fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

Annonser

what’s in a name

dokumentation & situation
20171023_blenda

En självklar Blenda Mo.

Namn! Namn är alltid kul. I frågestunden damp ett par frågor om bebisens namn in, så jag klumpar ihop dem till ett inlägg. En del vänner och bekanta har också utanför frågestunden undrat varifrån det kommer, hur vi tänkte kring det, så jag tar och svamlar lite fritt också.

LinnJag som är namngalen undrar förstås om Blenda ska få initialerna BB, eller om hon ska ha ditt efternamn?
MM: Hur kom det sig att namnen blev just Blenda?
Monica: Har eller får Blenda ett andranamn?

Blendas initialer blir BP, så alltså mitt efternamn, Portin. Ingen egentlig orsak förutom att det bara var något vi bestämde rätt tidigt — Alfred tycker att det är finare med efternamn som inte betyder något (?!) och jag gillar förutsägbart nog att det blir en matriarkal linje när det är moderns namn som används. Hade endera av våra släktnamn varit mycket ovanligt så hade vi nog valt det.

Andranamnet är Mo. (Så med det blir initialerna BMP, en liten bitmap. 🤓) En del har frågat om hela namnet Blenda Mo är tilltalsnamn, vilket jag antar att betyder vi lyckades med att hitta en kombination av för- & mellannamn som klingar bra tillsammans, hehe. Trevligt!

Så varför just de namnen då? Ursprungligen sökte jag en massa blomsterrelaterade namn, eftersom jag alltid själv gillat att dela namn med en blomma och har haft nån slags fix idé om att förlänga den linjen, eller vad jag ska säga. Vi gick igenom ett fåtal alternativ och ett av dem var nog vår klara favorit, men vartefter jag kände på det så började det kännas allt mindre passande. Svårt att förklara, men fick fel vibb, helt enkelt.

Jag har alltid gillat namnet Blenda men det hade ändå aldrig tagit sig in på min ”namnlista”. Redan i våras hade jag antecknat det, men det hade inte knipit förstaplatsen då ännu och jag hade inte ens nämnt det åt Alfred.

Men så snubblade jag över mina anteckningar igen en dag och plötsligt bara strålade det där namnet som dessutom ju var typ det bästa i världen, och jag var lite nervös när jag lade fram det som ett förslag eftersom att jag då redan hunnit bli så förtjust vid det. Alfred hade hämtat mig från jobbet och vi körde precis förbi trafikljusen då jag sa ungefär ”Jag har annars kommit på ett annat namn nu, och det är kanske lite konstigt, men… Blenda.”, och Alfred sa ”Jaa! Det tycker jag om”. Puh!

”Kvinnonamnet Blenda är ett gammalt svenskt namn. Namnet har en något oklar betydelse. En vanlig förklaring är att det skulle betyda den förbländande eller den bländande sköna men det har också föreslagits att det skulle kunna vara kopplat till sockennamnet Blädinge eller komma från det isländska ordet för listig.

En sägen berättar om kvinnan Blenda i Värend som lyckades besegra den danska fiendehären. Männen i Värend var på krigståg i Norge när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som tack fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen.”
Svenska namn

Det jag själv gillar mest med det är nog att det är så starkt och samtidigt så mjukt, så klart och ändå så dunkelt.

Så låter det för mig, i alla fall.

Sen angående mellannamn var kanske främsta prioritet att ha något som passade fonetiskt med förnamnet. Ville gärna ha något kort och enstavigt och i princip försökte jag bara pussla ihop olika bokstäver när bitarna föll på plats med Mo.

”Moskog (kangasmetsä) och lundskog (lehtometsä) är de två huvudtyperna i den finländska skogstypslära som utvecklades av A.K. Cajander. Nästan all skog i Finland räknas som moskog.”
Wikipedia

Där förvandlades det (uteblivna) blomsterrelaterade snarare till något naturrelaterat, i.o.m. moskog och jordarten mo. Gillar också att tänka att det är en kortform av mosippa, vilket ju är en blomma. Sen lär också namnet ha samma etymologiska ursprung som mitt mellannamn, Maria.

