Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged ungdom

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

makeover-jpg

Ett par lösryckta tankar om att med åren åldras som det fina vin vi människor är:

  1. Minns att när jag var runt 20 så kunde jag bli smått irriterad på att kassapersonal bad mig visa ID vid alkohol- eller cigarettinköp, men det var också innan alla de här infolapparna om att när någon ser ut att vara under 25 eller 30 eller vad det är som ID efterfrågas hade dykt upp — men hur som helst, jag tyckte då att det var aningen förolämpande att eventuellt se ut som en sjuttonåring max. Nu blir jag snarare snopen när kassapersonal inte frågar ID, d.v.s., när jag ser ut att vara över tjugofem eller trettio. Vilket jag är. Det är väl ganska välkänt att när en blir glad över att ombes visa ID, då har en på något plan tagit steget från ungdomen över till vuxendomen. Bland de bästa vardagliga guldkantsdetaljerna jag vet av numera är när personen som efterfrågat identifikation börjar fnittra när hen läser födelseåret, det gör mig SÅ GLAD. Definitivt på god väg att bli vuxen nu, även om jag tror att det är något av en myt att på riktigt känna sig som en. Är i alla fall på god väg att bli gammal, om det fortsätter i samma anda.
  • Parentes: Tidigare i höstas när stan precis hade börjat fyllas av personer iklädda studiehalare och jag sicksackade mellan dem på gågatan och butiken med den smått märkliga känslan av att de antagligen var i blöjor medans jag var i högstadiet och här har de hunnit växa och ta studentexamen och köpa en obehaglig overall* på den tiden som jag bara… varit, mer eller mindre, så frågade en kassörska av mig om jag hade studiekort då jag handlade lunch. Naturligtvis kan folk mycket väl studera i min ålder och äldre, men i.o.m. att det är ungefär tio år sedan jag själv studerade, et cetera, så kändes konceptet väldigt ungdomligt. Jag blev, såklart, DÅRAKTIG LYCKLIG och ville skriva ett tacktal att läsa upp inför någon kommitté.

    * Har aldrig varit del av något studieliv och har ärligt talat alltid tyckt att det verkat jäkligt jobbigt att utstå och ännu värre att vara en av dem, men likväl kan jag ibland lite känna ett sting av saknad för något jag aldrig egentligen saknat — min chans att vara en tröttsam gemenskaplig snapsvisesitzare har passerat och det känns ibland lite trist, ändå, att jag inte tilltalats av sådant som för andra verkar så kontaktknytande och kul.

  1. Under merparten av mitt liv har jag tänkt på mig själv som en ”tjej”. Att titulera mig själv ”kvinna” har länge känts avlägset, så vuxet, så pondusigt (vi låtsas att det är ett ord), så… det är svårt att beskriva, men så ordentligt på något sätt. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli kvinna när jag fick mens men haha nej (på tal om det — det är tämligen läbbigt att sådana idéer fortsätter spridas i samhället, könsmogenhet är inte samma sak som vuxenhet*), eller när sex kom med i bilden eller jag flyttade hemifrån eller började arbeta heltid, till exempel, men inte kom Kvinna-identifieringen på köpet med nån av de händelserna heller. Ett skede var jag ganska övertygad om att det aldrig skulle göra entré. Jag vet inte när det hände att jag började tänka på mig själv som en kvinna, men insikten om det slog mig bara för några veckor sedan. Helt plötsligt skulle det kännas som ett skådespel att referera till mig själv som ”en tjej”. Jag är såklart okej med att kallas ”tjej” men det skulle kännas fjompigt att själv beskriva mig som en. Vet ni vad jag menar? Hur som helst, i mina tidiga trettio-nåntingar blev jag kvinna, verkar det som.

    * Inte heller förvandlar militärtjänstgöring killar till män, men det är väl en annan historia.

  • Följdfråga: När började du känna dig som en Kvinna eller Man med versaliserade begynnelsebokstäver? Om det har hänt.

