världsgotdagen

inspiration & kreation

Eller hur vi nu ska försöka översätta World Goth Day. Den dagen inträffade igår, den 22 maj, och händelsevis råkade jag ta på mig en svart långkjol. Ganska gothigt ändå. Visste dock inte dagens tema förrän flera timmar senare.

20180522_folkskollaerare_001

Köpte den vida kjolen när jag var höggravid och den gick naturligtvis inte att stänga då. Har sedan dess hunnit längta efter att både rymmas i den och att vädret skulle passa den, och senare halvglömma att den fanns. Nu skymtade jag den i garderoben, drog den på mig, fick fast varje knapp, och kände mig direkt som Nicolette Grant i Big Love ungefär. (Bra känsla!)

20180522_folkskollaerare_002

Och Alfred tyckte att jag såg ut som en folkskolelärare!! (HAHA!) Alltså, han har ju inte fel.

Lite OOTD-info på det då (fast sånt kanske är ganska överflödigt egentligen? O welp antar den här bloggen får mer utfyllnadsbabbel då):

  • Småprickig blus. Loppis, Indiska. Syns inte riktigt men är nån slags dov mörkturkos i bottnen.
  • Långkjol. Loppis, No 1 Collection från Kappahl. Starka 90-tals-vibbar från etiketten. Knappar framtill hela vägen ned, på bild försvann de in i skuggorna och svärtan. #worldgothbutton
  • Övrigt. Skor, loppis, Ecco. Tygkasse, min Shakespeare-kasse. Syns ju icke här då men har några rader ur En midsommarnattsdröm tryckt på sig, ”Lovers and madmen have such seething brains” och så vidare. Ibland när jag använder den märker jag att folk försöker läsa vad det står på den och det gör mig oväntat glad varje gång. Känns som att den gallrar ut galningarna och älskarna. Låt barnen komma till mig, säger denna folkskollärare fromt.

Ellen skickade för övrigt såna SJUKT bra frågor på förra utstyrselinlägget och jag har inga svar komponerade ännu (och det kan ni ge er småspik på att jag ska plita ihop) men jag ville bara rikta lite uppmärksamhet åt det faktum att hon är så sabla bra!

Over & out. Eller jag menar tack för idag, slut för idag.

Annonser

att klä fram sig

inspiration & kreation

[funky bass slap music]
Hey, what’s the deal with mom jeans?

20180518_001

Jag brukar tycka att det är spännande att se bilder på vad folk har på sig — särskilt då det gäller personer vars bloggar jag följer eftersom att jag redan har en grundnyfikenhet på dem då, och tycker att klädsmaken ger ännu en dimension till personerna.

På hur folk väljer att klä sig så ser vi så mycket annat än klädstil. Det är en ytlig bedömning att förmoda att plaggen vi tar på oss bara handlar om yta. Kläder kan berätta så mycket om en person. För att uttrycka det lite sloganartat så klär vi fram oss lika mycket som vi klär oss.

Som mina jeans som ju skriker morsa, ha ha. Eller Seinfeld! Eller nåja. De skrek morsa eller Seinfeld för några år sedan, men nu ser man ju UNGDOMEN i liknande. Fast det var ju inte riktigt så jag menade att kläder kommunicerar, men.

20180518_002

Funderar på hur jag klär mig och vad det säger. Jag använder så gott som aldrig klackar numera eftersom att jag prioriterar bekvämlighet. Jag tycker överlag att jag nu för tiden klär mig ganska praktiskt (annat var det förr, herregud, spets och chiffong) men är nog i slutändan ganska kompromisslös med min stil. Känns inte ett plagg rätt spelar det egentligen ingen roll hur funktionellt det är. Jag äger till störst del loppisplagg, helt klart mycket på grund av att jag gillar att känna mig unik. (Japp, så ounik är jag, hehe.) Och så är jag dessutom ganska snål, fattig, en vän av miljö samt ovän av den samtida oetiska modeindustri. Men den allra främsta orsaken till alla mina loppispaltor är att jag älskar när saker har en historia — jag är nostalgisk. Det tycker jag definitivt att brukar synas på mig. Jag har nästan alltid något plagg på mig som är tio-tjugo-trettio år gammalt eller mer, eller nytillverkat i sådan stil, med klara kopplingar till ett förflutet årtionde. Jag gillar att sticka ut, men vartefter jag blivit äldre också att smälta in. Jag trivs bäst när jag gör både och.

