Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged terapi

Choose another tag?

20170419_morgon.jpg

Inledde gårdagen med att gråta. Eller, egentligen inledde jag gårdagen med att vakna efter runt fyra timmars sömn och inte kunna somna om. Några timmar senare grät jag över hur trött jag var strax innan jag sprang till psykologen för den första träffen och anlände således tårögd, rödsprängd och gråtsvullen. (Foreshadowing.) Kände mig ändå hoppfull, trots (eller kanske tack vare) hur dagen börjat. Som att allt bara kunde bli bättre. Att få prata av sig åt en person som är proffs på att lyssna på personer som pratar av sig var dessutom tämligen efterlängtat vid det skedet.

Det har varit onödigt mycket strul med min terapitid, ser ni. Försökte skriva ut hela historien men den blev sjukt långrandig. Tålamodsprövande att gå igenom, urtråkig att höra/läsa om. Hur som helst så inkluderar den min egna missbedömning av mitt psykiska mående och ett samtal till en vikarierande finskspråkig barnmorska med medföljande språkmur. Missförstånden har avlöst varandra. Trodde t.ex. att jag förra onsdagen skulle i terapi men icke, det var en läkare jag träffade. Min förfrågan om att få en tidigare tid för att prata om mina mentala bekymmer hade misstolkats som att jag verkligen verkligen verkligen ville göra min gynekologiska undersökning så snabbt som möjligt. För, ni vet, det är så många som längtar efter sånt och tycker att det är mycket akut att den görs.

Så i går träffade jag äntligen en psykolog och jag känner mig besviken. Missnöjd, men det låter så argt och jag orkar inte vara arg. Hade inte förväntat mig mirakel, men nog att min generella känsla efteråt skulle vara aningen mer positiv. Tyckte inte att jag blev förstådd angående en del saker, trots mina ansträngningar. Känner att det smakar lite ödets ironi det där, att känna mig oförstådd och som att jag inte blir hörd är det absolut värsta jag vet. Det är för hastigt att säga att terapin inte funkar efter bara en träff, men fan, det är inget kul alls att lämna en terapisession och ha ännu fler saker som inte blivit som de skulle att gräma sig över. Grät förstås en del där under tiden, så på det viset var det såklart terapeutiskt i dubbel bemärkelse, att lätta på trycket… men sen när jag kom ut därifrån kändes det så hopplöst att jag bara stod och lät tårarna rinna ute på parkeringen en stund. Fast jag inte hade världens bästa fiilis så var jag också besviken över att nästa träff blev först om två veckor istället för en, p.g.a. semester. Känns som att jag lever i ett ändlöst oflyt, i en evig motvind. Kände mig villrådig och hjälplös, visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen tog jag några djupa andetag och gick till jobbet, klockan var nio. Grät ännu mer på kontoret. Såatt… ingen superb start på gårdagen inte, men den blev bättre sen.

I morse vaknade jag mer utvilad men också med huvudvärk. Den blev värre med tiden så jag klarade bara av att jobba halva dagen. Selma har problem med att urinera så jag oroar mig förstås för det, blir det inte bättre under dagens lopp så får jag boka veterinärtid. Hon har inte ett totalt urinstopp, som är jättefarligt för katter, men det kan i värsta fall bli. Trots att det är med bultande huvud så är det skönt att vara hemma så jag kan hålla henne under uppsyn. Tack och lov verkar hon i övrigt frisk och glad. Kan inte ens tänka på vad jag gör om något händer med Selma, känner gråten tränga på direkt. Klarar det gör jag inte.

Nä, det blev inte direkt ett feel good-inlägg det här. Mår ändå mycket bättre nu än jag gjorde under gårdagens morgon/förmiddag, men det tär på krafterna att ha ett huvud som försöker tortera en till döds. Har gjort sovrummet till min och Selmas sjukstuga för dagen, så jag ska följa kattens exempel och försöka tupplura mig förbi resten av den här mördarhuvudsfasen. Snipp snapp snooze.