Wordslut, 2019

opinion & reflektion

amandamontell_wordslut.jpg

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Under rosen 🌹

dokumentation & situation

20190122_loppa

Morsning korsning! Eller hur det är som inlägg ska inledas nu för tiden. Har ni tänkt på det? Att så många bloggare numera låter som brevvänsannonser straight outta 90-talet. Tjenixen, hej hopp (gummisnopp) och tjosan. Käckt och småspexigt men ganska långt ifrån ironiskt. Obs, kritiserar ej, bara en iakttagelse. Ska jag sätta någon bedömning i det så måste jag väl ändå som ett fan av vintage säga att det är lite mysigt. En oväntad comeback, typ som yo-yon. (Ej hälsningsfrasen då.) Vänta bara, den kommer tillbaka. Eller alltså det är faktiskt hela dess funktion, egentligen. Ok, dåligt exempel. Inte alls oväntad.

Men hur som helst nästan lika mysigt som de utsvängda blåjeansen jag provade med etiketten Lovers på bakfickan! De som hänger på provrumsväggen. Tyvärr blev de inte mina. Men jag fick istället fiilis för att knäppa spegelsjälvisar. Inte heller det mest moderna greppet va? Men det är där detta inlägg fick sin början. Jag knäppte några bilder och tänkte sen, fan, då brukar man passa på att blogga ju. Precis som på den gamla goda tiden.

Annat rakt ur historisk tid: Det senaste kristendom-och-homosexualitet-tjafset som spred sig från fejjan till dagstidningarna. För att sammanfatta fenomenet så positivt som möjligt så är det ju åtminstone på utdöende — det kan liksom inte hålla mycket längre till. Inte ens här i bibelbältet. I den senaste diskussionen var det ju då de som refererade till homosexualitet som en perversion. Skrattretande! Alltså, sammanhanget är otäckt, förkastligt och absolut inte skoj. Men har ni tänkt på hur absurt det egentligen är att nån håller fördömande låda om andras ”perversioner” — för det går ju inte att göra det utan att själv vara GAAANSKA upphängd på hur andra har sex… Liksom, tillräckligt nog för att hålla fördömande låda om det. Var ska vi pricka in den fixeringen på sund-till-pervo-skalan tycker ni? Så engagerad i andras privatsaker. Försedd med nån slags klar inblandningsrätt. Så att man på sociala medier i princip ba ”Hej jag gillar int hur ni knullar”. (Eller älskar.) Handen på hjärtat, är det nu riktigt helylle det? Helt fritt från — flämt! — perversioner?! Jag menar om vi ska prata fördömande.

Nä, jag vet inte hörni. Själv skulle jag i det fallet VERKLIGEN göra mitt yttersta för att hålla mig på en armlängds avstånd från området där perversa tendenser utpekas. Säg det med mig: Sten i glaaaskyrkaaa…

20190122_loppasitta

Irrade visst bort mig i detta inlägg. Vet ärligt talat inte vart jag var på väg heller. Är ett vilset litet lamm!

Vi beger oss tillbaka till dagen som gått — jag gick omkring på loppiset nerför gatan. Som, till min stora sorg, snart ska flytta. Det har varit så lyxigt att ha det bara ett par hundra meter hemifrån! Grejer säljs billigt nu inför flytten men i dag blev det inga fynd. Däremot har jag på mig en grå tröja från ett tidigare besök, nån slags ull från Benetton. Väldigt mjuk, kanske kashmir? Är en vilsen liten get, månntro?

Måste köpa en sån där avnoppare bara. Men varifrån?

Jahapp. Det här tankeflödesområdet var inte så spännande kanske. Vi går vidare.

20190122_mockakaffe

Ett köp som däremot blev av i dag var riktigt kaffe. Dricker pulverkaffe annars, som jag tycker är helt okej, men inte klår det ju en bra espresso inte. Hade en sån ljuv stund på dagen där. … Mmokej, det här var inte så spännande det heller. Vill ni ha spänning? En gång beställde jag EN EXPRESSO på McDonalds och jag skäms fortfarande över att jag sa så töntigt. Ekspresså! Men sen så fick jag den också väldigt snabbt.

