Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged teater

Choose another tag?

Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

20161105_myra

Vaknade en bit innan klockan sex i morse och en halvtimme senare då jag inte ännu somnat om steg jag upp. Klädde på mig, borstade tänderna, fixade en kopp kaffe, bara för att inse att jag var patetiskt trött. Så jag gick och lade mig igen med kläderna på under täcket och sov tills alarmet ringde.

I går kväll gick jag till Wasa Teater där jag deltog i en testgrupp för Maskeradmordet, en interaktiv deckargåta, som har premiär nästa vecka. Regissören Anna Simberg tog emot oss och under pausen diskuterade vi i testpubliken möjliga mördare medan hon lyssnade med pokerfejset på. Efteråt ställde hon frågor och vi fick ge feedback på ditt och datt, och jag kan naturligtvis inte avslöja några detaljer, så jag ska inte bli mer specifik än att jag tyckte den var fantastisk. Tiden rusade förbi, ett klart tecken på att underhållningen är prima. Ska delta i samma grupp om några dagar, ska bli spännande att se hur pjäsen utvecklat sig. Kan hur som helst utan tvekan redan nu ge rekommendationen att ta en vän eller flera under armen och boka biljetter för lite teatralisk ljusterapi.

Efter jobbet ska Karin och jag besöka loppisar, eller åtminstone gigantiska Omatori, för hon är tillbaka i Vasa på kurs! Hurra! Hon gör en mer kortvarig visit än förra gången hon var i nejden, men åtminstone hinner vi denna gång faktiskt göra något tillsammans, istället för hur det var senast då jag jobbade hela dagarna och sedan hela kvällarna.

Känner mig på gränsen till krasslig, men det kan också bara bero att det blivit så kallt plötsligt. Det frossar i huden, men jag vet inte om det är utav värme eller köld. De senaste gångerna jag blivit sjuk så har det varit på det viset att det inte riktigt kommit igång. Inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma men nog tillräckligt sjuk för att må ganska uselt vid arbetsdagens slut. Föredrar snarare att bli så sjuk att jag är sängliggande med hög feber, för alltså då är det i alla fall en rättvis form av bajsliv. Det här, å andra sidan, det här blir fan tröttsamt snabbt.

Men strunt i det. Om en halvtimme swooshar jag iväg mot loppis med min bästis! Sjuk kan jag bli sen. Eller frisk. Eller varkendera.

P.S. Är ”varkendera” en finlandism? Någon som vet? Ett ettrigt rött streck lyser under ordet. Personligen gillar jag finlandismer så hoppeligen är det just en sådan!

20160927_001

Har tagit min tweedkavaj i bruk som höstjacka men hann bara bära den i två dagar innan det började kännas för kyligt. Äsch, och jag som hade börjat stortrivas med att gå omkring och se ut som en vilsen ryttare som tappat bort sin häst. Det blev liksom turbohöst i kväll. Nu sitter jag inomhus och huttrar, den här råa fukten nästlar sig in överallt, gamla dragiga hus med över hundra år på nacken är för den knappt en utmaning ens.

Trodde mig nästan ha hittat någon slags bloggrytm men så passerade plötsligt en vecka och lite till. Har tagit till mitt gamla, trogna knep när bloggandet känns trögt: ny layout! Inga stora förändringar, men ville ha något mer simpelt och nedskalat än den förra. Inga gratislayouter dög längre så jag bet i det sura äpplet — som egentligen smakar rätt sött och färskt — och köpte en som jag tyckte verkade behändig, och nu sitter jag här och knåpar med den så att den ska bli rätt. Har alltså lagt både tid och pengar på att förenkla layouten. Men jag klagar inte, älskar den här delen av bloggandet ju, att få koda lite emellanåt.

De flesta kvällarna sedan jag sist skrev har gått åt att knäppa bilder på mat, men mer om detta på lördag. Då ska ni, eller den som vill ha, få lite hjälp på traven med Lihaton Lokakuu.

I helgen gick jag på teater (skrev om pjäsen på Kulturvis) med Mikaela, Johanna och Alfred och hade en sån suverän kväll. Efter föreställningen fick vi sällskap av Carla och Jakob och så satt vi där och smuttade rödvin och diskuterade pjäsen. Utifrån sett kan sådant te sig fruktansvärt klichéartat och trivialt, men i situationen och så är det bara roligt och alldeles sprudlande intressant, det blaserade yttre intrycket till trots. Har alltid gillat att prata igenom kulturupplevelser i efterhand, men har nog aldrig förut gjort det så där i grupp direkt. Så oerhört givande, helt enkelt.

Nåjo, har inget av större vikt än så att komma med. Ska återgå till pysslandet, men ser så sträng ut på den första bilden så här är en fjäskigare som avslutning.