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

alaskaskellum_rapeculture

Illustration av Alaska S. Kellum.

Har skrivit en krönika om våldtäktskultur och ett möte jag hade med en blottare för många, många år sen: Våldtäktsoturen.

Som prolog till berättelsen om mötet kan nämnas att då jag gick på cykelvägen som går längs med riksåttan, så svängde en bil in på en rastplats som finns vid sidan av vägen, ett par hundra meter framför mig. Det är ganska ofta bilar som står parkerade där, där finns en toalett, någon klätterställning, bord med bänkar, en trappa ner till ån som flyter förbi. Men ur bilen som svängde in och parkerade så kliver en man, han springer över riksåttan ner till cykelvägen, och då känner jag en litet hugg oro. Men han kommer inte emot mig, utan han skyndar istället iväg framför mig, åt samma håll som mig, men fortfarande ett par hundra meter bort, så jag andas ut. Det var alltså han som sedan ställde sig och väntade på mig där vägbelysningen tog slut. Ändå, när jag mötte honom där på grusvägen, så anade jag inte oråd mer än en pytteliten fraktion av en sekund innan jag viftade bort det. Sådär som vi gör, för samtidigt som vi uppfostras till att akta oss för främmande män så lärs vi också att det är fult att döma människor vi inte känner. Jag kan inte riktigt sätta ord på det där, men kanske ni vet vad jag menar.

Som epilog till berättelsen kan nämnas att jag berättade åt mamma direkt jag kom hem. Minns att jag hade svårt att hitta orden, jag trevade. Jag visste inte om det var nånting att nämna — det hade ju gått ”bra”. Kanske inte det var så farligt. Kanske det var helt okej. Jag var så pass ung att jag inte visste hur jag skulle se på saken. Mamma var förstås vuxnare och klokare och ringde polisen direkt för att anmäla mannen. Jag talade också med polisen och jag vill minnas att han sa att de hade tidigare fått in liknande anmälningar. Mig veterligen fick de aldrig fast blottaren, och ännu idag kan jag ibland se spår av honom i andra mäns silhuetter och automatiskt plussar jag ihop åren, kan åldern stämma, jag gör sannolikhetsuträkningar, kan det ha varit han. Antagligen inte. Men det stör mig något oerhört att nån jävla snuskpelle kanske fortfarande går omkring och bara inte ids hejda sig från att onanera inför personer som kan vara så unga att de fortfarande, tonåringar eller inte, halvvägs genom puberteten eller inte, ändå är betydligt mer barn är vuxna. Det är oroväckande. Så mycket är.

Och på tal om det så vill jag återigen ta tillfället i akt att länka till Karins inlägg om att världen är full av kåta killar. Läs, läs, läs.

jesuschrist

”Skriv aldrig om politik eller religion på internet” var en regel jag hörde ofta när nätet var nytt för oss i allmänheten. Det har ju gått rätt många år sen dess och jag har skrivit otaliga gånger om politiska ämnen men det är en smärre evighet sen jag skrev om religiösa. Jag älskade att prata om religion i mina tonår, och trots att jag fortfarande tycker att det kan vara mycket intressant så gör det mig ofta så matt. Likväl, här är min religionshistoria —

Jakobstad med omnejd brukar ofta beskrivas som bibelbältets mitt i Finland. I en av de närliggande kommunerna, Pedersöre, har jag mina rötter och min uppväxt. Jag döptes in i den luthersk-evangeliska kyrkan som spädbarn, men i mitt hem pratade vi så gott som aldrig om religion. Mina äldre systrar gick i söndagsskolan och jag tyckte att detta lät så spännande och gnällde om att också få fara. Så jag gick, men jag hade nog inte förstått att det var en religiöst betonad träff. Trots att jag inte kunde formulera det då så kände jag mig besviken, jag trodde att vi skulle lära oss saker där, istället pratades det bara om Jesus. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på fadern, sonen och den heliga anden, så jag fann experimentet med söndagsskolan hemskt ointressant och satt mest bara och väntade på att gå hem. Jag gick aldrig fler gånger än den där första, jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig malplacerad. Mycket av detta kan förstås bero på att jag inte direkt såg till några jämnåriga kamrater där, det hade nog gjort upplevelsen roligare.