Nu väntar vi bara på att magistraten ska godkänna det i sina register. Sen är det klappat och klart!

jag är så [adjektiv]

opinion & reflektion

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

stilleben

dokumentation & situation

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

maness

opinion & reflektion

Jag brukar ibland tänka på ord vars grundform avser någon av manligt kön och där motsvarigheten för en kvinna beskrivs genom en tillagd ändelse, typ lärare/lärarinna, prins/prinsessa, eller varför inte dude/dudette, öhöh. Många av den typen är ju numera ganska förlegade, tack och lov.

(Har däremot stött på bloggande kvinnor som seriöst kallar sig BLOGGERSKOR. Alltså jag fattar att det låter kokett och charmigt men fan lägg av.)

Sen brukar jag försöka fundera på ord där det är helt tvärtemot. Att ordet i dess grundform avser en kvinna och med en ändelse till en man.

Allt jag kan komma på är änka/änkling. Och det är så jäkla dubbelsorgligt.

Fast jag missar antagligen något. Förslag?

Skojade en gång med Alfred om att jag inte var en woman utan en MANESS och det visar sig att ett sådant ord har också funnits. På riktigt.

skrivkrampslogg

dokumentation & situation

20151022

Utan att överdriva har jag suttit här hela kvällen och försökt komma på vad jag ska skriva om, och då menar jag inte bara här på bloggen utan även för min krönika. Allt var frid och fröjd tills nångång runt halv sex-tiden, jag hade t.o.m. planer att gå på en middagsbjudning nån timme senare och tänkte precis på detta då det plötsligt slog mig: KRÖNIKAN. Så då fick jag stanna hemma för att skriva den, och vad resulterade det i? Låt mig berätta, det går kvickt, nämligen: INGET. INTE ETT JÄVLA SKVATT. Jag blir så frustrerad. Jag vet, jag vet, jag borde ha varit ut i betydligt godare tid, tänkt på det mer tidigare i veckan, men det var något med den här förkylningen som grötade till hjärnan ordentligt och sen kom dessutom det här feberefterskalvet mitt i arbetsveckan och nollställde mig fullständigt. Så jag tog höstlov, något som jag är förbannat missnöjd med för trots att jag inte haft en blekaste aning om vad jag skulle skriva en krönika om så hade jag ändå sett fram emot att skriva en igen. Fast det oftast är svårt att komma på ett ämne eller vinkling och fast skrivandet brukar medföra att jag sover ett par timmar för litet natten innan deadline och fast det s.g.s. ALLTID hittills varit så att jag har velat ändra på nånting i krönikorna i efterhand, så gillar jag verkligen att få ihop dem. Den här gången hände det inte. Fick inte ens en början.

Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Och här hade jag tossat omkring på lunchpausen och knäppt bilder på höstiga vyer för att ha nånting illustrativt att sporra skrivandet, men så tittar jag på bilderna sen och tänker: SNARK. Ett inlägg till om höstens skiftande färger, ruggighet och krispighet, fallna löv och this is why they call it fall eller kanske någon sarkasm om nånting typiskt bloggesque som ‘fall in löv’… bara NEJ, ett sådant inlägg är inget jag fasiken orkar bidra med till vår sfär af bloggar just nu.

Och på tal om ‘fall in löv’, typ där har vi väl förresten först ”bloggska” om nånstans. Krystade ordskämt, referenser och för all del även en blandning av språk i kreativitetens eller nödlösningens namn, men ingalunda särskrivningar och interjektioner som avslöjar tonläge eller humörmässig inställning. De senare är på intet vis särskilt utmärkande för bloggosfären, om du* frågar mig, för de ser vi överallt och jag vägrar gå med på att språket ”bloggska” ska definieras av nedsättande och dessutom tämligen orättvisa bedömningar. Hrmpf. (Den minst dåliga krönikeidén jag hade var förresten att berätta om språket ”blaska” som vi kan se spår av i tidningar, men det hade nog blivit för elakt. Trots att jag tycker att det finns en del att kritisera i den där kolumnen så är det ändå inte exakt det som jag skulle vilja gå åt, så referensen skulle bara bli konstig och krånglig. Till på köpet så har jag, i viss mån, redan skrivit om ämnet också, ganska nyligen dessutom.)

