prickar i registret

inspiration & kreation

20180819_linneaprickig

Förra veckan köpte jag en sockervaddsrosa blus på loppis. Ville neutralisera färgen lite och min lösning för detta var: textilfärgpennor! För jag har nämligen också drömt om en småprickig blus.

20180819_prickig_001

Så jag började med att dutta små svarta prickar över ena framsidestycket. Ganska glest till först och sen fyllde jag i där jag tyckte att det behövdes.

Skyddade också blusen med en tidning på insidan eftersom materialet var tunt och tuschen sipprade lätt igenom ett tyglager.

20180819_prickig_002

När första framstycket var klart var det bara resten kvar då. Andra framstycket, ärmarna och bakstycket. Oket och kragen lät jag bli.

Eftersom jag inte ville att prickarna skulle vara regelbundna var det ett ganska lättsamt pyssel. Det tog en dryg timme att dutta ut varje en, men jag kunde slötitta på tv under tiden. (Såg bland annat sista avsnittet av Big Love så nu har jag äntligen sett den från början till slut.)

20180819_prickig_003

Textilpennorna blödde ut en gnutta här och där på materialet, men jag har bestämt att det ska vara så. Lite som en färginventerad stjärnhimmel. Men kanske mest som hallonglass med lakritskrisp.

Hur som helst ett enkelt DIY jag kan rekommendera! Textilfärgpennor hittar du exempelvis på Clas Ohlson. Köpte själv en ask med sex färger så ska definitivt också försöka mig på att pynta lite vita bebiskläder nån dag.

Annonser

skräpprodukt av min tid

opinion & reflektion

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

kila vidare

inspiration & kreation

20180806_kila_001

Hej hallå där. Här sitter jag och försöker visa upp mina gamla byxor med nya breda ben.

Jag har nämligen gjort om ett par jeans som varit så gott som raka i benen. För smala för att klassas som utsvängda, men samtidigt lika mycket för breda för att pricka den avsmalnande mom jeans-looken.

20180806_kila_002

En gång för några år sedan när jag klippte av ett par svarta jeans till shorts sparade jag restbitarna bland mina tyger med resonemanget att de kan vara bra att ha.

Det brukar sällan stämma men jodå, plötsligt en handfull år senare händer det! En bit svart denim var precis vad jag behövde.

20180806_kila_003

Så jag klippte till två långa trianglar utav resterna och sprättade upp jeansen längs med innersömmen. Lika långt som kilarna var höga, minus en halv centimeter för sömnsmån. Sen var det bara att nåla fast och sy ihop igen.

Kilarna är inte samma svarta nyans som resten av byxorna men det gillar jag. Jag ville ändå ha dem lite diskreta men inte osynliga, och just så blev det! Vill man göra kilarna ännu mer iögonfallande funkar det förstås också att fälla in dem i sömmen längs med utsidan av benet istället för insidan.

20180806_kila_004

Nu är jag redo att kila vidare in i augusti! Ses där.

rotting trendspotting

inspiration & kreation

Minns en av de första loppisarna jag och mamma brukade frekventera, en halvhemlis nere i källaren i Wärtsiläs nedlagda fabrikslokaler i Jakobstad. Där doftade det avgas, damm och garage och man var tvungen att gå igenom en bit av det som eventuellt varit parkeringshus för att komma fram.

Känns som att vi alltid passerade män med typiskt fabriksutseende (skägg, arbetsbyxor, omoderna glasögon, smusiga händer, hår som vuxit sig lite för långt för deras frisyr) som hängde i något hörn och rökte. Ibland mötte vi dem då de bar på någon gammal, nött maskin som jag sällan visste vad var för.

Genom en tung metalldörr kom vi sedan in till ett härligt virrvarr från betonggolv till lågt tak. Tog i våras en gammal läderjacka i återbruk som jag mycket möjligt kan ha köpt där.

Senare kom tjugohundratalet, euron och då hade loppis som koncept blivit coolt. Sen dess är det svårare att göra bra fynd eftersom att så många andra hinner före en.

Men! Än idag kan man ha turen på sin sida ibland och hinna först! Och andra gånger kanske bara ingen annan vill ha det man själv vill ha. Det är tur det med.

