Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged tbt

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

Linnea_death

Olycksfågeln år 2010. Foto taget av Frank.

Jag har alltid varit förtjust i maskerader och utklädnader, samt fascinerad av det obskyra och det skrämmande. Halloween har jag därför förstås gillat så länge jag har vetat att något sådant existerat i vissa delar av världen. Var en av de som mycket gärna såg att traditionen spred sig till även vår del och ordnade min första Halloweenfest som fjortonåring år 1998, mycket försiktigt utklädd till älva (tror jag hade typ en tiara och ljusblå topp på mig?) men från och med det så blev det något av en tradition i mitt tonårskompisgäng att ställa till med fest den trettioförsta oktober till ära, och för varje år började vi också att mer och mer inkorporera begreppet maskerad i den årliga festen. Kan hända att jag faktiskt klätt ut mig varje år sen dess, sedan tonåren alltså.

Pinsammaste maskeradutstyrseln så här i efterhand är nån slags goth-playboybunny. Alltså jag önskar att jag skojade men nä, detta var tidigt 00-tal och det verkade som en helt okej idé att gå klädd som så. Visst fanns det en släng av självironi i det för jag tyckte nog mig befinna mig ganska långt ifrån bunnytypen både utseende- och personlighetsmässigt, men jag skulle ljuga om jag inte också medgav att det var för att det samtidigt kändes lite spännande att slut it up. Jag menar inte att det är något illa med det, men ändå. Ändå. Jag blir faktiskt lite frustrerad på mig själv för att jag i efterhand tycker det är skämmigt — ska jag inte vara mer progressiv än så? Nu då jag vet vad slut shaming och allt sånt är, begrepp som jag knappast ens hört talas om då? Det är väl kanske det som stör mig, att det VAR så himla omedvetet. Äh, får visst tänka mer på det här någon annan gång om jag orkar.

Mest typiska utstyrseln var en död sjuksyster i beige skjortklänning, komplett med massor av blodskvätt i såväl ansikte som på förkläde. Det blev stor efterfest hemma hos någon som negligerat att berätta att hens föräldrar också bodde där och var hemma, och föga förvånande vaknade de av festen och när frun i huset fick syn på mig frågade hon upprört och anklagande ”VARFÖR HAR DU SÅ MYCKET BLOD PÅ DIG?”. Tyckte synd om henne men kunde inte heller sluta skratta, det var så groteskt och absurt.

Roligaste utstyrslarna har varit Mästerkatten i stövlar, förstås med kattmun och morrhår, samt hatt, plastvärja nerstucken i bältet plus förstås höga mockastövlar med rejäla spännen; Medusa med plastormar i håret och svärta från tinning till tinning; en dryad med tygväxter i håret och grön panna (hmm, märker vi ett tema här?); och förstås olycksfågeln ni ser där ovanför, hade sytt fast fjädrar på en blus och hade också försökt fixa en pappersnäbb men fick den aldrig att hållas på plats så jag målade min näsa svart istället. Det har varit SÅ KUL att planera och ställa i ordning för alla de fyra, det är ju oftast det som är det roligaste med alltihopa. Den kreativa processen, inte slutresultatet alltså, förutom att se andras såklart.

Fortfarande känner jag dragningen till att spöka ut mig så här års, men märker också att den eventuellt börjar ebba ut en aning. I fjol målade jag bara ett tredje allseende öga i pannan och tog på mig kläder som jag annars har på mig, gick ut som synsk. I år känner jag mer att jag vill klä upp mig snarare än klä ut, har en 60-talig sammetsklänning som börjat viska åt mig ur garderoben om att komma till användning. Vill gärna ta den på mig och känna mig som en gammal dam som besöker en seans. Men det är klart, om någon kompis ordnar en riktig Halloweenfest, så visst fasen har jag mer på lager. vuxen kommer jag nog knappast bli, hur gammal jag än blir, att maskerad förlorar sin charm.

Finns ju f.ö. inte tråkigare människor än de som inte klär ut sig på maskerad. ”Jag är utklädd till mig själv”, stön. Skärpning. Ta nu ens på er ett par bunnyöron för fasen, det är inte så himla svårt.

20150919_selma

Åkte norrut i helgen och Selma ogillar gnällande att åka bil då hon är inne i sin låda men verkar älska att sitta/ligga och titta ut genom fönstret och somna efter en stund, så jag misstänker att det inte alls är bilåkandet i sig som hon ogillar men det att vara instängd och åtskild. Ja, det är ju rätt självklart då en tänker efter. Ingen gillar de känslorna.