Nähäpp, fortfarande ingen begåvning på spänning. Föreställ er att jag sa det samtidigt som jag jonglerade tio knivar och tre bebisar. Va!! Va va?? Varifrån fick jag två bebisar till? Ja, det skulle jag kunna skämta om men det känns extremt osmakligt efter att jag i kväll läst inte bara en utan TVÅ skräckartiklar om små barn som blivit kidnappade/förflyttade från sina vagnar men tack och lov återfunnits. Men ÄNDÅ. Fy fan. SKRÄCKARTIKLAR. SKRÄCK!

Den observante ser också färgprover på bilden ovanför. De är de jag redan rensat bort eller råkade ha dubletter av, resten hänger på väggen.

20190122_nyanser

Lappar lappar på väggen där, säg mig vilken den rätta rosa nyansen är. Den får inte vara för si, inte för så. Det är svårt! Vill kanske ta fram min egen. Om jag inte blir kaput av alla valmöjligheter jag då får. Hexadecimaler och CMYK är jag ju bekant med. Kan färgen tas fram från en sådan?

Och varför använder jag min blogg som Google? Så går det då jag följer tankeflödet antar jag.

Visste ni förresten att sub rosa betyder ”under rosen” på latin? Har ni hört uttrycket? Minns inte var jag stött på det. (Nämndes det kanske i Da Vinci-koden?) Frasen används för att beskriva sånt som är hemligt eller konfidentiellt. I förtroende. Kom bara att tänka på det på grund av det privata/rosa temat genom inlägget. Från provrum till sovrum och ett rum som kanske alltså ska bli rosa.

Och så tänker jag, fast detta har inte nåt att göra med nåt annat, att det är väl klart att vi kvinnor/feminister reclaimat den rosa färgen. Förtrolig är ofta grunden.

Fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

what’s in a name

dokumentation & situation
20171023_blenda

En självklar Blenda Mo.

Namn! Namn är alltid kul. I frågestunden damp ett par frågor om bebisens namn in, så jag klumpar ihop dem till ett inlägg. En del vänner och bekanta har också utanför frågestunden undrat varifrån det kommer, hur vi tänkte kring det, så jag tar och svamlar lite fritt också.

LinnJag som är namngalen undrar förstås om Blenda ska få initialerna BB, eller om hon ska ha ditt efternamn?
MM: Hur kom det sig att namnen blev just Blenda?
Monica: Har eller får Blenda ett andranamn?

Blendas initialer blir BP, så alltså mitt efternamn, Portin. Ingen egentlig orsak förutom att det bara var något vi bestämde rätt tidigt — Alfred tycker att det är finare med efternamn som inte betyder något (?!) och jag gillar förutsägbart nog att det blir en matriarkal linje när det är moderns namn som används. Hade endera av våra släktnamn varit mycket ovanligt så hade vi nog valt det.

Andranamnet är Mo. (Så med det blir initialerna BMP, en liten bitmap. 🤓) En del har frågat om hela namnet Blenda Mo är tilltalsnamn, vilket jag antar att betyder vi lyckades med att hitta en kombination av för- & mellannamn som klingar bra tillsammans, hehe. Trevligt!

Så varför just de namnen då? Ursprungligen sökte jag en massa blomsterrelaterade namn, eftersom jag alltid själv gillat att dela namn med en blomma och har haft nån slags fix idé om att förlänga den linjen, eller vad jag ska säga. Vi gick igenom ett fåtal alternativ och ett av dem var nog vår klara favorit, men vartefter jag kände på det så började det kännas allt mindre passande. Svårt att förklara, men fick fel vibb, helt enkelt.

Jag har alltid gillat namnet Blenda men det hade ändå aldrig tagit sig in på min ”namnlista”. Redan i våras hade jag antecknat det, men det hade inte knipit förstaplatsen då ännu och jag hade inte ens nämnt det åt Alfred.

Men så snubblade jag över mina anteckningar igen en dag och plötsligt bara strålade det där namnet som dessutom ju var typ det bästa i världen, och jag var lite nervös när jag lade fram det som ett förslag eftersom att jag då redan hunnit bli så förtjust vid det. Alfred hade hämtat mig från jobbet och vi körde precis förbi trafikljusen då jag sa ungefär ”Jag har annars kommit på ett annat namn nu, och det är kanske lite konstigt, men… Blenda.”, och Alfred sa ”Jaa! Det tycker jag om”. Puh!