Så, i alla fall, jag tänkte härma Peppe och försöka göra fler OOTDs. Detta inlägg pyntas då av dagens!

20180518_003

  • Läderjacka. Loppis, ingen etikett. Har ägt den i nästan tjugo år (men gissar att den har minst dubbelt fler på nacken) och har precis tagit den i återbruk. Kroppsligt är jag ännu lite mitt emellan storlekar och det är få jackor som känns riktigt bra på mig, men denna passar!
  • Viskoskjorta. H&M, köpte den förra vintern. Extremt bra cost-per-wear på denna, använder den flitigt eftersom den korta lite flygiga modellen ofta är precis vad jag vill ha. Passar förstås särskilt bra till byxor med högre midja, vilket jag ofta använder.
  • Mom jeans. Loppis, märket är det tämligen obskyra Choose Life. Hittade nyligen byxorna i en låda i mitt rum i Katternö, köpte dem för tio år sedan men vågade aldrig använda dem då. Den som spar, etcetera.
  • Mockaskor. Loppis, Ecco. De var knappt använda då jag fann dem för ett par euro för några år sedan.
  • Läderväska. Loppis, eller närmare bestämt Etsy och en försäljare baserad i Storbritannien, ingen etikett. Min födispresent åt mig själv i vintras.
  • Beb. DIY, Backa & Portin. Hahaha nä usch förlåt.

Har för övrigt tagit till att uttala jeans som schaans, det var nåt insideskämt med Alfred som sedermera spårat ur och nu för tiden tror jag nästan att de heter så. Sen kan ni ju gissa hur jag uttalar vintage och image! Men där har jag backup — garage, bagage, bandage, massage, mirage. Blir knepigt sen då man kommer till ord som mage och krage bara. Som man uträttar sitt bäddage fastställer ens liggage, som man säger.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och klippa mina hårtoppar. Det var inte ett medvetet stylingtips att de skulle se friterade ut. Färgar förresten inte håret längre sen några år tillbaka och nu märker jag att hårrötterna ser lite gråskiftande ut längst fram? Knappast är det så men detta måste sannerligen undersökas. Har längtat efter gråa strån!

blockaden

inspiration & kreation

20180420_musikskola

Smet in en kvick sväng till Röda Korset-loppiset när jag egentligen skulle gå till butiken för att handla pastaingredienser (farligt/himmelriket då loppis och närbutik är vägg-i-vägg) och då jag bläddrade bland t-skjortorna på barnavdelningen hittade jag en mörkblå med ett emblem föreställande två blockflöjter. Från Korsholms församlings musikskola som för tre år sedan firat 50 år. Grattis i efterskott! Och tack för snygg tisha. Är varken Korsholmbo, församlingsmedlem eller musikelev, men åtminstone har jag väl helt okej potential att fylla femtio någon dag. (28 december 2033, närmare bestämt.) Något annat jag hade var en euro till övers!

Selma har börjat med en ovana att nästan direkt jag sätter mig vid skrivbordet så hoppar hon upp på bordet med ett ”sprrr”, och så går hon av och an framför mig, spinner passionerat, stryker sig mot mitt ansikte, tappar en massa pälsstrån som nästlar sig in i mina ögon och näsa, lägger sig till sist ner med tassarna på min högerarm. Det skulle vara trevligt om det inte totalt saboterade min arbetsprocess på så många sätt. Ofta föser jag bort henne, men det känns alltid lite elakt. Hon kommer för det mesta tillbaka en stund senare. Ibland blir jag riktigt sur på henne, vilket också alltid känns elakt. Så nu ligger hon här i kringelposition och blockerar halva tangentbordet, men jag har i alla fall lyckats lirka ut min arm underifrån henne. Jag antar att hon söker efter lite egen kvalitetstid på tumis med mig — sedan Myra och sedan Blenda så får hon rätt lite av det. Jag låter som en trebarnsmorsa nu men… *spelar imaginär blockflöjt för att distrahera er från detta*

Blockflöjt förresten, när ska den göra comeback?