* Jag säger ”du” för att jag gillar idén att prata direkt till läsaren, och andra gånger undviker jag att använda passivform för att jag tycker det gör texten distanserad och… ja, passiv (!) och det tycker jag att gör en text både tråkigare och sämre. Detta är också den främsta orsaken till varför jag undviker ordet ”man” i text, det började som ett experiment med ursprung i feministiska tankegångar, men fick ganska snabbt en bonus i att jag började märka hur störigt det är att läsa upprepningar av ”man tycker”, ”man kunde” och ”man brukar”, eftersom det, i mitt tycke, låter opersonligt och fjärmat. Menar jag ”man” eller menar jag ”jag”, kan man exempelvis fråga sig. Oftast menar man ”jag” så varför säger man inte det, varför försöker man distansera sig själv från sitt själv, vad är man så rädd för? (Hah!)

Men jag — blink, blink — digresserar.

Jag gillar inte heller att läsa mycket slarvigt skrivna texter och det finns onekligen många av dem i bloggosfären. Men då handlar inte heller bloggandet om lingvistik, utan om självuttryck. De två delarna går naturligtvis att kombinera med alldeles ypperlig framgång, men i grund och botten är de likväl två helt skilda världar.

Låt mig spola tillbaka en bit här och upprepa vad jag sa tidigare. Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Japp japp. God natt.

jånä

opinion & reflektion

20150522

Hej hej från jobbet! Detta är vad en bildredigerare ibland passar på att göra då hen tar lunch — redigera egna bilder. Idag är krönikefredagen min tur och denna gång skrev jag om dialekter, d.v.s. tungomål, vilket förstås är orsaken till min grimas: Naaleis mangleis.

I krönikan nämnde jag ett fåtal exempel på mina favoritord som råkar vara dialektala och jag hade gärna efterlyst andras om det bara fanns något slags kommentarssystem på sajten. Så jag frågar här istället utifall att nån hittar in hit också — vilka ord och uttryck (dialektala eller ej) gillar ni?

inte ett fult ord

opinion & reflektion
cunt

Dori Atlantis – Cunt Cheerleaders, Feminist Art Program, Fresno State College, 1971.

I högstadiet tog klassföreståndaren ett snack med oss på klassen, hon hade hört att vi, ungdomen, använde könsordet ‘fitta’ som något negativt. ”Men det är ju något av det vackraste som finns, ett sköte”, sa hon något trevande och besvärat. Vi tyckte hon var löjlig, förstås, och fortsatte att säga att saker var fittiga när de var jobbiga, att säga att någon fittades då de retades, att säga fittans då vi behövde ett förstärkelseord, bland annat. Spolar vi framåt några år så började jag inse problematiken i detta men det är först på den senaste tiden som jag uppriktigt börjat störa mig på det. Jag blir ibland, som jag skulle ha sagt för några år sen utan att desto vidare reflektera över varför jag säger så, lite fittig på det. Och nu för tiden låter det jättekonstigt att säga så. Vaddå fittig? Vaginig? Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad jag menar. Det är lite som ett ord som upprepas så många gånger att det till sist inte bara tappar sin betydelse utan dessutom börjar se ut som ett påhittat ord. Fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig och nu är det inte längre ett ord.

Jag har inga problem med svordomar eller könsord men vad jag inte gillar är förstås sättet som ordet fitta används, när det brukas för att beskriva något negativt, något fult, något som gör något redan jävligt ännu jävligare. Sådant bruk uttrycker ett kvinnoförakt. Inte nödvändigtvis individens egna, men det normaliserade som finns i samhället. Och när något någon säger uttrycker något som redan existerar, då understöds det.

Vi måste inte tänka speciellt länge för att hitta fler exempel som bottnar i samma förakt — i synnerhet på engelska kryllar av det av dem, och fler av dem har vi tagit i bruk som lånord. Cunt betyder att nån är på ett eller annat vis odräglig och elak, pussy är att vara feg och misslyckad, twat är att vara både misslyckad och odräglig samt till på köpet korkad, eller varför inte bitch som betyder tik och nästan enbart riktas som skällsord till kvinnor för det är självklart att speciellt hundhonorna är horribla och påstridiga jämfört med hanhundarna, eller? Skank, slut, whore används också nästan uteslutande för att beskriva kvinnor. (Klassisk jämförelse: Stud, stallion, player — alla positiva, alla manliga.) Även om engelska benämningar på mannens kön också kan brukas som förolämpningar, t.ex. dick eller prick, så har de av någon orsak inte lånats till svenskan. De ord vi istället använder som förolämpningar baserade på en mans manlighet går ut på att uttrycka att hans manlighet är, tja, lite i underläge helt enkelt jämfört med de självutnämnda alfamännens. Ofta antyds det också att den underlägsna mannen är mer ”som en kvinna” än ”riktiga män” ”ska vara”. Fjolla, bög, femi, homo. Jag vet att detta är ett uttjatat uttryck men ursäkta, något är fan SKEVT.