”Kvinnonamnet Blenda är ett gammalt svenskt namn. Namnet har en något oklar betydelse. En vanlig förklaring är att det skulle betyda den förbländande eller den bländande sköna men det har också föreslagits att det skulle kunna vara kopplat till sockennamnet Blädinge eller komma från det isländska ordet för listig.

En sägen berättar om kvinnan Blenda i Värend som lyckades besegra den danska fiendehären. Männen i Värend var på krigståg i Norge när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som tack fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen.”
Svenska namn

Det jag själv gillar mest med det är nog att det är så starkt och samtidigt så mjukt, så klart och ändå så dunkelt.

Så låter det för mig, i alla fall.

Sen angående mellannamn var kanske främsta prioritet att ha något som passade fonetiskt med förnamnet. Ville gärna ha något kort och enstavigt och i princip försökte jag bara pussla ihop olika bokstäver när bitarna föll på plats med Mo.

”Moskog (kangasmetsä) och lundskog (lehtometsä) är de två huvudtyperna i den finländska skogstypslära som utvecklades av A.K. Cajander. Nästan all skog i Finland räknas som moskog.”
Wikipedia

Där förvandlades det (uteblivna) blomsterrelaterade snarare till något naturrelaterat, i.o.m. moskog och jordarten mo. Gillar också att tänka att det är en kortform av mosippa, vilket ju är en blomma. Sen lär också namnet ha samma etymologiska ursprung som mitt mellannamn, Maria.

Nu väntar vi bara på att magistraten ska godkänna det i sina register. Sen är det klappat och klart!

jag är så [adjektiv]

opinion & reflektion

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

stilleben

dokumentation & situation

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

maness

opinion & reflektion

Jag brukar ibland tänka på ord vars grundform avser någon av manligt kön och där motsvarigheten för en kvinna beskrivs genom en tillagd ändelse, typ lärare/lärarinna, prins/prinsessa, eller varför inte dude/dudette, öhöh. Många av den typen är ju numera ganska förlegade, tack och lov.

(Har däremot stött på bloggande kvinnor som seriöst kallar sig BLOGGERSKOR. Alltså jag fattar att det låter kokett och charmigt men fan lägg av.)

Sen brukar jag försöka fundera på ord där det är helt tvärtemot. Att ordet i dess grundform avser en kvinna och med en ändelse till en man.

Allt jag kan komma på är änka/änkling. Och det är så jäkla dubbelsorgligt.

Fast jag missar antagligen något. Förslag?

Skojade en gång med Alfred om att jag inte var en woman utan en MANESS och det visar sig att ett sådant ord har också funnits. På riktigt.

skrivkrampslogg

dokumentation & situation

20151022

Utan att överdriva har jag suttit här hela kvällen och försökt komma på vad jag ska skriva om, och då menar jag inte bara här på bloggen utan även för min krönika. Allt var frid och fröjd tills nångång runt halv sex-tiden, jag hade t.o.m. planer att gå på en middagsbjudning nån timme senare och tänkte precis på detta då det plötsligt slog mig: KRÖNIKAN. Så då fick jag stanna hemma för att skriva den, och vad resulterade det i? Låt mig berätta, det går kvickt, nämligen: INGET. INTE ETT JÄVLA SKVATT. Jag blir så frustrerad. Jag vet, jag vet, jag borde ha varit ut i betydligt godare tid, tänkt på det mer tidigare i veckan, men det var något med den här förkylningen som grötade till hjärnan ordentligt och sen kom dessutom det här feberefterskalvet mitt i arbetsveckan och nollställde mig fullständigt. Så jag tog höstlov, något som jag är förbannat missnöjd med för trots att jag inte haft en blekaste aning om vad jag skulle skriva en krönika om så hade jag ändå sett fram emot att skriva en igen. Fast det oftast är svårt att komma på ett ämne eller vinkling och fast skrivandet brukar medföra att jag sover ett par timmar för litet natten innan deadline och fast det s.g.s. ALLTID hittills varit så att jag har velat ändra på nånting i krönikorna i efterhand, så gillar jag verkligen att få ihop dem. Den här gången hände det inte. Fick inte ens en början.

Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Och här hade jag tossat omkring på lunchpausen och knäppt bilder på höstiga vyer för att ha nånting illustrativt att sporra skrivandet, men så tittar jag på bilderna sen och tänker: SNARK. Ett inlägg till om höstens skiftande färger, ruggighet och krispighet, fallna löv och this is why they call it fall eller kanske någon sarkasm om nånting typiskt bloggesque som ‘fall in löv’… bara NEJ, ett sådant inlägg är inget jag fasiken orkar bidra med till vår sfär af bloggar just nu.

Och på tal om ‘fall in löv’, typ där har vi väl förresten först ”bloggska” om nånstans. Krystade ordskämt, referenser och för all del även en blandning av språk i kreativitetens eller nödlösningens namn, men ingalunda särskrivningar och interjektioner som avslöjar tonläge eller humörmässig inställning. De senare är på intet vis särskilt utmärkande för bloggosfären, om du* frågar mig, för de ser vi överallt och jag vägrar gå med på att språket ”bloggska” ska definieras av nedsättande och dessutom tämligen orättvisa bedömningar. Hrmpf. (Den minst dåliga krönikeidén jag hade var förresten att berätta om språket ”blaska” som vi kan se spår av i tidningar, men det hade nog blivit för elakt. Trots att jag tycker att det finns en del att kritisera i den där kolumnen så är det ändå inte exakt det som jag skulle vilja gå åt, så referensen skulle bara bli konstig och krånglig. Till på köpet så har jag, i viss mån, redan skrivit om ämnet också, ganska nyligen dessutom.)

* Jag säger ”du” för att jag gillar idén att prata direkt till läsaren, och andra gånger undviker jag att använda passivform för att jag tycker det gör texten distanserad och… ja, passiv (!) och det tycker jag att gör en text både tråkigare och sämre. Detta är också den främsta orsaken till varför jag undviker ordet ”man” i text, det började som ett experiment med ursprung i feministiska tankegångar, men fick ganska snabbt en bonus i att jag började märka hur störigt det är att läsa upprepningar av ”man tycker”, ”man kunde” och ”man brukar”, eftersom det, i mitt tycke, låter opersonligt och fjärmat. Menar jag ”man” eller menar jag ”jag”, kan man exempelvis fråga sig. Oftast menar man ”jag” så varför säger man inte det, varför försöker man distansera sig själv från sitt själv, vad är man så rädd för? (Hah!)

Men jag — blink, blink — digresserar.

Jag gillar inte heller att läsa mycket slarvigt skrivna texter och det finns onekligen många av dem i bloggosfären. Men då handlar inte heller bloggandet om lingvistik, utan om självuttryck. De två delarna går naturligtvis att kombinera med alldeles ypperlig framgång, men i grund och botten är de likväl två helt skilda världar.

Låt mig spola tillbaka en bit här och upprepa vad jag sa tidigare. Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Japp japp. God natt.

jånä

opinion & reflektion

20150522

Hej hej från jobbet! Detta är vad en bildredigerare ibland passar på att göra då hen tar lunch — redigera egna bilder. Idag är krönikefredagen min tur och denna gång skrev jag om dialekter, d.v.s. tungomål, vilket förstås är orsaken till min grimas: Naaleis mangleis.

I krönikan nämnde jag ett fåtal exempel på mina favoritord som råkar vara dialektala och jag hade gärna efterlyst andras om det bara fanns något slags kommentarssystem på sajten. Så jag frågar här istället utifall att nån hittar in hit också — vilka ord och uttryck (dialektala eller ej) gillar ni?

inte ett fult ord

opinion & reflektion
cunt

Dori Atlantis – Cunt Cheerleaders, Feminist Art Program, Fresno State College, 1971.

I högstadiet tog klassföreståndaren ett snack med oss på klassen, hon hade hört att vi, ungdomen, använde könsordet ‘fitta’ som något negativt. ”Men det är ju något av det vackraste som finns, ett sköte”, sa hon något trevande och besvärat. Vi tyckte hon var löjlig, förstås, och fortsatte att säga att saker var fittiga när de var jobbiga, att säga att någon fittades då de retades, att säga fittans då vi behövde ett förstärkelseord, bland annat. Spolar vi framåt några år så började jag inse problematiken i detta men det är först på den senaste tiden som jag uppriktigt börjat störa mig på det. Jag blir ibland, som jag skulle ha sagt för några år sen utan att desto vidare reflektera över varför jag säger så, lite fittig på det. Och nu för tiden låter det jättekonstigt att säga så. Vaddå fittig? Vaginig? Ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag vad jag menar. Det är lite som ett ord som upprepas så många gånger att det till sist inte bara tappar sin betydelse utan dessutom börjar se ut som ett påhittat ord. Fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig fittig och nu är det inte längre ett ord.