I dagklubben, barnträdgården och skolan sjöng vi många psalmer och sånger om de kristna idolerna. Berättelser ur bibeln lades regelbundet fram som historisk fakta, porträtterade på ett tillgängligt sätt för barns uppfattningsförmåga. Till mig överförde detta det som jag antar att brukar kallas barnatro, vuxna säger något och barnet ärver åsikten. Utan att reflektera desto djupare än ”Bor de i ett slott bland molnen?” så blev Gud och Jesus begrepp som jag betraktade med ungefär samma säkerhet men också totala ointresse som jag gjorde sportevenemang. De är där nånstans i periferin, men orka bry sig. Den här ganska nonchalanta attityden höll i sig i lågstadiet och trots att en av mina favoritlektioner var religionstimmarna (främst för att vi en tid hade en lärare som läste så hiskeligt bra ur bibeln) så ägnade jag sällan en tanke åt Gud, förutom de nätter då jag låg sömnlös med ångest inför ett prov nästa dag.

Jag minns inte när jag fick nys om att det gick att ifrågasätta idén, när jag förstod att det kallas ”tro” och ”att tro på Gud” för att det inte är vetenskapliga fakta och att människor kan tro på olika saker, att det handlar om att göra val, och att jag också kan välja vad jag vill tro. Däremot minns jag att det var någon gång under slutet av femman eller början av sexan som jag stötte på begreppet ”agnostiker”, och att när jag läste definitionen insåg jag direkt att detta är ju jag. Det här är vad jag är. Jag är något! Vad jag kan minnas hade jag aldrig känt mig plågad utav min religiösa ovisshet, men det var ändå en lättnad att hitta en del av min identitet och en tillhörighet. Jag ville hålla ett ”öppet sinne” inför alla möjligheter, deklarerade jag självgott. Jag ”väntade på vetenskapen” i många år.

Någon gång under högstadiet började jag bli trött på hur vi frekvent påtvingades religionen. Började ifrågasätta dess plats i skolan. Hela högstadiet hade gemensamma morgonsamlingar en gång i veckan och dels utav kronisk försening, dels utav blygsel att gå in i ett rum där hela skolan redan är samlad, dels utav lättja, dels utav rebelliskhet, dels utav att jag inte tyckte att samlingarna var för mig som inte var troende, så skolkade jag från rätt många av dem. En morgon satt jag utanför följande lektions klassrum och väntade på att samlingen skulle vara över när en lärare gick patrull för att få tag i skolkare. Där satt också en person som tillhörde en annan kyrka än den luthersk-evangeliska och var därmed befriad, så läraren kom direkt fram till mig. Jag förklarade att jag inte var på morgonsamlingen för att jag blivit försenad och att jag dessutom inte tror på gud och verkligen inte ville gå. Läraren fnös, tyckte att jag nog inte hade något val. Jag försökte reda ut hur jag skulle gå tillväga för att bli befriad även jag. Det mesta i skolväg blev en ju befriad från genom en lapp från en förälder så jag frågade om jag borde skaffa något sådant intyg. Läraren snörpte på munnen och sa med den hånfullaste rösten jag nånsin hört ”Det är nog inte riktigt så lätt”. Jag kände mig ganska liten just då men jag frågade ändå ”Vad ska jag göra då?”. Läraren svarade inte ens utan bara vände sig om och gick. (Gillade aldrig den läraren — en ömsesidighet, antagligen vår enda.) Det tog länge innan jag förstod att jag hade behövt skriva ut mig ur kyrkan.