Inser precis att två blockflöjter som kryssar varandra sådär som på emblemet ju rimligtvis torde illustrera en blockad. (!!) Jo hörni, Selma vet exakt vad hon håller på med hon.

församlade till den plats som heter armagarderoben

inspiration & kreation

Distans alltså, kan inte förneka att det ger perspektiv. Att åka hemifrån en tid på begränsad packning och sedan tänka på sin garderob är överraskande inspirerande varje gång. Att få lite jäkla ordning på saken har visat sig vara ett riktigt evighetsprojekt för denna sentimentala hamstrare, men nu är i alla fall motivationslagret pånyttfyllt och jag vill fortsätta försöka koncentrera den arma geddon garderoben.

bredbent

Och lite lättare blir nog uppgiften när jag insett att de plagg och utstyrslar jag fastnar för verkligen blir allt mer identiska. Det är liksom samma kläder om och om igen — utsvängda jeans, tunna blusar, högmidjade gubbyxor, pålitliga t-shirts i god kvalitet med bra ärmlängd, och så vidare. Det låter säkert aningen tråkigt men alltså jag blir så IVRIG ju!! Ska jag snart kunna ringa in min stil lite snävare? Ser fram emot det.

Tänker att hemligheten är att vara sträng. Jag måste lära mig att fordra mer av mina plagg, att det räcker inte med att jag gillar dem om de likväl inte hittar in i cirkulationen. Eller så här: Fast jag tycker att ett plagg känns som ”jag”, är det verkligen det om jag likväl aldrig använder det?

Här är några andra insikter som hjälper mig på traven:

  • Hemligheten till en lyckad bredbenthet är förstås att byxorna ska breddas ända från stussen och inte smita åt alls kring knäna. Så självklart nu när jag insett det. Ett par sådana är faktiskt på väg till mig för jag hittade ett par tvättade svarta jeans med hög midja, så nu är det bara att hoppas att de passar samt är mer 70-tals-rock än 90-tals-rave.
  • Är trött på genomskinligt. Jag gillar skira blusar (loppade exempelvis en ljusgul pensionärsdröm nyligen) men jag orkar inte riktigt med en som är så tunn att jag måste hitta ett linne att ha under innan jag kan gå till jobbet med den. Det stör mig att jag, för att kunna använda ett visst plagg, också behöver ett annat plagg till samma kroppsdel.
  • Den vita hålbroderade silkesblusen kan jag faktiskt färga. Älskar liksom *idén* om den, men kommer jag faktiskt hitta någon nämnvärd användning för en vit blus? Det verkar osannolikt. Överlag borde jag bli bättre på fix. Sy knappar och sånt smått.
  • Det är sant vad de säger om syntetfiber, inte är det ju riktigt hejsan inte. Jag börjar äntligen känna av det också istället att bara känna till. Blir dessutom inte av med den här skräckföreställningen att jag ska typ börja riktigt hardcore-kaskadsvettas i konstmaterial. Alltså det har väl inte bokstavligen hänt men det känns ändå som att det är så närvarande, bara en tidsfråga. Men det är en rätt nyttig föreställning för ändamålet, eftersom den gör ju att jag ännu mindre vill ha mycket polyester, akryl och allt vad annat i det potentiella svettminfält som är min garderob.

Igår tog jag mig i kragen och fyllde tre plastpåsar med plagg som ska föras till loppis! Då kanske någon får för sig att jag har blivit minimalist och har ganska få kläder kvar, men åt det så har jag bara en sak att säga: Hahahaha ni känner inte mig. *klämmer fram sopsäckar med kläder ur kinderna*

it’s in the bag

inspiration & kreation

Jag är knappast ensam om att under s.g.s. hela mitt vuxna liv spanat efter den perfekta handväskan, amirite ladies? Kvinnors förbannelse det där. Eller ja, en av många. (Jag upprepar: amirite ladies?) De senaste åren har jag letat extra aktivt, ni minns kanske att jag skrivit om detta förr. Alltså jag förstår om ni inte minns, mycket kan sägas om väskor men det ska erkännas att mitt sökande efter one väska to rule them all kanske inte är världens mest gripande läsning. Sååå med det sagt: Håll i er nu för här kommer ännu mer!

(Klar bonus med blogg: Det är okej att totalnörda ner sig i saker som inte en själ skulle orka höra på en hålla lika långa muntliga föredrag om!)