Och tur tyckte jag faktiskt att jag hade tidigare i somras då jag, även då på ett av Jakobstads loppisar, hittade en somrig handväska.

20180512_rottingvaeska

Jag behövde-behövde egentligen ingen väska efter att ha hittat min perfekta, men likväl så har jag dragits till idén om något mer statement-artat. Något att slänga över axeln då man går på fest. Denna stadiga rottingväska för 4€ tyckte jag att var en närmast briljant utveckling på den tanken!

Samtidigt så betyder väl loppisarnas uppsving också att de får in mer material. Att folk donerar sina gamla prylar och paltor mer än förr, när sånt hade lite mer av en skräp-stämpel. Men det innebär också att loppisplatserna fylls med plagg och saker som tillverkades för bara ett par år sedan — det är ganska tråkigt, samt äckligt då man tänker på det konsumtionsmässigt. Och det är ju svårt att inte. Allra bäst vore det ju att alla slutade köpa de där trendprodukterna, men å andra sidan är det kanske aaaningen perspektivlöst av mig att säga så, just i samma inlägg som jag dedicerat åt en inhandlad väska i flätat naturmaterial.

Men jag ska återkomma om trender, loppis och hållbarhet tror jag. Måste bara samla tankarna först!

fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

västliga stilfunderingar

inspiration & kreation

20180529_002

Ja ja det är lite väl mycket på gång där med både pärlväst och hatt och stentvättartade jeans, men ser ni det förstod jag inte då. Jag var helt lyckligt omedveten OCH slapp få solsting.

Spontanköpte västen i vintras. Var så trött på att tänka förnuftigt och vintrigt och bara drogs till tyngden i den och hur den på något sätt skrek SIX + JOEY I BLOSSOM. Aktuell referens va?

Hur som helst tyckte jag det var dags att använda den nu men så blev det bråttomt när vi skulle iväg och hann aldrig riktig *känna efter* och det är först nu i efterhand som jag märker att jag klätt mig typ som jag gjorde för många år sen. Fallit in i gamla mönster. Kanske samma som sist jag använde väst? Nu inser jag ju att jag egentligen hade velat välja en helt annan byxmodell, det hade kunnat reda upp den här mjä-känslan jag har nu.

Det retar mig en smula att jag har sådana plagg i min garderob, sådana som jag inte vill kombinera med vad som helst. Det är nytt för mig, så har jag inte känt förr.

20180529_001

Jag bryr mig inte så mycket i att vara trendig men wow så jag vantrivs med att känna mig omodern. Eller egentligen utdaterad, är kanske ordet. Det blir liksom lite pinsamt. Som att duckfejsa på bild. Så passé.

Vilket ju känns ganska fånigt, att fungera så, men nu gör jag det.

Häromdagen fick jag besvara några frågor och en av dem var att förklara titeln på den här bloggen. Brygd hette ju ursprungligen Häxbrygd, och jag svarade bland annat att förr var jag mer intresserad utav fler krusiduller att strö ut runtomkring mig. Nu gillar jag istället att skala av, sa jag, så då blev det Brygd. Samma sak gäller nog min klädstil, inser jag. Jag märker av det särskilt bra när jag ser på de här bilderna från i tisdags. Att det inte riktigt känns som jag längre.

20180529_004

Men glad och nöjd var jag för det! Fast jag kanske låter västen gå vidare ändå. Jag tycker den är fin, men… tja. Vi får se. Egentligen blir jag allt mindre inne på att saker ska vara fina och mer på att de ska kännas rätt, ändå.

Har ni förresten nån sån där gammal utstyrsel ni särskilt minns med tillhörande skamsköljning som accessoar? Det blev väl en hel del sådana under tonåren för min del men det var andra tider då och jag tänker att sånt hör till dem.

