Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged tips

Choose another tag?

20160712_tvaal_002

Jag har gått och blivit lite tossig i Marseilletvål. (Det där måste f.ö. vara det larvigaste sättet jag nånsin inlett ett inlägg.) För en tid sen så köpte jag några då jag råkade få syn på ett paket med en liten påklistrad notis som informerade mig om att tvålarna innehåller 72% olivolja och exakt noll procent parabener eller ämnen av animaliskt ursprung. På själva paketet stod det också att märket ”est contre les tests sur animaux”, d.v.s. är emot djurförsök, och detta gillades förstås. Såld!

Sen börjar jag googla. Och jag lär mig att enligt en fransk lag som härstammar ända från 1600-talet får en tvål som bär namnet Marseille inte innehålla färgämnen eller parfym, samt att den måste innehålla minst 72 procent vegetabilisk olja. Den vanliga standard-Marseilletvålen gjord på olivolja doftar föga förvånande just olivolja. Men på ett mycket rent och rejält sätt, lite sådär som tallsåpa gör, ni vet, men förstås inte tall då.

Jag lär mig att tack vare att tvålen har en sån hög fetthalt torkar den inte ut huden som många andra tvålar gör, och den kan användas både för hud, hår och plagg. Den är hypoallergen, antiseptisk, fri från kemikalier samt konserveringsmedel och rekommenderas därför ofta för de som har problem med acne, eksem, psoriasis och känslig hy. Den är extremt dryg också. Det går lätt att jobba upp ett drömmigt lent lödder som många använder som raklödder. En del använder den t.o.m. som tandkräm men har själv inte testat. Konstnärer använder den för att rengöra sina penslar. (Kanske också makeupartister gör det, vem vet?) Vid det här laget är förstås fascinationen fullständig och jag tänker att detta kan mycket väl vara min bästa upptäckt detta decennium, meeen i ärlighetens namn säger det kanske mer om mitt liv än det gör om tvålarna i fråga.

Jag har alltså varit väldans nöjd med trepacket tvål och har ännu 2½ bit kvar. Likväl är jag en fjant för olika dofter. Så då Alfred och jag idag gick förbi det europeiska mattorget som finns i Vasa denna vecka, där en försäljare även erbjuder Marseilletvål (inte direkt mat, men jag klagar inte) med olika doftsättningar… Ja, då handlas det fler, helt enkelt.

20160712_tvaal_001

Vi kunde inte bestämma oss så det blev två stycken. Verbenablomster och sandelträ. Det var ett rent sammanträffande att min utstyrsel råkade matcha tvålarna så bra, men jag kan varmt rekommendera att ni siktar på det. Det kändes märkligt tillfredsställande.

Sen efteråt började det spöregna här i Vasa, som att molnen tagit femton shottar för många och bara ohämmat kaskadspydde ur sig, och varje gång de trodde att de var klara och kanske redo att bege sig vidare i livet så fick de störta ner mot toalettstolen igen. Vi funderade hur det skulle gå med alla försäljningsstånd, mattält och förstås Marseilletvålar. Jag förutspådde att morgondagens framsiderubrik på Vasabladet kommer att handla om löst lödder på gatorna i Vasa. ”Enda vi kan säga med säkerhet är att löddret matchar Linnea Portins kläder, meddelar tvålsäkerhetspolisen SÅPO”, tillade Alfred.

Nä hörni, om jag skulle ta och komponera nåt pompöst och episkt verk nu då jag ändå håller på, förstås dessa underbara tvålar till ära, eller vad säger ni? Jag tänker typ en symfoni, ett epos, eller eller eller… ska jag våga säga detta? Ok jag gör det. EN SÅPOPERA.

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

Det är ju mycket välkänt att i bloggosfären är män i minoritet. Jag brukar ofta fundera på att bloggosfären är ett matriarkat, och trots att den eventuella könsmaktsordningen vi erfar här är en tämligen neutral och oskadlig en, så tänkte jag att det ändå kunde finnas orsak att lyfta de i underläge. Inte minst för att det finns så många ickebloggande män som inte tycks förstå att bloggosfären är precis vad en gör av den. Och det råkar sig att jag har minsann sajter att visa och låta föregå med goda exempel, gärna åt just sådana bloggskeptiker! Så tillåt mig presentera några bloggar jag gillar, som alla drivs av män.