Jag hade inte tänkt gå i skriftskola men blev lovad en kamera om jag gick, vilket jag mycket gärna ville ha. Så jag gick. Först på plågsamt många tråkiga möten, ett par gudstjänster i kyrkan eller vad annars som kan höras till. Ett kort stämplades varje gång tills jag hade tillräckligt för att anses konfirmationsvärdig. Åkte på skriftskoleläger, hade roligt men tog allt som hörde till undervisningen med en rejäl nypa salt. En del saker var verkligen totalt psykotiska, som att vissa cd-skivor var besatta av satan och bör brännas upp omedelbart. Blev konfirmerad. (Fick den utlovade kameran, höll på att börja gråta.) Hade en rätt obrydd inställning till det efteråt, tänker på de bilder som togs på mig iklädd en vit alba, sittande på en sten utanför vårt hus, och hur det kändes som att jag spelade en roll just då men också hur det inte spelade någon roll. Själva innebörden med konfirmationen hade ingen betydelse för mig. Ett par år senare blev jag mycket skeptisk till själva konfirmationstraditionen, närmare bestämt att den tar plats i den åldern då alla är vilsna och alla kämpar med att finna sina platser och sig själva. Det är nog inget sammanträffande. Jag kan inte beskriva det med något annat ord än manipulativt.

Under senare hälften av tonåren försökte kristna människor ofta frälsa mig. Under skoldagen, under helgerna när vi satt i parken eller gick på stan. Nyfrälsta människor anslöt sig till skaran och ville ”rädda oss”. Ibland välkomnade jag samtalet och gillade att debattera på ett klyshigt och patetiskt tonårsvis, men andra gånger blev det extremt tröttsamt, tämligen motbjudande och emellanåt rent av kränkande. Hyser däremot inga tvivel om att jag själv också var tröttsam, motbjudande och kränkande, så det jämnar väl ut sig i slutändan. Har sällan mått så illa som den gång som då jag och en jämnårig kamrat tillbringade en håltimme i gymnasiet med att prata om Jesus. Hon ”kände honom inom sig”, sa hon flämtande och saligt leende med händerna tryckta mot bröstet, och därför ”vet hon” att han finns, och skrattade nästintill maniskt men samtidigt skrämt efteråt, som någon som håller på att tappa kontrollen. Det är svårt att sätta ord på det men jag tyckte att det var uppriktigt obehagligt och hade jag inte blivit så provocerad av att hon ideligen försökte övertala mig om att ta emot Jesus i mitt hjärta så hade jag nog varit mycket orolig för henne. Bland annat såna här räddningsförsök fostrade nog ett ganska starkt avog gentemot kristendomen hos mig. I brist på andra sätt att beskriva det, så känns den ibland som unken luft i ett kvavt rum för mig. Jag vet att den känns som frisk bergsluft för en del andra men där är vi och sådana är vi, olika personer på olika platser.

Min inställning till kristendomen pendlar av och an mycket. Jag tycker inte om att den genomsyrar så mycket i vårt samhälle, att den får ta så mycket plats. Jag retar mig som fan på att folk talar om ”kristna värderingar” då de egentligen syftar på rent medmänskliga sådana styrda av moral och empati. Samtidigt så kan jag se trons fina sidor även ur ett utomstående perspektiv — jag ser och förstår att den hjälper många, och när exempelvis missbrukare finner tron på sig själva genom tron på en gud och dennes guds tro på dem, så ser jag nånting mycket fint i det. Har svårt att begripa mig på religiösa övertygelser överlag, men tycker inte att det är samma sak att någon som jag kritiserar kristendomen som att någon som jag kritiserar t.ex. islam — om vi förbiser det faktum att det oftast görs på helt olika sätt (kristna anklagas aldrig för att vara terrorister hela bunten), så är det också en fråga om makt- och privilegieposition. Ena är, så som det ser ut nu och här, att sparka uppåt eller åtminstone rakt ut åt sidan. Andra neråt.