Däremot, för åtta-nio år sedan, så minns jag att jag en höst- eller vårkväll hade en kort snävkjol i svart stretchig denim och med den hade jag fasen overknee-strumpor ovanpå strumpbyxor OCH med detta nå slags platåsandaletter i mocka. Vad i helsike tänkte jag då?? Tror dessvärre också att strumpbyxorna var tigerrandiga, förvisso i tämligen diskret svart och mörkgrått, men ändå. Det kändes väl okej då jag lämnade lägenheten men alltså direkt jag träffade andra människor så ville jag bara gömma mig! Gick omkring och kände mig så jävla floppig hela kvällen. Skäms fortfarande hahah. Vansinnigt!

världsgotdagen

inspiration & kreation

Eller hur vi nu ska försöka översätta World Goth Day. Den dagen inträffade igår, den 22 maj, och händelsevis råkade jag ta på mig en svart långkjol. Ganska gothigt ändå. Visste dock inte dagens tema förrän flera timmar senare.

20180522_folkskollaerare_001

Köpte den vida kjolen när jag var höggravid och den gick naturligtvis inte att stänga då. Har sedan dess hunnit längta efter att både rymmas i den och att vädret skulle passa den, och senare halvglömma att den fanns. Nu skymtade jag den i garderoben, drog den på mig, fick fast varje knapp, och kände mig direkt som Nicolette Grant i Big Love ungefär. (Bra känsla!)

20180522_folkskollaerare_002

Och Alfred tyckte att jag såg ut som en folkskolelärare!! (HAHA!) Alltså, han har ju inte fel.

Lite OOTD-info på det då (fast sånt kanske är ganska överflödigt egentligen? O welp antar den här bloggen får mer utfyllnadsbabbel då):

  • Småprickig blus. Loppis, Indiska. Syns inte riktigt men är nån slags dov mörkturkos i bottnen.
  • Långkjol. Loppis, No 1 Collection från Kappahl. Starka 90-tals-vibbar från etiketten. Knappar framtill hela vägen ned, på bild försvann de in i skuggorna och svärtan. #worldgothbutton
  • Övrigt. Skor, loppis, Ecco. Tygkasse, min Shakespeare-kasse. Syns ju icke här då men har några rader ur En midsommarnattsdröm tryckt på sig, ”Lovers and madmen have such seething brains” och så vidare. Ibland när jag använder den märker jag att folk försöker läsa vad det står på den och det gör mig oväntat glad varje gång. Känns som att den gallrar ut galningarna och älskarna. Låt barnen komma till mig, säger denna folkskollärare fromt.

Ellen skickade för övrigt såna SJUKT bra frågor på förra utstyrselinlägget och jag har inga svar komponerade ännu (och det kan ni ge er småspik på att jag ska plita ihop) men jag ville bara rikta lite uppmärksamhet åt det faktum att hon är så sabla bra!

Over & out. Eller jag menar tack för idag, slut för idag.

att klä fram sig

inspiration & kreation

[funky bass slap music]
Hey, what’s the deal with mom jeans?

20180518_001

Jag brukar tycka att det är spännande att se bilder på vad folk har på sig — särskilt då det gäller personer vars bloggar jag följer eftersom att jag redan har en grundnyfikenhet på dem då, och tycker att klädsmaken ger ännu en dimension till personerna.

På hur folk väljer att klä sig så ser vi så mycket annat än klädstil. Det är en ytlig bedömning att förmoda att plaggen vi tar på oss bara handlar om yta. Kläder kan berätta så mycket om en person. För att uttrycka det lite sloganartat så klär vi fram oss lika mycket som vi klär oss.

Som mina jeans som ju skriker morsa, ha ha. Eller Seinfeld! Eller nåja. De skrek morsa eller Seinfeld för några år sedan, men nu ser man ju UNGDOMEN i liknande. Fast det var ju inte riktigt så jag menade att kläder kommunicerar, men.

