Blåvitt, grönt och silver

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Annonser

Tänk på vilodagen så att du helgar den

20180119_denfoerstadagen20180119_publik

Helg! Tänk att det varit helg. Lördag och söndag smög sig förbi som vilka andra veckodagar som helst. Det händer lätt när varje dag ju i princip är en upprepning av lördag och söndag, för sådana som mig som är föräldraledig och dessutom har en sambo som mest jobbar hemifrån. Ofattbart att det redan är tisdag. Jag hinner inte med!!

Vi sökte oss ut i fredagskvällen, genom vinterkölden, till teatersalen. På vägen dit lämnade vi Blenda hos Alfreds mamma och lite ovana med att vara på tumis så bänkade vi oss för att titta på genrepet av Den första dagen. Jag vacklar av och an med vad jag tyckte om den. Många rörande scener, många humoristiska ögonblick, många enastående insatser, och så vidare, men ändå lyckades jag inte förtjusas helt. Tyckte att den emellanåt blev övertydlig medan annat kändes något flyktigt. Sen var det bruket av n-ordet — tycker att ska man använda det ordet så ska det nog finnas en jäkla bra orsak till det. En del scener var ovidkommande även om underhållande, vilket väl är okej, men jag saknade nog mer symmetri, eller en påtaglig medvetenhet om asymmetrin. Samtidigt, då jag läser recensioner som talar gott om pjäsen så håller jag med om vad som sägs —  jag gillade mycket av den, men jag tror att för mig så var det ögonblicken som bar den snarare än helheten.

Vad annat har hänt sedan sist då? Ursäkta för urtråkigt ämne, men: Jag har försökt blogga utan att lyckas. Detta är lite ironiskt i.o.m. att jag i ett utkast nämner att jag funderat att jag måste bli bättre på att publicera inlägg fast de känns halvklara. Ehem. Ofta avvaktar jag för att tänka lite till utifall att jag hade mer att tillägga. Ibland har jag ju det men oftast så resulterar det bara i att inlägget börjar kännas utdaterat och irrelevant och så förblir det i utkast-mappen för evigt. Bla bla bla. Det finns annat jag kunde säga om bloggandet men inte ens jag orkar höra på mig själv. Vi säger så här: Det krånglar.

Såg ni förresten Blendas urtjusiga dräkt på bilden i föregående inlägg? Den fick hon när Karolina och Tina kom och hälsade på en dag i förra veckan! Vi loppade, åt pizza och loppade igen. Jag skulle ta en massa bilder till ett fett blogginlägg den dagen men sen gick det som det gick. Blev så innerligt sur och missnöjd med mig själv när jag kom hem och insåg att jag fotat typ fem bilder, alla från samma tillfälle, och alla suddiga. Det tog verkligen kål på blogglusten. Jag ville liksom göra ett sånt här piggt, sprudlande, liksom Sandra Beijer-igt inlägg som tjoade KOLLA! JAG HAR VÄNNER!, men istället så blev mitt bildmaterial så jävla deprimerande att det satte stopp för allt. På tal om bloggkrångel. Nä huhhu. Men det var en fin och rolig dag, det var det.

ja, låt oss tala om guldkort

Läser att Finland avvisar sjubarnsfamilj till Irak och det är svårt att förstå att vi låtit oss själva sjunka så lågt, att vi sänder tillbaka hela familjer där äldsta barnet rapporteras vara fjorton år gammalt. Det är omöjligt att acceptera, det är bara fel. Alla med ett uns medmänsklighet fattar att det är det. Sådant måste gå att lösa. Om vi absolut definitivt garanterat inte kan ta emot alla asylsökande, så är det precis exakt prick de sökande som är barn som måste få stanna. Och deras föräldrar om de fortfarande är vid liv.

