo år sedan då jag sydde en ganska ful penal. (Pennfodral på finlandssvenska. Ett teleskopord?) Samtidigt resonerade jag typ så här: Men hur svårt kan det va?

Nå, där var ju mitt första misstag då. För svaret var: Åh HELT tillräckligt faktiskt.

20170929_tyglappar_001

Precis som med det planerade större överkastet så vill jag ha trekantiga bitar även för den mindre bebisfilten. De av er som hänger med på Instagram såg kanske häromdagen att jag redan kommit en bra bit på vägen, sytt ihop flera rader med trekanter, och då insett att jag slarvat alldeles för mycket och att jag omöjligen skulle få ihop det på ett snyggt och symmetrisk sätt. Det skulle reta gallfeber på mig att ens försöka och jag skulle vara för evigt missnöjd med resultatet, förstod jag. Blev helt matt av insikten men började efter nån timme tycka att det egentligen bara var bra. Jag var inte så nöjd med varken färgkombination eller komposition i ursprungsförsöket heller, och började vartefter tycka att alltsammans såg så skränigt ut, så det fanns bara en enda rimlig sak att göra: Börja om från början.

Så jag har klippt nya lappar, och loppat nya tyger också. Jag har sorterat och räknat så jag har lika många mörkare lappar som jag har ljusare. Framför allt så har jag mätt och markerat ordentligt innan jag tagit till saxen och på baksidan av varje kvadrat har jag ritat ett streck tvärs över från ett hörn till motsatt. Denna linje ska guida mig när jag sedan syr ihop varje mörk bit mot ljus bit med en söm på varsin sida av linjen, och sedan ska jag klippa upp längs med mittlinjen. Där ska jag då ha mina förhoppningsvis jämna(re) dubbeltrianglar, eller kvadrater, att jobba vidare ifrån.

20170929_tyglappar_002

Det har förstås tagit dubbelt mer tid att komma så här långt i försök nummer två, men fasen om det inte känns bättre än sist. Det kan fortfarande skita på sig rejält, förstås, men utgångsläget känns betydligt säkrare och dessutom snyggare. Till och med Selma godkände de nya lapparna. Allt verkar mer lovande, med andra ord. Rapporterar vidare då jag kommit längre!

Ja, det var nu det jag sysslat med de senaste dagarna. Fortfarande ingen bebis, och ej heller några påtagliga tecken på att den skulle ha särskilt bråttom till sin födelsedag. Kalendern säger 40+5 i dag. Börjar fundera att det kanske är ett oktoberbarn som jag bär på trots allt. Fast ännu har hen 30 timmar på sig att bevisa att vi ändå haft rätt uppfattning då vi pratat om slutet av september. Vad tror ni?

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.