AXEL · sevendays.fi/axelsmusikblogg

blogg_axel

Som titeln säger så är denna en blogg nischad inom musik, och jag är en sådan som gillar att läsa om kultur väldigt mycket, ibland nästan mer än vad jag gillar att uppleva själva kulturen, så denna kombination av blogg, musik och analys/recension lämpar sig ypperligt för mig. Att min musiksmak ofta rör sig i samma områden som Axels är en bonus, men oavsett så är hans texter så bra att jag tror att vem som helst kan uppskatta dem. Som ett självklart exempel på detta står Världens sämsta musik i vilket han går från att obarmhärtigt såga en del av dagens barnmusik, till att lyfta annan kontemporär dito, till att dyka ner i barndomens nostalgi. Bara ett sånt jäkla bra inlägg. Ett annat favoritinlägg är Jag lyssnar på män — musikhistoria, kvinnohistoria och analytiskt. Fint som snus.

ELIAS · bringthenoise.ratata.fi

blogg_elias

Det drog ihop till storm kring Elias blogg för en tid sedan då han ratade frukostbilder, bl.a., och det var då jag hittade hans blogg. Var först lite vresigt inställd (a la ”suck, ännu en man som kritiserar kvinnors bloggande”), något som hastigt svalnade! Hans stil kan säkert lätt provocera — dels för att han inte tycks dra sig för att utfärda kritik, men också att hans uttryck är rakt på sak, men ändå inte…?? Jag har ofta den här känslan av att jag borde läsa något mellan raderna, eller att kanske han skojar, eller att jag måhända inte fattar, men detta bidrar till mitt intresse så it’s all good. Syrligt ironisk (TROR JAG?!) och festligt kaxig. Erfor världens aha-upplevelse tack vare hans tredje punkt i inlägget Saker som i teorin kunde göra mig frustrerad, och överlag har jag fnittrat åt mycket där i bloggen. Kul!

EMIL · ryktenomflykten.tumblr.com

blogg_emil

Denna blogg hittade jag idag (!) och den är också den bakomliggande orsaken till den här listan. Det gjorde mig så glad och ivrig att se en ytterst välskriven och estetisk blogg — något som alltid gör mig glad och ivrig, men i all synnerhet då det är en man som ligger bakom den. Den skiljer sig direkt ur bloggmängden på två sätt där. Det är nånting definitivt särskilt med att kunna skriva om vardagen så som Emil gör, som i Framme. Fängslas också av I detta nu, av simpliciteten som befinner sig ljusår ifrån att vara simpel. Han har en klart stark berättartalang, något som t.ex. kommer fram alldeles suveränt i inlägget Syster. Ser mycket fram emot att läsa mer, mycket mycket.

JONAS · sevendays.fi/bq

blogg_jonas

I Jonas blogg får vi bokstavligt bakom kulisserna-material, från exempelvis Wasa Teater där han är skådespelare. Han är också en begåvad fotograf och bjuder på många humoristiska inslag i sin blogg som faktiskt kan tänkas innehålla allt mellan himmel och jord och herregud varför låter jag som nån som skriver för en byatidning? Nåja. Många läste glatt hans smått vredgade inlägg Det här med familjeparkering för runt en månad sedan (mig inklusive), men jag fastnade för den här bloggen redan i.o.m. inlägget Plugga text, om skådespelarknix för att såväl memorera repliker som leverera dem trovärdigt. Intressant och häftigt, tyckte jag!

LARS · sevendays.fi/nollhinder

blogg_lars

Här har vi den andra nischade bloggen på denna lista, denna om funktionsnedsättning och vad vi alla bör tänka på inom det området. Hur vi diskuterar, hur vi bemöter, hur vi betraktar. Vård är även ett återkommande tema. Lär mig så oerhört mycket av Lars blogg och varje inlägg är viktigt, oavsett om han i det lyfter fram personer med funktionsnedsättningar, berättar om sin egen hörselnedsättning eller om sin bror Noffe. Jag fängslades totalt av inlägget Känd tavla får äntligen diagnos om målningen Christinas Värld av Andrew Wyeth. Megagillade inlägget ”Fan jag älskar handikappade, ni är så jävla söta!”, om förmyndade attityder. Blir ofta rörd då jag läser den här bloggen. Hemskt angelägen och sympatisk.

ROLF · kaffepausen.ratata.fi

blogg_rolf

Om ni är svaga för djupgående, insiktsfulla och omfattande analyser inom exempelvis pedagogik, jämställdhet och genusvetenskap — och ofta i kombination — så är Rolfs blogg utan tvekan en blogg för er. Själv tycker jag att det är hiskeligt intressant att läsa om sådant ur en mans perspektiv (och häftigt att dessutom finna att en håller med, men det är visst en parentes, hehe), och synvinkelns könskodning åsido så är den alltid mångsidig och givande. I det senaste inlägget Om pojkar och flickor och deras hjärnor (vilka jag inte vet något om) exemplifieras händelsevis detta helt perfekt, för att ge er ett provförslag. Mycket bra!

Har ni förslag på fler bloggar av män?