Sedan gör jag misstaget att kolla kommentarerna som artikeln fått på FB. En del tycker som jag, att det är hemskt och grymt och inhumant. Någon nämner att rasisterna har härjat så mycket om att det bara är män som anländer som flyktingar här, och var är då barnen som är i behov av hjälp, eller kvinnorna? Nå, här är de då. Och de förvisas. I ett par kommentarer tas det upp att nyligen visade undersökningar att färre och färre finländare föds, och att detta oroar en del för att vi behöver hålla upp befolkningsmängden för att landet ska gå runt. Men ändå avvisas personer, hela familjer, härifrån. Nästan som att vissa personer inte dög, tycker ni inte? Och en del i kommentarsfältet får det att låta som att det är okej att det är så.

Den tredje kommentaren säger bl.a. så här: ”Alla har inte rätt till guldkort.

GULDKORT!

Fy satan, hur kan nån inbilla sig att det är ett jävla guldkort att som invandrare och icke-vit få asyl i detta helvetes jävla rasistland där andra kommenterar ”Bra gjort!” och ”Ut med packet!” (PACKET! *kräks*) när EN FAMILJ MED SJU BARN UPP TILL FJORTON ÅRS ÅLDER avvisas och sänds tillbaka till ett krigsdrabbat land? Och där sitter då nån efterkrigstidsfödd, välfärdssamhällsuppvuxen, vithyad ilandssnubbe och jäser och pratar om guldkort.

Ja, låt oss tala om guldkort, vem som har ett och vad som kan klassas som ett. Ska vi på samma gång passa på att försöka kolla upp vem som är mer berättigad ett än vad en del andra är, eller varför inte vem som bara har haft den oförtjänta turen att råka födas med ett själv utan att tyckas fatta det?

Giv mig styrka. Och nånting mot denna äckelkänsla också tack.

rädslan

20161111_snoe

Värst är ändå rädslan. Eller det måste den vara. Det måste vara värst att tillhöra en av de som vaknade i en värld där de är rädda. Jag läser texter som berättar hur det är, ni har säkert läst dem också. ”Den första gången jag kände skräck som denna var när någon målade en svastika och orden ‘White Power’ på garagedörren till mitt barndomshem”, berättar en kompis i USA. Hon blev lärd att folk som gör sådant är avvikande, och att detta var något som hon måste acceptera, för hur annars skulle hon kunna känna att hon och hennes familj var trygga? Men att fortsätta övertyga sig själv om att ens land i stort sett är aktningsvärt och hyggligt med en del dåliga avvikande har blivit omöjligt, skriver hon.

Ofta cirklar Edmund Burke-citatet på i mitt huvud, “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Här har människor gjort mer än ingenting, de har med sina röster godkänt allehanda uttalanden som borde ha klassats som oacceptabla. Och så mycket av diskussionen tillägnas detaljer som jag tycker att sist och slutligen är ganska irrelevanta, jag orkar inte över huvud taget käbbla om huruvida Trump är rasist, homofob, sexist, si eller så. Det är vad han säger som är skadligt och att en avsevärd del av det amerikanska folket tillåter det är vad som gör mig så ställd. Och vad detta i sin tur förmedlar, d.v.s. att överallt i världen där det är omöjligt att undkomma USAs inflytande (läs: hela västvärlden i alla fall) sitter nu personer och resonerar ”yttrandefrihet wahwahwah” medan de frodas i sitt gemensamma hat på Flashback, MV-Lehti, eller vad deras länders motsvarighet till sådana sajter än är. Illviljan normaliseras. Men inte bara där, utan också i det offentliga. Uff.

Så hur är det här? Är vi i stort sett hyggliga? Med en del avvikande? Jag vill ju hoppas det men ganska ofta känns det tvärtom.

Oroväckande också att se hur vanligt det är att personer som enligt sig själva ”inte är rasister” inte ändå kan motstå att härja emot när någon påpekar att något någon annan sagt är rasistiskt. Om du inte gillar att det är ”så lätt att stämplas som rasist nu för tiden”, så har jag två tips: 1) Lägg av med att hålla med om rasistiska åsikter. 2) Testat hålla käft nån gång?