Lånar ett citat som tydligt uttrycker det jag försöker säga:

”What’s the worst possible thing you can call a woman? Don’t hold back, now. You’re probably thinking of words like slut, whore, bitch, cunt (I told you not to hold back!), skank. Okay, now, what are the worst things you can call a guy? Fag, girl, bitch, pussy. I’ve even heard the term ‘mangina.’
Notice anything? The worst thing you can call a girl is a girl. The worst thing you can call a guy is a girl. Being a woman is the ultimate insult. Now tell me that’s not royally fucked up.”

– JESSICA VALENTI, FULL FRONTAL FEMINISM

Så det är lite svårt att inte lyfta på ett ögonbryn då jag surfar in på Radio X3Ms hemsida och läser i en artikel att något är ‘fittigt’. Det är jäkligt svårt att inte avsky människor en aning när jag går ut en kväll och hör vuxna män bröla ‘vittu, sluta fittas’. Det är även svårt att inte sucka till när jag läser en diskussion som delvis berör feminism och någon tycker att huvudsaken är att ‘inte vara en fitta’.

Det är så tröttsamt. Så otroligt förbannat skittröttsamt. Jag ser inte ordet som direkt kränkande, men jag gillar det inte. Det är omöjligt att göra det då jag tar all skit i beaktande, och inte blir det mycket bättre av att ordet i olika varianter finns överallt. Allt som inte är bra är fittigt och att ordet fitta ska ha negativa associationer är så sabla befängt ur vilket håll en än ser på det — fittor är fan så mycket mer älskade än hatade. Jag tycker inte att det är ett ord som måste på något vis tassas försiktigt omkring, men det är ett namn på en del av våra kroppar, en intim del, en känslig del, en verkligt vital del för vårt ursprung och fortlevnad, och jag tycker bara att det förtjänar mer respekt. Det är inget fult med det. Frågan för min del är bara om jag själv endast ska jobba på att helt och hållet eliminera det ordet ur min vokabulär (säger ju det fortfarande ibland, då jag är endera mycket arg eller mycket spontan) eller om jag ska dessutom ska börja använda benämningar på manliga könsorgan på samma sätt för att jämna ut fältet lite. Ni vet, take the low road. Känner mig lockad, men jag vet inte… Det vore förstås ganska kukigt av mig.

svenska ord vi borde skippa

opinion & reflektion

and, art, bad, barn, bra, by, chef, den, dog, Fanny, fart, glass, god, host, is, Jerker, kiss, lake, lie, men, offer, prick, rang, rim, roll, slut, so, tall, torn

Bland många flera då, och ni kan säkerligen förstå varför! I talspråk är de tack och lov mindre vanliga då det svenska uttalet för det mesta skiljer sig från det engelska, men att i text formulera förståeliga meningar kunde i fortsättningen bli lite svårare om vi skippade såna där tvetydiga ord, men jag tycker ändå att resultatet vore väl värt ansträngningen. Det är förstås även för mig som hobbyskribent besvärande att veta att när någon läser mina texter så kan jag aldrig vara säker på att ordens avsedda mening verkligen kommer fram. Säg att jag t.ex. skriver ”Mitt i prick!” och menar det som ett positivt utrop, men det kan ju hända att någon läser det och tolkar det som exempelvis ”Mitt i snopp!”, och det kan jag förstå att lätt kunde uppfattas som hotfullt. Mitt glättiga utropstecken kunde till på köpet misstolkas som aggressivt. Inte bra alls! Och det, i sin tur, uppfattar kanske någon som ”Inte behå alls”, och det låter visst aningen förbryllande det med. Ja, vad är det jag säger egentligen? Visst, jag tror att alla ändå till sist förstår att jag menade ”bra” i dess svenska innebörd, men det är förstås hemskt störande att det blir såna där avbrott när en måste stanna upp och tänka efter. Sådant onödigt spill av tid och tankekraft vill vi väl ändå alla uppleva mindre av i framtiden, eller hur?

