Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged vandringsled

Choose another tag?

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

För exakt en månad sen, den 17:e maj, befann jag mig till skogs på vandring på en led med ett så spännande namn som Arbetsplatsbergets vandringsled. Det hittas i Kållby, Pedersöre, och jag hade inte hört talas om det förrän kvällen innan då en kompis rekommenderade det och flera andra (tack Stifo!). Tre kilometer kändes lämpligt för en sömnig, halvruggig söndag, så då valdes det tipset.

20150517_00120150517_002

Där fanns ett utkikstorn. Såg långt. Typ till Schaumans (som det ännu heter i folkmun, UPM-Kymmene alltså) och Kokkola eller nåt, jag vet inte.

20150517_00320150517_00420150517_00520150517_006

Då jag var liten, alltså riktigt liten, hade knappt börjat skolan tror jag, så var jag en gång med min kompis och granne och hennes föräldrar ut till någon skog — jag vet inte var skogen låg eller varför vi skulle dit men vi måste åka dit med bil och jag minns att min kompis visade att det gick att stänga och öppna fönstren genom att trycka på en knapp, det var första gången jag såg något så högelektroniskt. Väl framme i skogen så blev jag paff och sen extatisk över att marken och alla stenar var täckta i vit, fluffig men fnasig lav och hela skogen såg ut som att den växte på moln eller en gigantisk fårrygg. Sen hoppade vi av och an där på laven och det var också första gången jag kan minnas att jag skulle ha sett något liknande och jag har nog aldrig sett det sen dess heller men den här skogen kom ganska nära. Efter att vi skuttat på laven som kossor som nyss sluppit ut på vårens första grönbete visade min kompis mor ett partytrick där hon satte sig i en myrstack och ingen av dem bet henne, min kompis var väldigt stolt över detta och jag tyckte hon var så med all rätt för jag var verkligen mäkta imponerad och minns att jag brukade berätta om detta bevittnande åt olika personer efteråt. En fråga: Varför låter det alltid som att jag är född under sent 1800-tal varje gång jag pratar om min barndom? Anyhoo —

20150517_00720150517_008

Videkissor blommade och ett träd hade klart och tydligt en tass med klor.

20150517_009

Det började duggregna strax innan jag tog den här bilden och vad ni ser ovanför är egentligen en djup inzoomning av det hela fotografiet. Jag märkte det inte då, att regndropparna hade fastnat på bild, eftersom de var så pyttesmå, och de syntes knappt heller på en förminskad version av den hela bilden. Jag tyckte att de såklart måste synas. Tycker det ser ganska magiskt ut.

20150517_010

Sista biten av vandringsleden var väg.

20150517_01120150517_012

Sen gick vi förbi en gruskross, eller vad de heter, och det fanns t.o.m. sandstrand där och jag antar att bybor kan finnas plaskande där om somrarna.

20150517_01320150517_014

Och där drippade och droppade regnet i bakgrunden igen och vandringsleden nådde igen sitt början — eller för oss, sitt slut.