20180518_002

Funderar på hur jag klär mig och vad det säger. Jag använder så gott som aldrig klackar numera eftersom att jag prioriterar bekvämlighet. Jag tycker överlag att jag nu för tiden klär mig ganska praktiskt (annat var det förr, herregud, spets och chiffong) men är nog i slutändan ganska kompromisslös med min stil. Känns inte ett plagg rätt spelar det egentligen ingen roll hur funktionellt det är. Jag äger till störst del loppisplagg, helt klart mycket på grund av att jag gillar att känna mig unik. (Japp, så ounik är jag, hehe.) Och så är jag dessutom ganska snål, fattig, en vän av miljö samt ovän av den samtida oetiska modeindustri. Men den allra främsta orsaken till alla mina loppispaltor är att jag älskar när saker har en historia — jag är nostalgisk. Det tycker jag definitivt att brukar synas på mig. Jag har nästan alltid något plagg på mig som är tio-tjugo-trettio år gammalt eller mer, eller nytillverkat i sådan stil, med klara kopplingar till ett förflutet årtionde. Jag gillar att sticka ut, men vartefter jag blivit äldre också att smälta in. Jag trivs bäst när jag gör både och.

Så, i alla fall, jag tänkte härma Peppe och försöka göra fler OOTDs. Detta inlägg pyntas då av dagens!

20180518_003

  • Läderjacka. Loppis, ingen etikett. Har ägt den i nästan tjugo år (men gissar att den har minst dubbelt fler på nacken) och har precis tagit den i återbruk. Kroppsligt är jag ännu lite mitt emellan storlekar och det är få jackor som känns riktigt bra på mig, men denna passar!
  • Viskoskjorta. H&M, köpte den förra vintern. Extremt bra cost-per-wear på denna, använder den flitigt eftersom den korta lite flygiga modellen ofta är precis vad jag vill ha. Passar förstås särskilt bra till byxor med högre midja, vilket jag ofta använder.
  • Mom jeans. Loppis, märket är det tämligen obskyra Choose Life. Hittade nyligen byxorna i en låda i mitt rum i Katternö, köpte dem för tio år sedan men vågade aldrig använda dem då. Den som spar, etcetera.
  • Mockaskor. Loppis, Ecco. De var knappt använda då jag fann dem för ett par euro för några år sedan.
  • Läderväska. Loppis, eller närmare bestämt Etsy och en försäljare baserad i Storbritannien, ingen etikett. Min födispresent åt mig själv i vintras.
  • Beb. DIY, Backa & Portin. Hahaha nä usch förlåt.

Har för övrigt tagit till att uttala jeans som schaans, det var nåt insideskämt med Alfred som sedermera spårat ur och nu för tiden tror jag nästan att de heter så. Sen kan ni ju gissa hur jag uttalar vintage och image! Men där har jag backup — garage, bagage, bandage, massage, mirage. Blir knepigt sen då man kommer till ord som mage och krage bara. Som man uträttar sitt bäddage fastställer ens liggage, som man säger.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och klippa mina hårtoppar. Det var inte ett medvetet stylingtips att de skulle se friterade ut. Färgar förresten inte håret längre sen några år tillbaka och nu märker jag att hårrötterna ser lite gråskiftande ut längst fram? Knappast är det så men detta måste sannerligen undersökas. Har längtat efter gråa strån!

blockaden

inspiration & kreation

20180420_musikskola

Smet in en kvick sväng till Röda Korset-loppiset när jag egentligen skulle gå till butiken för att handla pastaingredienser (farligt/himmelriket då loppis och närbutik är vägg-i-vägg) och då jag bläddrade bland t-skjortorna på barnavdelningen hittade jag en mörkblå med ett emblem föreställande två blockflöjter. Från Korsholms församlings musikskola som för tre år sedan firat 50 år. Grattis i efterskott! Och tack för snygg tisha. Är varken Korsholmbo, församlingsmedlem eller musikelev, men åtminstone har jag väl helt okej potential att fylla femtio någon dag. (28 december 2033, närmare bestämt.) Något annat jag hade var en euro till övers!

Selma har börjat med en ovana att nästan direkt jag sätter mig vid skrivbordet så hoppar hon upp på bordet med ett ”sprrr”, och så går hon av och an framför mig, spinner passionerat, stryker sig mot mitt ansikte, tappar en massa pälsstrån som nästlar sig in i mina ögon och näsa, lägger sig till sist ner med tassarna på min högerarm. Det skulle vara trevligt om det inte totalt saboterade min arbetsprocess på så många sätt. Ofta föser jag bort henne, men det känns alltid lite elakt. Hon kommer för det mesta tillbaka en stund senare. Ibland blir jag riktigt sur på henne, vilket också alltid känns elakt. Så nu ligger hon här i kringelposition och blockerar halva tangentbordet, men jag har i alla fall lyckats lirka ut min arm underifrån henne. Jag antar att hon söker efter lite egen kvalitetstid på tumis med mig — sedan Myra och sedan Blenda så får hon rätt lite av det. Jag låter som en trebarnsmorsa nu men… *spelar imaginär blockflöjt för att distrahera er från detta*

Blockflöjt förresten, när ska den göra comeback?