20180224_vaska_001

Några kriterier som väskan skulle uppfylla:

  • I äkta läder. De väskor jag haft i fuskläder har inte hållit särskilt länge, och fuskläder nöts inte heller på det vackra sättet läder gör. Slitet fuskläder är ju bara trasigt.
  • Begagnad, eftersom jag inte vill köpa/äga nytillverkade produkter i djurskinn.
  • Rymlig, men inte så stor att man tappar bort saker i den och får rota runt i femton år innan man hittar sitt läppomada. Tänkte bl.a. så här: Nu är jag En Mamma och då måste jag ha plats för typ bananer och näsdukar i min väska, ahaha. #såntmammorhar
  • Med ett ordentligt brett axelband som inte sitter fast i väskan med såna där metallgrejer som tvinnar sig. Hatar sådana, gör att hela väskan känns skranglig och opålitlig.
  • Även med tillräckligt långt axelband så att man kan bära väskan tvärs över kroppen, det är ju bekvämast så.
  • I någorlunda tidlös design, den ska stilmässigt fortsätta kännas lika aktuell många, många år framöver. Åtminstone för mig själv!

20180224_vaska_000

Så som ni kanske gissat utav bilderna så är jaktsäsongen förbi! I december hittade jag äntligen väskan på Etsy och jag beslöt att den fick bli en födelsedagspresent åt mig själv. Den postades åt mig från Sheffield, England och jag betalade £46 för hela paketet och transporten, drygt femtio euro. Betydligt dyrare än de väskor jag vanligtvis köper (den innan kostade 2€ på loppis, såatt…) så jag tvekade en aning, men är så glad att jag slog till för den är hittills — och redan! — värd varje penny.

Försäljaren uppskattade att den tillverkats under sent 80-tal eller tidigt 90-tal och den verkar knappt ha blivit använd, den hade bara ett par pytterevor som knappt syns. Väntade som ett barn på julafton på den och örk så jag beundrat den och sniffat på den sedan jag fick hämta den från posten. Gillar hur ödmjukt självsäker den är i mina ögon. Ibland innan jag ska gå hemifrån så måste jag stanna upp och titta lite på den i spegeln då jag hängt den över axeln. Den är ett sån där accessoar som får mig att känna mig coolare än jag är, vet ni? Som ett par riktigt bra solglasögon eller en välbalanserad salongsberusning.

20180224_vaska_002

Den är ypperligt välanpassad i storlek och mörkbrun som kaffebönor. Tycker den känns dels storstadsjournalist och dels flickscout med en svag efterdoft av patchoulibohem. Har inget att klaga på, vilket fasen aldrig hänt förut. Är faktiskt så nöjd med den att jag kom på mig själv med att bli lite generad när jag fick en komplimang för den?? Liksom som att jag tyckte det var fånigt att jag hade beställt den ÄNDA FRÅN STORBRITANNIEN (🙄 lol) för att det avslöjade hur mycket jag tyckte om den och det var tydligen av någon orsak lite pinsamt?? Fattar inte!! Vad är det för fel på mig? Nåja, det här är alltså min väska och jo jag gillar den mycket. Uppenbarligen!

Nu blir det pizza! Kanske den perfekta? Återkommer med ett inlägg dedicerad till den sen. Skoja!

ELLER??

trendspaning: nog

opinion & reflektion

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

Några tips

    :

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

i fåraskinn

inspiration & kreation

Gick ut på stan i går och där var det trångt och pyntat. Uppfriskande att komma sig ut bland folk, men också trevligt att dra sig undan massorna igen. Jag har så framgångsrikt isolerat mig från omvärlden att jag nästan blir förvånad över att julrushen pågår där ute. Istället har vi ”julat” på betydligt gemytligare sätt — t.ex. genom att gå på vintergrötshäng med vänner hos Frank & Carlas för nån helg sen och sedan totalstjäla deras koncept och själva koka risgrynsgröt på vår egen vedspis i förrgår när Anna, Thomas och Elliot kom på besök på resvägen.

20171215_faaraskinn_001

Det har blivit så att de små doser jul jag fått i år har främst haft en klar retrovibb. Gröt som puttrar på spisen, ved som knastrar i kakelugnen, kryddnejlikor som trycks in i apelsiner. Väldigt många pepparkakor, med blåmögel och brie. Särskilt idylliskt var att på luciadagen hade en massa människor samlats i backen utanför vårt köksfönster för att åka pulka. Det såg så pittoreskt charmigt ut att jag inte ens hatade att så många människor i princip inkräktade på vår gård. Tenderar vanligen bli som en vresig, stereotypt territorial hund i sådana fall, ser ni, men inte nu. Ett julmirakel!