Saknar den tiden då människor hade vett att skämmas en gnutta mer för sin inskränkthet.

på dumburken

20160914_blomster

För er som är medlemmar i Finlandssvenska feminister på FB kan detta säkert bli tjatigt, men det är alltså så att häromdagen snubblade jag över en artikel i Hufvudstadsbladet. I den med ifrågasätts, med all rätt, Yles tveksamma val att på tv sända en inhemsk film daterad 1960 med titeln Träskalle och Stumpen som negrer och ingredienser så som blackface — o ja, de annars vita huvudkaraktärerna ska föreställa mörkhyade, hohoho så tokroligt — helt utanför något slags kritiskt eller pedagogiskt sammanhang, istället bara hux flux klockan halv två en torsdagseftermiddag. Peppe Öhman och Jenna Vierinen har också bloggat om saken.

Att skattebetalda public service-Yle tycker att sånt är helt okej tycker jag förstås att är ganska vidrigt. Bättre blir det inte av att kommentarsfälten på diverse sajter föga förvånande går heta eftersom att (vitt) folk inte kan hålla sig ifrån att
1) försvara ”vår kulturhistoria”, som att någon av dem faktiskt har brytt sig ett skit om den här filmen innan nu den här diskussionen uppstod,
2) härja om ”censur”, som att det på riktigt var vad som var på gång här eller som att det ens skulle ha insinuerats att ”filmen bör förbjudas” eller dylikt i artikeln — i vilken det däremot kom fram att mer information kunde tänkas efterlysas i samband med att filmen visas (tips åt censurskrikarna: slå upp ord innan ni använder dem),
3) påstå att filmen ”inte är rasistisk” eftersom att ”det är ju på skoj”/”samhället var annorlunda på 60-talet”, som att det i dag (nyckelord: I DAG, NU, INTE DÅ) gäller som argument,
4) försöka rättfärdiga användningen av n-ordet (vilket förresten alla vet att härstammar från ett annat ord precis som så gott som alla ord i varje språk, sen spelar det ingen roll om ursprunget är från en viss färg eller annan för problemet är hur det används), som att det på riktigt skulle medföra nån form av överhängande hot mot deras livskvalitet ifall att de valde att helt enkelt bara inte använda ordet,
5) gnälla om att ”det var bättre förr”, och detta som vita människor i en diskussion som för helvete berör rasism, som att det på något vis är de (vi) som är utsatta och som att ett sådant påstående inte är fullkomligt jävla perspektivlöst. Alltså det är så vansinnigt taktlöst, vidrigt, inskränkt och oeftertänksamt att jag blir helt ställd.

I Hbl-artikeln så ställs programchefen på Yle1, Pentti Väliahdet, några frågor om deras val att sända filmen. Han berättar bl.a. att ”Då filmen gjordes hade ordet neger ingen rasistisk klang. Det har blivit rasistiskt först senare. […] Filmen är från en tid då det inte fanns några mörkhyade här. Knappast ville man göra narr av någon.

Okej, men det spelar inte riktigt någon roll vad någon ”knappast” avsett eller ej. Huruvida blackface-sminket var ämnat att såra eller ej, kränka en skild individ eller inte, är i slutändan irrelevant för det är förlöjligande hur vi än vrider och vänder på det. Att låtsas att det är annorlunda är att göra sig dummare än vad en är. Träskalle och Stumpen som mörkhyade var utan tvekan ämnade att vara lustiga på ett sätt som inte är respektfullt alls. N-ordet är nedsättande och var så även på 60-talet, att vita människor inte uppfattat någon rasistisk klang i det säger antagligen mer om dem än om ordet. Faktiskt. Men även om det hade varit så att alla människor i hela världen på 60-talet hade varit helt överens om att jamen det är väl helt okej, så lever vi år 2016 nu och n-ordet är fan inte okej för många av oss. Vi måste ta samtiden in i sammanhanget i och med att det är när och var vi lever.