Jag identifierar mig själv numera som agnostisk ateist, d.v.s. jag tror inte på gudomligheters existens men tror inte heller att det går att bevisa deras icke-existens. Jag skrev ut mig ur kyrkan för många år sedan. Jag har ibland, när jag var yngre, kunnat känna ett litet sting av att mitt liv kanske saknar den djupare mening och den trygghet som andra tycks få genom sitt tillit att de är del av en skapares plan. Det som har varit mest utmanade att vara okej med som ateist är att bristen på en tro har fått livet att kännas så temporärt — vilket det förstås är, det existerar inte innan vi föds och det existerar inte efteråt heller — precis som många andra människor tycker även jag att det skulle vara mycket trevligt att på något vis level up när det här livet är över. Träda in i ett efterliv, återfödas i en reinkarnation, vad som helst känns bättre än tanken på att bara inte finnas över huvud taget. Men idén att endera verkligen skulle hända, däremot, är befängd för mig.

Liksom i de flesta dialoger om religion så kommer nog inte någon slutsats att nås i denna monolog heller. Har ingen poäng, bara att jag tror ju att religion för de flesta till stor del handlar om trygghet — oavsett hur en finner den eller kanske alltid haft en — så även för mig.

Jag är inte del av någon plan, men jag är del av något som jag tycker att är större än så. I mig pågår en evighet. Jag är uråldrigt stjärnstoft smidd till en person, jag vet min härkomst. Jag är framtida maskföda och blomstergödsel, jag är inte förgäves. Jag ser en trygghet och en mening i de båda. Energi försvinner aldrig, den omvandlas. Det är vetenskap, det är faktum, och det är verkligen mer än jag någonsin hade drömt om att få veta. Jag behöver inte mer.

Vad behöver ni?

Processed with VSCOcam with m3 preset

För några veckor sen bloggade Linn J. om att (en del av) bloggläsarna med jämna mellanrum vill se bilder på blogginnehavaren. Detta har jag tänkt på nästan varje gång jag sen dess kommit igång med ett nytt inlägg här, men jag har nog mycket svårt med att klämma in nån bild på mig om jag inte hittar någon slags relevans till dem i vad jag skrivit. Själv är jag definitivt så pass nyfiken att jag gärna vill se personen på andra sidan skärmen, med relevans till inlägg eller ej, så jag hör utan tvekan till den skaran som gillar när andra bloggare publicerar bilder på sig själva. Ibland blir jag faktiskt lite abnormt förtjust tror jag nästan, jag vet inte, det är bara något så sjukt fascinerande med att se på bilder på andra människor ibland, i synnerhet sådana som de själva väljer ut för att låta bidra till andras bild av dem. Vet inte om jag alltid varit sådan eller om det är någon kvarleva från den tiden då ingen hade digitalkameror och få hade tillgång till en skanner men vi lärde känna varandra på internet via gästböckerna på våra hemsidor och sen, några månader senare, kommer ett meddelande på ICQ där det står ”I got some photos scanned today!” och så surfar en till deras sajt eller så skickar de en fil och det är så sjukt sjukt spännande medan den laddas ner och sen så ÄR den där personen plötsligt där bara och upplösningen är aldrig högre än typ 200×300 pixlar för allt annat skulle ta aaaalldeles för länge att ladda med våra 28,8Kb-modem, men ändå, personen är DÄR och det är fantastiskt.

Då jag igår tog bilden som är överst i detta inlägg tänkte jag sedan mycket på självisar, tar ganska ofta sådana men majoriteten av dem ses aldrig någonsin av någon annan än mig själv. Bilder likt den ovanför har jag särskilt många av, eller åtminstone sådana tagna på samma plats, i och med att den oftast erbjuder naturligt ljus som brukar falla in på ett ganska trevligt sätt plus en yta som är telefonbalanseringsvänlig, och att jag oftast går förbi där några gånger om dagen gör förstås också sitt för att öka sannolikheten. Ibland när inga människor syns till i trapphuset tar jag tillfället i akt och knäpper ett självporträtt, (kan ALDRIG ta självporträtt om folk ser på,) och det är väl nog ett beteende som är ganska typiskt mig: planlöst.