20160927_002

Det var allt för detta inlägg. Tack och… gnägg. /galopperar iväg

20150911_spegel

Då var det, som de säger, klippt. Hade tänkt anlita professionell saxhantering för mitt hår den här gången men så kom jag hem från jobbet i fredags och kände mig så otålig att jag gjorde det själv. Kan ha haft något att göra med feber och övertrötthet, mycket synliga båda två på den här bilden tycker jag. Sen blev det konsert på Brödfabriken där inträdet gick till Vasas mottagningscentral och bl.a. Jim spelade. Fin, lugn men kul kväll. På lördag var det premiär för Den besynnerliga händelsen med hunden om natten på Wasa Teater och efteråt en smak av kulturlifvsklyschan med ett glas rött och muntlig recensionscirkel på Bistro Ernst. I korthet: Tyckte pjäsen var ganska ojämn men gillade den likväl, temat var intressant och definitivt annorlunda från något jag tidigare sett. Oftast då jag går på teater brukar jag bli uttråkad under andra akten, så inte nu. Det var också under den akten som den fjärde väggen bröts nu som då och sådant råkar jag vara svag för, som den meta-generationella produkt jag är. Följande dag blev det kaffe och smöggis på Aschan med min syster Charlotta som var i stan och jag insåg än en gång att cafékulturen här i Vasa är så annorlunda än den jag är van med, hade nästan glömt det, men det var en av de saker som längst tid gjorde sig påmind om mitt främmandeskap då jag flyttat hit. Under min ungdom i Jakobstad gjorde vi i princip inte annat än hänga på café söndag måndag tisdag onsdag torsdag och ofta också fredag och lördag, men här var det svårt att hitta ett café som ens hade öppet en söndag.

På tal om främmandeskap så ser vi ju en hel del xenofobi ute i de sociala medierna nu för tiden. En tid nu har personer i ens bekantskapskrets en och en avslöjat sig, inte direkt som medvetna xenofober eller fullblodsrasister, men nog som självcentrerade, oempatiska och benägna till hejdlösa generaliseringar. Beslöt förra veckan att hålla en nolltoleranslinje på Facebook så länge jag bara orkar, vilket betyder att varje gång jag ser något som uppmuntrar till xenofobiskt tänkande så ska jag säga emot, ifrågasätta, posta en länk till en motsägande artikel, efterlysa lite medkänsla, eller vad jag än väljer. Det gör mig nog inte till den mest populära personen på människors vänlista men ärligt talat, gör det privilegierade människor ledsna eller frustrerade att jag försöker försvara utsatta dito, så är det 1) gaaanska jäkla minimalt i jämförelse, liksom inget att skriva hem om direkt, 2) kanske bara rätt åt dem, jag försöker att inte vara otrevlig men lite skit förtjänar nog fan de som sprider skit, och 3) faktiskt inte mitt problem. Jag skulle gärna vara omtyckt av alla, men jag har inga eftersträvanden till att vara det. Hittills har jag sagt till tre gånger — även om en diskussion blev längre än endast en kommentar, men i en annan tråd sket jag bara i att svara — så det är inte heller något jättestort åtagande. Trodde faktiskt det skulle vara större, eventuellt kan det vara så att de där pissiga inläggen har nött på mig mer när jag tillåtit mig själv hålla tyst, och därför känts som fler.

Alla tre gånger som jag hittills sagt ifrån sen förra veckan så har det varit personer som jag annars haft goda tankar om som postat inläggen. Det är kanske mest trist. Det är inte så att jag numera är övertygad om motsatsen, långt ifrån, men det är bistert att se att det är så himla jävla lätt att i nutiden vara ”invandringskritisk” utan samvetskval. Jag har inga vanföreställningar om att jag ska rädda världen eller förändra någons åsikt med det jag säger, jag försöker bara ha nån jäkla ryggrad och säga vad jag är övertygad om att är medmänskligt rätt.

Har ni annars märkt att det alltid tycks vara människor som till synes annars inte visar engagemang i samhället/världen som delar de främlingsfientliga inläggen? Alltså av vad en ser på Facebook, menar jag såklart då. I alla fall för min del så tycker jag det verkar så, de som jag ser dela dessa grejer har jag nog aldrig förut sett skriva knappt ens en rad om världen utanför deras bubbla, vilken jag antar att de nu uppfattar som hotad. Menar inte att folk måste göra det heller, att det är en världsmedborgares plikt att kontinuerligt sätta sig in i händelser och yttra tankar om dem för att få säga sin åsikt om annat, men jag menar bara att av alla saker som skulle vara möjligt att engagera sig i i världen, så väljer folk att göra flyktingkrisen ännu svårare. Kan beskriva det som bedrövligt, men det är såklart en underdrift.