Inser precis att två blockflöjter som kryssar varandra sådär som på emblemet ju rimligtvis torde illustrera en blockad. (!!) Jo hörni, Selma vet exakt vad hon håller på med hon.

församlade till den plats som heter armagarderoben

inspiration & kreation

Distans alltså, kan inte förneka att det ger perspektiv. Att åka hemifrån en tid på begränsad packning och sedan tänka på sin garderob är överraskande inspirerande varje gång. Att få lite jäkla ordning på saken har visat sig vara ett riktigt evighetsprojekt för denna sentimentala hamstrare, men nu är i alla fall motivationslagret pånyttfyllt och jag vill fortsätta försöka koncentrera den arma geddon garderoben.

bredbent

Och lite lättare blir nog uppgiften när jag insett att de plagg och utstyrslar jag fastnar för verkligen blir allt mer identiska. Det är liksom samma kläder om och om igen — utsvängda jeans, tunna blusar, högmidjade gubbyxor, pålitliga t-shirts i god kvalitet med bra ärmlängd, och så vidare. Det låter säkert aningen tråkigt men alltså jag blir så IVRIG ju!! Ska jag snart kunna ringa in min stil lite snävare? Ser fram emot det.

Tänker att hemligheten är att vara sträng. Jag måste lära mig att fordra mer av mina plagg, att det räcker inte med att jag gillar dem om de likväl inte hittar in i cirkulationen. Eller så här: Fast jag tycker att ett plagg känns som ”jag”, är det verkligen det om jag likväl aldrig använder det?

Här är några andra insikter som hjälper mig på traven:

  • Hemligheten till en lyckad bredbenthet är förstås att byxorna ska breddas ända från stussen och inte smita åt alls kring knäna. Så självklart nu när jag insett det. Ett par sådana är faktiskt på väg till mig för jag hittade ett par tvättade svarta jeans med hög midja, så nu är det bara att hoppas att de passar samt är mer 70-tals-rock än 90-tals-rave.
  • Är trött på genomskinligt. Jag gillar skira blusar (loppade exempelvis en ljusgul pensionärsdröm nyligen) men jag orkar inte riktigt med en som är så tunn att jag måste hitta ett linne att ha under innan jag kan gå till jobbet med den. Det stör mig att jag, för att kunna använda ett visst plagg, också behöver ett annat plagg till samma kroppsdel.
  • Den vita hålbroderade silkesblusen kan jag faktiskt färga. Älskar liksom *idén* om den, men kommer jag faktiskt hitta någon nämnvärd användning för en vit blus? Det verkar osannolikt. Överlag borde jag bli bättre på fix. Sy knappar och sånt smått.
  • Det är sant vad de säger om syntetfiber, inte är det ju riktigt hejsan inte. Jag börjar äntligen känna av det också istället att bara känna till. Blir dessutom inte av med den här skräckföreställningen att jag ska typ börja riktigt hardcore-kaskadsvettas i konstmaterial. Alltså det har väl inte bokstavligen hänt men det känns ändå som att det är så närvarande, bara en tidsfråga. Men det är en rätt nyttig föreställning för ändamålet, eftersom den gör ju att jag ännu mindre vill ha mycket polyester, akryl och allt vad annat i det potentiella svettminfält som är min garderob.

Igår tog jag mig i kragen och fyllde tre plastpåsar med plagg som ska föras till loppis! Då kanske någon får för sig att jag har blivit minimalist och har ganska få kläder kvar, men åt det så har jag bara en sak att säga: Hahahaha ni känner inte mig. *klämmer fram sopsäckar med kläder ur kinderna*