De av er som fick Sevendays-tidningen på posten idag har kanske noterat att jag hade en krönika med där. De av er som inte fått tidningen vill kanske läsa den på webben istället. Det är förvisso inget jättenytt numera att jag skriver krönikor för Sevendays, men det var likväl första gången som någon av mina texter publicerats sådär offentligt och till papperstidningspappers. (De som var resultaten av att göra prao på Jakobstads Tidning på nian räknas nog inte.) Så det firar jag med en skvätt Bruja Bella på is! Innan det med att rengöra Selmas toalett, vilket var en annan typ av vardagsglamour. En med inte allt för stark betoning på glamour-delen, faktiskt.

20150924_brujabella

Funderar på att klippa håret liiite lite för surprise surprise så avskyr jag ju oftast frisyren efter klippningen. Funderar också på att försöka mig på någon typ av PERMANENT för jag har aldrig haft en sådan och efter tre decennier av rakt och platt hår som lockar och volym vägrar hållas i börjar jag känna att jag testat på det helt ordentligt. Skulle vara trevligt att hitta någon längd/frisyr som jag är okej med ens 50% av tiden och ändå kunde fortsätta på samma lata bana i vilken jag vägrar orka styla ens det minsta till vardags utav lättjeprincip. Menmen. Skönhetsbloggare, hjälp mig.

I övrig träffade jag min forever friend Anna i helgen, det var därför jag färdades norrut eftersom hon var hem-hemma på besök med sin oförskämt söta bebis Elliot. Senare på kvällen bläddrade jag i gamla foton och hittade detta:

Det är alltså jag och Anna på skolfoto från sexan. Vi borde egentligen ha haft våra föräldrars underskrift eller något sådant på att få ta kompisfoto och vi hade aldrig pratat om att göra det, men då stunden var kommen insåg vi att det är en absolut självklarhet att vi ska ha en kompisbild. Vi gnällfrågade så snällövertygande att fick föreviga vår spontana impuls. Tack fotografen och läraren! Vi övernattade ganska ofta över hos varandra runt den tiden och en gång då jag sov över hos hennes och vi låg i hennes breda säng och pratade på kvällen så beslöt vi att vi skulle bli modelejon. Det var bokstavligen den termen vi använde. Så, så som på bilden ovanför såg två modelejon ut skolåret 1995-1996. Tänkte skriva ”för x år sen” men det lät för groteskt.

Plötsligt inser jag att det jag skrev här tidigare om att idag var första gången en av mina texter publicerats till papperstidningspappers var ju bara lögn. Under femman, kanske en bit in på sexan också, drev jag och Anna en tidning som hette Gladis och vi hade ungefär en eller två handfullar med prenumeranter. Vi gjorde tidningarna på min fars dator och skrev ut dem på hans skrivare, sen sålde vi dem och gud vet vad vi gjorde av pengarna. Köpte godis? Nagellack? Hembränt? (Nä nä skojar.) I alla fall, jag har ju blivit papperspublicerad minst tiotals gånger förut! Pinsam glömskhetsmiss.

scan10009

1. Skulle det vara jättekonstigt att jag klippte den här frisyren igen? (För helt seriöst har mitt hår aldrig igen sett i närheten av lika coolt ut och hur mycket jag än önskar att det vore det, så är detta inte ens en underdrift.)

2. Ska jag faktiskt nu redan vara så gammal att jag tagit till mig vanan att titta på en ~25-år-gammal bild och fundera att det var då jag peakade? (För ärligt talat känns det som att det går gaaanska till överdrift.)

20080907

Känns inte som att jag har något riktigt blogginlägg inom mig idag så jag hakar på tillbakablickstorsdagen och postar ett självporträtt istället, daterat september 2008. Förr i tiden tog jag ganska många självporträtt och det var alltid något jag kände mig fånig för, men om en jämför med selfiekidsen ligger jag väl ändå i lä, plus att jag har tänkt om: Folk må då skitsnacka selfiesamhället och göra sig lustiga över dess ytliga självfixering, men hade jag kunnat snubbla på en samling självisar av mina far- och morföräldrar så vore den fan GULD. Tjugofyra karats guld. Tänk att bland tidigare generationers gamla saker plötsligt hitta ett litet minnesstick (i skrattretande utdaterad design och kapacitet, såklart), fullt med fotografier av dem och deras liv för ett sekel sedan. Vilken skatt. Undrar hur mycket av vår nutida e-existens som kommer finnas tillgänglig om, säg, femtio år. Eller hundra. Eller mer. Vet inte om jag ska hoppas på mycket, för att jag tänker att jag själv hade älskat att kunna snoka i tidigare generationers liv, eller på litet, för att jag tänker att det kanske är det att det är så okänt som gör att det känns spännande.