Jag gick faktiskt på det, jag trodde att semivårvädret skulle hålla i sig tills slutet av april och då skulle det övergå till riktig vår. Men igår sa vädret LOL AS IF och våren sa SEE YA LATER SUCKERS. Då vi gick på teater igår var det snöfritt och då vi kom ut såg det ut som det gör i filmklippet ovanför. I vilket jag igen glömde att ljud kommer med (varför är det så svårt att minnas?) så den är ganska tyst av sig förutom något slutarljud från telefonen i Jims hand, som dokumenterade att jag dokumenterade.

CAM00034_sv
IMAG0445_sv

Vi har haft en bra och kul och lyckad helg som har innehållit mycket, jag tror faktiskt att det beror på det vårartade vädret vi hade haft den senaste tiden, allt har börjat kännas lite lättare och roligare och det har varit mer lockande att göra andra saker förutom att gå i ide. Vi har sett två teaterpjäser, både tragedi och komedi fast i omsvängd ordning. I fredags småsprang vi till teatern för premiären för Askungen – aska och fjädrar av Pipsa Lonka efter bröderna Grimm. Där medverkade många av våra kompisar från regissör till maskör till skådespelare, och jag är igen impad av hur begåvade människor är. Sätt namnet Agneta Lindroos bakom örat, världen! Har nu sett tre pjäser enligt hennes regi och kan konstatera att hon är min favoritregissör.

Efter föreställningen stannade vi ute, gick över till Café Ernst som teaterbesökare bör, råkade på Jims producent och så som det automatiskt tenderar bli då två musiker möts så blev ämnet främst musik, åt vad som kan ha varit den godaste omeletten jag nånsin ätit, joinade teatermänniskorna på fest och hade så trevligt att vi stannade där så länge att vi missade The Rogues som spelade på O’Malleys, gick ändå dit senare för att träffa kompisar, gick hem vid tretiden, åt popcorn, somnade. Vaknade sent på förmiddagen och fick en plötslig ingivelse att besöka ett antikvariat, fantiserade (förgäves) om att jag skulle hitta en massa esoteriska böcker att välja och vraka mellan, Jim köpte en samling brev skrivna av Elmer Diktonius, sniffade på och köpte ett par rumsdofter på Indiska, sniffade och provade men köpte sen ingen parfym på Kicks, gick till Subway och köpte varsin smöggis, köpte vitaminvatten på R-kiosken, gick hem, åt maten vars jalopeñaskivor var bisarrt och plågsamt starka. Var missnöjd. Blev sömnig. Hade inte tid att tupplura och fick sen som en upprepning av dagen innan småspringa till teatern ännu en gång för att hinna i tid, men den gången för Henrik Ibsens John Gabriel Borkman. Var bedrövligt trött under första akten men piggnade till under andra då jag hade fått i mig en skvätt kaffe i pausen. Gick efteråt till D.O.M. där vi träffade en kompis på ett par, p.g.a. snöovädret föll kalasalternativet på andra sidan av stan bort, på puben träffade vi ena skådisen ur pjäsen och han berättade att föreställningen blivit ganska annorlunda än övriga i.o.m. att den ena skådespelaren hade skadat sig och att det gjorde att en del av konceptet föll bort. Trist, men känner mest bara empati för skådisen som ju måste ha haft jäkla ont. Hade en trevlig kväll, pratade bl.a. dialekter och korruption, gick hem runt ett-tiden efter att vi aningen ovilligt accepterat att vi var alldeles för trötta för något annat, gjorde misstaget att gå till Hesburger p.g.a samma urusla matplanering som sträckt sig genom hela helgen, åt en falafelburgare som gav mig magknip (misstänker det var brödets fel — äter bara fullkorn nu för tiden och magen är möjligtvis ovan med något annat) och somnade till Frasier.

Är ännu supertrött fast jag fick ganska många timmar sömn inatt. Därav denna oinspirerade uppräkning av ”först gjorde vi si och sen gjorde vi så”. Hade tänkt mig ett betydligt roligare inlägg än det här men nu halvligger jag här djupt nersjunkt i soffan, hemskt oergonomiskt positionerad faktiskt, och all ork har sipprat ur mig i en stadig strömning sen jag påbörjade inlägget och nu är jag nästan tom. Men ändå, hade det här varit för en månad sen så är jag ganska säker på att efter fredagens teaterbesök så hade jag inte orkat gå ut, jag hade gått hem och kollapsat på samma plats där jag är nu. Och hade jag trotsat orken och ändå gått ut, så skulle jag definitivt inte orkat gå ut på stan nästa eftermiddag. Och så vidare. Så tack för den energiboosten, semivåren. Kom tillbaka snart.