Kände mig just i går särskilt oldschool-julbockig där jag gick i mitt gamla fåraskinn bland tindrande ljusslingor, men också lite såhär:

belsnickel_dwight

Hmm. IMPISH OR ADMIRABLE? Den ständiga frågan.

Och på tal om utklädnader: Har tagit tillfället i akt att distansruva på ”min stil” under tiden jag var gravid och således haft en väldigt begränsad garderob. Det har varit givande! Har t.o.m. medfört viss utveckling. Det här kommer låta fånigt för alla som inte har en svartklädd gothhistoria, men: Fatta att jag inte längre känner mig utklädd i blå jeans med beige rock?? Det hade jag inte trott de senaste tjugo åren att någonsin skulle hända.

20171215_faaraskinn_002

Påbörjade ju i somras en ordentlig garderobsrensning, som pausades vid flytten och höggraviditeten. Nu har jag äntligen börjat gå igenom mina kläder igen och det är både hjälpsamt och motsatsen till det att min kropp inte ännu helt återgått till sitt vanliga jag. Vet liksom inte om allt kommer att någonsin passa igen. Men jag gör vad jag kan och under tiden läsfrossar jag i instruktioner och inspirationspepp för hur man förvandlar sig själv till minimalist samt skapar en kapselgarderob, med skräckblandad förtjusning. Ibland med mer förtjusning än skräck, men ofta tvärtom.

Tycker det låter som en dröm som plötsligt blir en mardröm. Som att först är man helt saligt hög på ruset och flyger omkring och skryter om ens plötsliga kvalitet-framför-kvantitets-livsstil, men så kommer man att tänka på den där ena blusen som man hade på sig den dääär kvällen och som skulle passa med aaallt annat och som skulle rädda så många fester och vardagar och som fan kanske Blenda skulle vilja ärva då hon blir äldre? Jag menar vem vet?! Jag ville alltid ha min mammas gamla kläder som jag såg på bilder men de fanns så gott som aldrig kvar. Och så då flyger man inte längre utan då håller man istället på att störta hårt ner på den numera blottade vad-har-jag-gjort-asfalten i bottnen av garderoben — förstås blottad eftersom att man idiotiskt nog tagit bort alla kläder som tidigare vadderat den — och då är det inte alls så värst drömmigt längre. Typ! Ni fattar.

Så att ja: Impish or admirable, jag sa ju det.

luggad

dokumentation & situation, inspiration & kreation

20170414_morgonmyra

Har vaknat cirka sjuttoelva gånger under nattens lopp och känt mig rastlös och stressad, men envist har jag legat kvar och tvingat mig att somna om. Klockan nio i morse fick dock Myra nog och inledde påtryckningar om att stiga upp.

Fick en fix idé under gårdagen och klippte lugg. Brukar ge pannlugg ett försök med några års mellanrum, alltid älska den i teorin men bittert hata den i praktiken. Nu hade jag lyckats hålla mig borta från luggen sedan 2010, dels tack vare bloggen Stuff White People Like som pappa introducerade mig för för fler år sen, där ett inlägg handlar just om Girls with Bangs, och hela grejen började kännas extra fånig, kanske för att jag kände mig så träffad, för att det är ganska precis det inlägget beskriver som jag så ofta hoppats på att mitt nya lugg-jag ska ge intryck av. Men på sistone har jag bara blivit så jävla trött på min panna och mitt hårfäste och hur jag aldrig tycks hitta nån bena som funkar helt bra, också — en tröttma som vuxit sig större och större tills jag en dag återigen sitter och tittar på pinterestade bilder under nyckelord som ”curtain bangs” och ”french girl hair”, och min panntröttma sätter min historia med luggmissnöje i skugga. Än så länge pendlar mina känslor, så det återstår att se hur länge jag står ut denna gång.

Äh, hade verkligen inte tänkt skriva ett inlägg om mitt hår men jag verkar inte ha några andra tankar. Är mycket tacksam för tron på Jesus som låter mig ha långhelg, om gudar finns vet de att jag behöver det.

tant gör läderfynd

inspiration & kreation

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

från det ena (spräckliga skjortor) till det andra (totalitära dystopier)

opinion & reflektion

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.