Emellanåt kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag aldrig ”satsar” på mina porträtt längre, det finns liksom sällan någon tanke bakom dem utan det är nog mer bara i vardagligt dokumentativt syfte — vilket är en stor förändring från hur självporträttering hanterades i mina tonår, då skulle jag ha mängder med (oftast fult) smink och uttänkta (oftast fula) utstyrslar och inte sällan helt poänglös rekvisita, gärna något som matchade läppstiftet eller ögonskuggan [paus för att himla med ögonen], men som jag ändå tyckte att gav fotosessionen nån slags ~tanke~, utan att det förstås egentligen gav den så. Såhär i efterhand önskar jag likväl — d.v.s. helt tvärtom från vad jag ibland kan önska att jag gjorde nu för tiden, hah — att jag ändå tagit lite fler otillställda vardagsbilder. För jag ser helt makalöst tillgjord ut på alla gamla bilder där jag försöker ”se snygg ut” och det är ärligt talat lite äckligt att se, och liksom deprimerande, dels 1) bara själva floppigheten i dem alla, och 2) att jag aldrig tyckte att jag såg tillräckligt intressant ut som jag var, alltså utan att göra mig till. Då på tiden handlade väl den här tillgjordheten i och för sig också mycket om självuttryck, att experimentera med att hitta sin individualitet och allt sånt, men nog tror jag också att det absolut fanns en hel del komplex inbakade där.

Men men. Har ingenstans jag riktigt vill komma med det här men jag sitter för en gångs skull vid en dator vid ett skrivbord så jag tänkte jag skulle passa på att e-babbla lite. Att jag befinner mig på en sådan plats är värt att uppmärksammas ty det är evigheter sen jag sist gjorde det, förutom nio till fem varje vardag då men det kan inte räknas för då är jag på jobb och det känns helt annorlunda. Jag har kanske sagt det förr men jag behöver verkligen ett skrivbord för att kunna få saker gjorda. T.ex. feministkalendern, vars aprillucka jag missade! Så det får bli dubbla i maj istället. Men det blir en annan gång.

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

2000goth

Hörde att det var World Goth Day OCH throwback thursday så här är en bild av, eh, nån… år 2000. Önskar att jag hade nån bild från år 1997 att visa istället, det året då mina dagar som syndasvart blekfis inleddes, men å andra sidan nådde jag nog aldrig lika gothiga transsyvlvanska höjder som jag gjorde år tjugohundra så det känns ändå som ett årtal och stiluttryck värdigt dagens tema. Nästan fullständigt ovärdigt vad det istället gäller typ det mesta annat, obs, men så är det visst med en del saker. (Oftast de i ungdomen.)

Idag ser jag ut såhär:

20140522_wgd_001 20140522_wgd_002

Iförd blomstermönstrad 90-tals-fullängdare av märket Oravais. inhandlad för 2€ på loppis i Jakobstad för ett par veckor sen. Min trogna följeslagare tunnkoftan var femton gånger dyrare då jag köpte den som splitterny på Lindex för säkert en handfull år sedan, men den är numera så sliten och söndrig att den lätt ser ut att vara minst femton gånger äldre än vilken slamsa som är den äldsta  i min garderob. (Önskar just nu lite att jag vore lesbisk så att jag här hade chansen att flirta med att komma ut genom att säga: Och jag menar inte jag själv då. BLINK BLINK. [pausar för spontana trumvirvlar och busvisslingar] Anyhoo —) Vet ej vad jag ska ta mig till då jag blir tvungen att pensionera den. Det blir en evig rad av sorgens dagar därefter. Inte för att det kommer att märkas avsevärt på min klädsel, men.

En dag ska jag ta mig i kragen och skriva ett seriöst eller åtminstone ofjantigare inlägg här men den dagen är inte idag. Nej, idag är en dag för firande! Stillsamt sådant. förstås, i enlighet med subkulturen, men likväl firande. (Psst likväl. Hö hö. Of corpse. Dubbel-hö hö. Neonsvart ljusabsorberande stjärna i kanten åt mig.) Ha det goth! Fast inte för bara, era posers.

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?