Jag har inga problem med svordomar eller könsord men vad jag inte gillar är förstås sättet som ordet fitta används, när det brukas för att beskriva något negativt, något fult, något som gör något redan jävligt ännu jävligare. Sådant bruk uttrycker ett kvinnoförakt. Inte nödvändigtvis individens egna, men det normaliserade som finns i samhället. Och när något någon säger uttrycker något som redan existerar, då understöds det.

Vi måste inte tänka speciellt länge för att hitta fler exempel som bottnar i samma förakt — i synnerhet på engelska kryllar av det av dem, och fler av dem har vi tagit i bruk som lånord. Cunt betyder att nån är på ett eller annat vis odräglig och elak, pussy är att vara feg och misslyckad, twat är att vara både misslyckad och odräglig samt till på köpet korkad, eller varför inte bitch som betyder tik och nästan enbart riktas som skällsord till kvinnor för det är självklart att speciellt hundhonorna är horribla och påstridiga jämfört med hanhundarna, eller? Skank, slut, whore används också nästan uteslutande för att beskriva kvinnor. (Klassisk jämförelse: Stud, stallion, player — alla positiva, alla manliga.) Även om engelska benämningar på mannens kön också kan brukas som förolämpningar, t.ex. dick eller prick, så har de av någon orsak inte lånats till svenskan. De ord vi istället använder som förolämpningar baserade på en mans manlighet går ut på att uttrycka att hans manlighet är, tja, lite i underläge helt enkelt jämfört med de självutnämnda alfamännens. Ofta antyds det också att den underlägsna mannen är mer ”som en kvinna” än ”riktiga män” ”ska vara”. Fjolla, bög, femi, homo. Jag vet att detta är ett uttjatat uttryck men ursäkta, något är fan SKEVT.

Lånar ett citat som tydligt uttrycker det jag försöker säga:

”What’s the worst possible thing you can call a woman? Don’t hold back, now. You’re probably thinking of words like slut, whore, bitch, cunt (I told you not to hold back!), skank. Okay, now, what are the worst things you can call a guy? Fag, girl, bitch, pussy. I’ve even heard the term ‘mangina.’
Notice anything? The worst thing you can call a girl is a girl. The worst thing you can call a guy is a girl. Being a woman is the ultimate insult. Now tell me that’s not royally fucked up.”

– JESSICA VALENTI, FULL FRONTAL FEMINISM

Så det är lite svårt att inte lyfta på ett ögonbryn då jag surfar in på Radio X3Ms hemsida och läser i en artikel att något är ‘fittigt’. Det är jäkligt svårt att inte avsky människor en aning när jag går ut en kväll och hör vuxna män bröla ‘vittu, sluta fittas’. Det är även svårt att inte sucka till när jag läser en diskussion som delvis berör feminism och någon tycker att huvudsaken är att ‘inte vara en fitta’.

Det är så tröttsamt. Så otroligt förbannat skittröttsamt. Jag ser inte ordet som direkt kränkande, men jag gillar det inte. Det är omöjligt att göra det då jag tar all skit i beaktande, och inte blir det mycket bättre av att ordet i olika varianter finns överallt. Allt som inte är bra är fittigt och att ordet fitta ska ha negativa associationer är så sabla befängt ur vilket håll en än ser på det — fittor är fan så mycket mer älskade än hatade. Jag tycker inte att det är ett ord som måste på något vis tassas försiktigt omkring, men det är ett namn på en del av våra kroppar, en intim del, en känslig del, en verkligt vital del för vårt ursprung och fortlevnad, och jag tycker bara att det förtjänar mer respekt. Det är inget fult med det. Frågan för min del är bara om jag själv endast ska jobba på att helt och hållet eliminera det ordet ur min vokabulär (säger ju det fortfarande ibland, då jag är endera mycket arg eller mycket spontan) eller om jag ska dessutom ska börja använda benämningar på manliga könsorgan på samma sätt för att jämna ut fältet lite. Ni vet, take the low road. Känner mig lockad, men jag vet inte… Det vore förstås ganska kukigt av mig.