paintbrushselfportrait

Ett porträtt som jag trodde att varit försvunnet (förutom kanske på nån omärkt och svårhittad — och nu för tiden: svårläst — diskett nånstans) hade dykt upp här hem-hemma. Det gjorde jag på en PC pappa hade lånat hem, alltså innan vi hade en egen dator här hemma, som han skulle jobba på men som jag också lekte på och bland annat gjorde ett självporträtt av mitt framtida jag. I Paintbrush såklart, vad annat! (För nostalgiska nördar: På typ en 386:a med Windows 3.0, antagligen, eller däromkring.) Nu ser jag ju inte riktigt ut så som visionerat men den bleka hyn och den några nyanser mörkare håret stämmer ju finfint. Samt förstås att ögonen är på något olika höjd. Visst inger denna bild er mer stort förtroende för mig inom min yrkesroll som porträttbildsredigerare? Jepp jepp, jag skulle tro det.

maskeradfe

Här skulle jag på maskerad till grannens en gång. Inte min första maskerad, men kanske den som gjorde störst intryck. Att få vara fé för en dag! Makalöst tilltalande, tyckte jag. Efteråt klädde jag ofta ut mig till fé, oavsett om jag hade någon att klä ut mig med eller inte men i ärlighetens namn oftast helt för mig själv, insvept i diverse spetsgardiner och chiffongtygstycken jag hittade i skåpen. Minns att jag brukade göra små mininystan av garnstumpar som jag sedan stoppade i fickan eller innanför bältet och jag irrade sen omkring på gården och låtsades att jag klättrade upp för väggar och räddade folk från djupa stup med de där garnen som i min fantasi var evigt hållbara. Under den här tiden pratade jag väldigt mycket för mig själv — något som sen höll i sig tills jag var gammal nog att bli nojig över vilket intryck mitt pladder gav för min psykiska stabilitet — och jag brukade berätta historier åt mig själv om vilka äventyr jag, superhjältefén, hamnade i. Minns också att det oftast var mer eller mindre samma historia som utspelade sig i huvudet så jag antar att fantasin tog slut ändå.

På väg upp från Katternö förra helgen så var det en tät dimma på vissa partier av vägen, så som det ofta är om kvällarna under sommarhalvåret, och helt likadant så som jag så länge jag kan minnas alltid tänkt vare gång dimma sträcker sig över en äng eller sänker sig över en å, så tänkte jag: Älvdans. (Och i huvudet flimrade den där målningen av Nils Blommér förbi.) Jag och Jim pratade därför lite om älvor och andra folkloristiska varelser och det slog mig igen vilken jäkla fjant jag var då jag var liten. Totalt insnöad på féer, älvor, alver, tomtar, troll och andra väsen. En fjant som ser små alver kika fram under ormbunkarna i skogsdungen utanför sovrumsfönstret och en annan typ av nästan lika små alver under stenarna i gamla stenrösen och andra stenansamlingar, en fjant som berättar sagor åt sig själv om féer som bor bland molnen i ett slott, en fjant som stirrar på dimman i en evighet i hopp om att få se en skymt av en dansande älvas böljande hår eller hemlighetsfulla blick. Och allt sånt här verkar så fånigt att det nästan blir pinsamt att tänka på i efterhand men samtidigt så tänker jag att shit ändå, vilken idyll. Det finns nog värre saker att vara än en fjant.

2000goth

Hörde att det var World Goth Day OCH throwback thursday så här är en bild av, eh, nån… år 2000. Önskar att jag hade nån bild från år 1997 att visa istället, det året då mina dagar som syndasvart blekfis inleddes, men å andra sidan nådde jag nog aldrig lika gothiga transsyvlvanska höjder som jag gjorde år tjugohundra så det känns ändå som ett årtal och stiluttryck värdigt dagens tema. Nästan fullständigt ovärdigt vad det istället gäller typ det mesta annat, obs, men så är det visst med en del saker. (Oftast de i ungdomen.)