Tycker för övrigt att det är superintressant att fundera på manlighet/mansroll + bloggande, men vet naturligtvis ytterst litet om det. Har i alla fall kunnat konstatera att väldigt få av de män jag frågat har skrivit dagbok som små. Så gott som alla kvinnor jag frågat har däremot gjort det. Det är ganska spännande att i princip varje gång det låga antalet män i bloggosfären diskuteras, så dyker ”ytlighet” upp som skäl till det. Men självuttryck är aldrig ytligt, hörni. Och framförallt, återigen: Bloggosfären är vad en gör av den.

20151012_00120151012_00220151012_003

Jag och tre konfidanter har en privat grupp på Facebook sen ganska exakt fem år tillbaka, slutet av oktober 2010. Vi bor alla på olika ort, jag här i Vasa då, Karin T. i Kållby, Karin S. i Åbo och Anna i Norrköping, så det är ganska glest med kaffedejterna, särskilt jämfört med hur det var då vi alla bodde i Jakobstadstrakten. Då kommer en virtuell variant bra till hands och det är MÅNGA gånger jag suttit och skrattat högt åt saker m’ladies skrivit på E-kaffi och många gånger jag har ältat av mig där över mina både större och mindre bekymmer. Och alla gånger mått betydligt bättre efteråt. En egen kompis-FB-grupp är ett av de bästa tipsen jag någonsin kommer ha att dela av mig av, så ta vara på det gott folk. Och kom ihåg att när dina vänner i den gruppen ber om bilder på din nya hårlängd, så då tar du bilder på din nya hårlängd. Och då kan du också passa på att posta dem på din blogg, om du vill, t.ex. eftersom att även din mamma efterfrågat bilder.

Har förresten höstlov i tre dagar. Dag ett har hittills varit huvudvärkig och oproduktiv men jag klagar inte, ledigheten är mycket skön i alla fall. Höstlove.

På sistone har jag pysslat med att göra en webbsajt åt Alfred och den lanserades för en handfull dagar sen, finjusteringar bör ännu göras för jag misstänker att den ser ganska skum ut på t.ex. surfplatta, men kolla gärna in den i alla fall. Som betalning krävde jag att han skulle ta bloggen i bruk, så fortsätt för allt i världen att kolla in den med jämna mellanrum också.

absajt
⇨ alfredbacka.com

Ni kan också beställa hans skivor där, den senaste med titeln Komitragik har jag gjort omslaget till och det är en mix av olika medel. Han ville ha nånting i ungefär samma stil som feministkalendern jag höll på med tidigare i år (och sedermera helt kommit av mig med, argh) så jag experimenterade mig fram utgående ifrån tanken mycket vitt och mycket textur i ett kollage, regelbundet bollplankande med Alfred förstås. En extra rolig upptäckt var att nio år efter att jag gick ut konstskolan fann jag äntligen avkoppling i måleriet igen, även om målandet bara skedde digitalt. Utöver digital målning så hittar ni även potatistryck och skrivmaskinsdetaljer på omslaget, bland annat. Kul kul!

hole_livethroughthis

Det var dags för krönika idag igen, den här gången skrev jag om skönhetstävlingar både på tv och i dagis, under tiden jag torterades av extrem huvudvärk. Fantiserade mellan varje sats om att lägga mig ner på golvet och blunda, var ganska irriterad på värkens ihållande tajming. Inte särskilt behagligt och det var skitsvårt att tänka och skriva, men efter många motsträviga om och långsamma men så blev det en text till sist: Miss Leda. Jag har skrivit om ungefär samma ämne förr i min blogg för ett par år sedan (försökte dock att inte bli upprepig) och eftersom jag ändå tänkt ta och återpublicera gamla inlägg så har jag gjort det offentligt igen, här.

Bilden ovanför är förstås omslaget till Holes album Live Through This som till stor del handlar om skönhet och ideal. Den skivan lyssnade jag mycket på, fast bandad på kassett, i min freestyle, då jag var på konfirmationsläger år 1998. Haha. Det är så mycket i den meningen som verkligen får mig att låta hemskt föråldrad, men musiken å andra sidan, den håller ännu.

videjim

Min (expojk)vän Jim släpper idag efter många år en ny skiva, Souvenirkirurgi. (Gissa vem som gjort omslaget!) Den hittas exempelvis på Spotify:

Om jag tillåts vara ganska självcentrerad (vilket jag förstås gör, det är ju min blogg, det är jag som bestämmer reglerna här): En av låtarna handlar om/är baserad på mig! Den började Jim på innan vi blev tillsammans, sen blev vi ett par och han gjorde klart låten och framförde den några gånger på spelningar, och nu då vi inte längre är tillsammans släpps den offentligt i inspelad form. Tycker det är precis sådär oförskönande fint som nåt bara kan bli. I mellanrummen dokumentativt av livets gång och allt sånt, ni vet.