Sen var det också en kommentator på Peppes blogg som upplyste att användandet av ordet ”en” istället för ”man” också kan bli överraskande gåtfullt, i.o.m. att ”en” också kan avse ett räkneord. (Lika som ”man” kan avse en person av manligt kön då, typiskt nog.) Äsch! Efteråt insåg jag att ”en” kan till på köpet också syfta på ett buskträd, så då blev det med ens trippelförvillande. Vill självfallet gärna undvika även sådana missförstånd, så jag föreslår att vi i både text och tal avstår från att använda homonymer. (Ja, så heter de faktiskt! Haha, jag VET!! Homo! Precis er humor va?) Ni vet, ord som:

bär, damm, eka, fil, finne, fluga, får, hopp, hylla, koppar, led, lik, lock, mark, mina, plan, ren, rock, sex, sund, såg, tiger, tron, tunna, tår, under, vad, var, vår

Ja fy, det fullkomligt kryllar av dem i vårt språk faktiskt. I synnerhet i talspråk, där måste vi naturligtvis addera homofonerna (*fniss*) till förbudslistan, alltså ord som låter lika fast de stavas olika och har olika innebörd. (Hihi, homofon är homofont med homofån! *fniss* homo *FNISS* fån) Som t.ex:

bygd/byggd, egg/ägg, elva/älva, gått/gott, gärna/hjärna, han/hann, jul/hjul, jäst/gäst, kol/kål, kära/tjära, mens/mäns, skäl/själ, släckt/släkt, värd/värld

Näe, jag vet inte med er men jag måste erkänna att jag börjar ge upp hoppet lite för svenskan. Vad är det för ett pucko som har hittat på detta trams? Börjar luta mer och mer mot att hålla med de mest radikala anti-”hen”-personerna som inte vill att vi ska använda ”påhittade ord”. Det skulle förstås innebära att vi inte egentligen skulle kunna kommunicera med varandra längre men idiotsvenskan har nått gränsen då jag börjar tycka att det är värt det. (Det är däremot okej att låna några påhittade ord ibland, exempelvis för att kunna uttrycka ens ogillande av de orden — ni vet, då en har något superviktigt att säga alltså.) Vad säger ni, är ni med? Ska vi överge svenskan? Ska vi skippa språket?

Eller! Ska vi skippa uppfattningen att ett språk har ensamrätt på en viss formation av bokstäver och läten för sina ord, att ett ord endast kan och får ha en endaste innebörd inom samma språk, att språk är något som är skrivet i sten och att nya påhittade ord på något avsevärt vis skulle skilja sig från gamla påhittade ord? Ska vi sluta inbilla oss att det är på något vis fyndigt att gång på gång påpeka att si och så också betyder det ena och det andra? Gudars skymning, det är så pinsamt. Om du är en sån som brukar poängtera att ”hen betyder höna” och dylik välkänd men hundraprocentigt irrelevant information, så har kanske ingen berättat detta för dig innan och ursäkta för dessa hårda ord men det är verkligen på tiden att du får reda på det — tyvärr är det så att när du gör sånt framstår du sällan som något annat än en simpel liten prick. Beklagar! (Men… ”Prick”…? Vad menar jag riktigt med det då? Ahh, en sån gåta!! GISSA!)

det där om ignorans

opinion & reflektion

Måste bara inflika en liten grej som besvärat mig: Att säga att något beror på ignorans betyder väl inte att man automatiskt dumförklarar någon? Så som jag ser det handlar det bara om att man inte vet, inte är medveten, inte tänkt på saken bara för att man inte är så insatt i ett visst ämne. Det är väl inte att vara dum? Det var ju ändå ett ganska specifikt och även komplicerat ämne som var på tapeten och inte självklar allmänbildning. Jag är ignorant då det kommer till många saker själv men bara för att jag vet precis noll om t.ex. de flesta sporter, rymdteknik eller möbelrestaurering så tycker jag inte att det gör mig dum. Det tycker jag att vore dumt att tro att nån är dum bara för att de har intresserat sig för andra saker än en själv. Så alltså: Tycker jag att det gör mig dum för att jag inte är insatt i sport, rymdteknik och möbelrestaurering? Nej. Men tycker jag att jag är ignorant, alltså okunnig, inom samma ämnen? Absolut.