Idag ser jag ut såhär:

20140522_wgd_001 20140522_wgd_002

Iförd blomstermönstrad 90-tals-fullängdare av märket Oravais. inhandlad för 2€ på loppis i Jakobstad för ett par veckor sen. Min trogna följeslagare tunnkoftan var femton gånger dyrare då jag köpte den som splitterny på Lindex för säkert en handfull år sedan, men den är numera så sliten och söndrig att den lätt ser ut att vara minst femton gånger äldre än vilken slamsa som är den äldsta  i min garderob. (Önskar just nu lite att jag vore lesbisk så att jag här hade chansen att flirta med att komma ut genom att säga: Och jag menar inte jag själv då. BLINK BLINK. [pausar för spontana trumvirvlar och busvisslingar] Anyhoo —) Vet ej vad jag ska ta mig till då jag blir tvungen att pensionera den. Det blir en evig rad av sorgens dagar därefter. Inte för att det kommer att märkas avsevärt på min klädsel, men.

En dag ska jag ta mig i kragen och skriva ett seriöst eller åtminstone ofjantigare inlägg här men den dagen är inte idag. Nej, idag är en dag för firande! Stillsamt sådant. förstås, i enlighet med subkulturen, men likväl firande. (Psst likväl. Hö hö. Of corpse. Dubbel-hö hö. Neonsvart ljusabsorberande stjärna i kanten åt mig.) Ha det goth! Fast inte för bara, era posers.

paskhaxa

På väg till Blåkulla en dag för längre sen än vad jag vill tänka på.

Det var ett annat inlägg här ett par dagar men ganska snart efter att jag postat det kröp en obekväm känsla över mig och den gav sig sen aldrig av igen innan jag tog bort det inlägget. Det kändes bara onödigt då det mest gick ut på att jag listade saker jag stört mig på på sistone — vilket i övrigt inte är något jag vanligtvis har några problem med då andra bloggare gör, men jag hade beslutit mig under den senaste bloggpausen att jag skulle akta mig för sånt då det är lätt för mig att fastna i ett negativitetsträsk. Fast mest var det nog formen det hela tog, det blev nån slags generell kritik som bara kändes olustig och passiv-aggressiv i slutändan. Inte så genomtänkt i yttringarna.

Istället kommer här en kvick genomgång av roliga saker på sistone:

  • Att Linn J. gjorde en kul lista över icke-existerande podcasts som hon skulle vilja lyssna på, och att mitt namn dök upp där som sidekick till Peppe Ö., Anne H. och Anna F. i en pod med ämnet feminism — skrev detta redan som kommentar där också men den var både min spontana och återkommande tanke så här är den igen: Finare fantasikretsar har jag aldrig rört mig i förut!
  • Senaste helgens resa! Men mer om den en annan gång.
  • Att en anonym person hörde av sig till mig med snälla ord och sen en formulering som går såhär: ”Have you gone on any adventures, spooky haunts lately?” — alltså! Önskar jag visste vem det var. Kan eventuellt vara min tvillingsjäl.
  • Påskledigt! Tillbringad med en ÄNTLIGEN INFÖRSKAFFAD NY BLENDER (ska aldrig mer stavmixa) + mammas bär & övriga smoothieingredienser i mängd och massor. Ska göra enorma smarriga smoothies och få i mig kopiösa mängder antioxidanter och bli en ny kvinna. Ja, faktiskt! Det kommer verka som magi, som häxeri! Häxkonster och Blåkulla, kommer de säga anklagande. Men åh lol nej, hälsodryck på blåbär, kommer jag svara. Och sen skrattar vi alla och dansar baklänges runt Belsebub hela natten lång! Snipp snapp snut.

Det har under årens lopp blivit en hel del bilder tagna, efter att jag fick min första digitalkamera julen 1999. Har också, utöver digitalkameror, avverkat några datorer, så bilderna är utspridda lite här och där — en del av dem säkerligen försvunnit men jag har nyligen äntligen köpt en extern hårddisk för att göra arkivdykningarna lite smidigare. Det första ungefärliga året med digikamera sorterade jag mina bilder enligt plats och händelse, superkorkat, men senare enligt datum, helt klart smartare. Mycket trevligt att valfri dag (men speciellt tillbakablickstorsdagar, obviously) tänka ”Hmm, undrar vad jag gjorde detta datum fast år 2002?” och med ganska hög sannolikhet få svar på det också, eller åtminstone vad jag gjorde inom de närmaste par dagarna.

Och den frågan trodde jag att jag kunde besvara, men jag märkte precis nu att bilden jag letat reda på var från tjugonde april, inte mars. Äsch. (Det skulle underlätta att hålla koll på sorteringen om en förstod sig på almanackan.) Låt mig omformulera —

Hmm, undrar vad jag gjorde den här dagen fast om en månad och för tolv år sedan?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Svar: Jag var på pub med Anna! Åh. Önskar jag var det nu också.