Överlag är det på nåt litet vis aningen märkligt fast på ett stort trevligt sätt, att de här låtarna jag så många gånger under flera år hört honom sitta och spela, först i köket i hans lägenhet på Brändö och sen inne i sovrummet i vår lägenhet i stan, att de nu till sist hamnat på album. Tänkte säga att det känns som flera år sedan vi satt på vardagsrumsgolvet och pratade om texterna jag nyss hade läst, (jag föreslog ”hemmets lugna vrål” och Jim sa att det är en sån grej som hans vänner kommer tycka att är ”så Videgårdskt”, och det är det nog) och sen kom jag på att det är ju faktiskt flera år sedan. Men det är nog sant som de säger, den som väntar på något gott väntar bättre sent än aldrig eller hur det nu än gick.

Du kan läsa en intervju med Jim för X3M här och kolla också gärna in hans nya sajt, jimvidegard.com! Prima läsvärd lyrik hittas där, exempelvis.

tarotcards

  • Season of the witch: why young women are flocking to the ancient craft, artikel av Sady Doyle i The Guardian om häxkonst som ökande trend i populärkulturen, och låter inte det redan tillräckligt fantastiskt så kan jag tillägga att det dessutom knyts samman med feminism. Ja, ni hör ju, läs! Innehåller även en intervju med Starhawk (författare, ekofeminist och spiritist) som säger såhär om begreppet witch/häxa: “Even though not all witches are women, and a lot of men are witches, it seems to connote women’s power in particular. And that’s very scary in a patriarchal world – the kind of power that’s not just coming from the hierarchical structure, but some kind of inner power. And to use it to serve the ends that women have always stood for, like nurturing and caring for the next generation – that, I think, is a wonderfully dangerous prospect.
  • När Satan blev en feministisk förebild, om hur Hin Håle hjälpte de som ville revoltera mot patriarkala strukturer och kristna dygder under 1800-talet, av Hans-Roland Johnsson för Svenska Dagbladet. Bibelns Första Mosebok berättar om Adam och Eva i lustgården med kunskapens träd och ormen, d.v.s. djävulen, som övertalade Eva att äta en frukt från trädet, efteråt tyckte Eva att även Adam borde smaka; detta gav resultatet att Eva fuckade upp saker för all framtid. Såhär förklarar Johnsson: “Om Satan var en rebell mot den av Gud uppgjorda ordningen kunde han och hans handlingar emellertid ges en positiv innebörd av dem som inte accepterade den traditionella samhälls- och moralsynen. En sådan omvärdering av händelserna i Första Mosebok gör Eva till hjältinna och Satan till hennes medhjälpare på vägen till kunskap och befrielse. För kvinnor som genom historien har opponerat sig mot den patriarkaliska ordningen har Satan – såsom han gestaltats i olika religiösa, litterära och konstnärliga sammanhang – kunnat tolkas som en mer eller mindre inspirerande symbol.
  • Var inte så utvecklingsstörd, Alfred Backas dagsfärska sevendays.fi-krönika om… ja, det kan jag inte avslöja här, ni får helt enkelt pallra er in och läsa själva!

201528_peacehologram

Har på sistone tänkt på hur jäkla stödjande folk är, alltså verkligen, och hur mycket ett första ‘gilla’ på t.ex. en krönika en är traditionellt ängslig över som med allt annat en försökt skriva ”på riktigt” kan betyda (och sen de följande gillningarna också) och sånt. Jag tycker att det överlag cirkulerar mycket positiv energi i bloggosfären och de sociala medierna just nu, alla delar med sig av pepp och tips och bra vibbar. Vill gärna haka på detta så jag tänkte försöka dedicera denna månad åt att regelbundet dela med mig av diverse grejer jag har uppskattat, brukar annars vara så dålig på sånt men tänker mig nu minst tre tips var tredje dag. Jag hade planer på att redan i eftermiddags ha några välgenomtänkta tips att länka till men dessvärre har både tid och energi motarbetat mig, dels p.g.a. gårdagens födelsedagskalas (present var hologramsolglasögonen i bilden ovanför, ville nästan behålla dem själv), så här kommer istället en mycket hastigt ihopslängd lista, men allt är värt att kolla in:

  • The Babadook, australiensisk skräckfilm som var annorlunda än jag förväntat mig. Ska inte avslöja någonting men kan däremot säga att ju mer jag tänker på den, desto mer gillar jag den.
  • Din stad är min stad, kolumn av Andrea Södergård i Vasabladet. Tycker att vi har sett ett uppsving i feministiska texter i offentliga medier och det uppskattar jag såklart.
  • Må punken slå plasten, också en kolumn i Vbl men denna av Axel Brink. Om schlager, punk och deras numera gemensamma nämnare Pertti Kurikan Nimipäivät.