Som Väliahdet själv säger så fanns det knappt några mörkhyade i Finland på den tiden när filmen gjordes — och personligen tror jag att det är en stark orsak till att vi varit/är så slöa med att fatta sådana här saker här i landet. Vi har haft sådan låg invandring att vi inte hängt med, utan istället kunnat fortsätta isolera och distansera oss från andra människor, exotifierat och avpersonifierat folkgrupper till ett klart ”dem” kontra vårt ”vi”, fortsatt att hålla på med sådant som oberoende av avsikt faktiskt är ett normaliserande av rasistiska strukturer.

Sedan säger Väliahdet något som förbryllade mig, nämligen ”Den kan i dag snarare ses som en bild av hur vi själva bunkrat in oss och inte förmått se på världen med öppen blick.

Där låter det ju som att han är helt medveten om problematiken kring detta, att oavsett avsikt så bär filmen de facto rasistiska drag, men väljer likväl att blunda för denna inblick.

Och det här känns som en sådan typisk attityd som vi omges av här i landet. Nu vet jag förstås inte om den stämmer överens med Väliahdets syn på saken, men jag uppfattar ganska ofta i samhället en nonchalant inställning till rasism i vår historia. Ofta betraktas den med ett axelknyck som tycks vilja säga ”Nå det var ju del av vår utveckling, så det är okej då”.

Istället för att se och bekräfta problematiken i historian så klappar vi oss på axeln för att vi kommit längre på vägen. Vi fokuserar på inget annat än att känna oss en aning nöjda med oss själva.

Det här kan lätt gå hand i hand med det säkert vanligaste avfärdandet vi ser även i nutid, alltså ”Inte menades ju någonting illa”, ”Det är bara på skoj”, eller, för all del, ”Men sådär har det ju alltid varit”.

För då vi inte ens kan se allvaret och väsentligheten i att bekräfta att JA det där var rasism och JA det var ett fucking misstag då det gäller 60 år tillbaka i tiden, så är det inte att undra på att det tycks vara så svårt för allmänheten att känna igen rasism och rasistiska strukturer i nutiden heller.

Det är himla lätt att bara rycka på axlarna och tralla vidare inlindad i självbemyndigad rättfärdighet. Men det kan knappast krävas något större geni för att inse att det fasen inte är så simpelt när det gäller vad som är klokt, eller schysst, eller viktigt, eller rätt.

”vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor skapats som likar”

blacklivesmatter

I fredags var det krönikedags och dagen innan skrev jag en som handlade om polisbrutalitet som har ett jäkla otäckt mönster utöver att vara frickin’ polisbrutalitet då — Kvävningen.

Vaknade nästa dag till nyheter om attacken i Nice och det är konstigt och fånigt det där hur det kan kännas som att en plötsligt talar om fel saker då. Lite som att världen har gått vidare men jag har inte hunnit med, utan har trampat ner mig i det förflutnas kvicksand med min #blacklivesmatter-text. Och helvete så jag önskar att det verkligen var så. Att jag tjatade om nånting som världen faktiskt lämnat bakom sig, att vi lever i ett ”post-racial society” så som en del vill påstå för att de är dumma i huvudet.

Men rasism är inte bara bortrövandet av 18 miljoner afrikaner. Rasism är inte bara slaveri och medföljande tortyr, våld och övergrepp som pågick i hundratals år, sträckande genom flera generationer både utav offer och förövare. Rasism är inte bara en hatfylld feg man i Ku Klux Klan-huva och sydstaternas lynchmobbar från sent 1800-tal till sent 1960-tal. Rasism är inte bara vad som hände Emmett Till.

Rasism är här och nu. I hashtaggen #AllLivesMatter som uppenbart provocerad och på-sin-plats-sättande motreaktion till #BlackLivesMatter. I kommentarerna på Svenska Yles intervju med Seinabo Sey. I Soldiers of Odin och i stödet de får av andra otrygga människor. I den där enfaldiga jäveln som indignerat envisas med att kalla chokladbollar ”så som de alltid hetat”. I Sannfinländares regelbundna vidrigheter som vi går med på att de bortförklarar som ”grodor” eller ”skämt”. Och så vidare, och så vidare, och så helvete vidare.

Allt sådant möjliggörs av rasistiska strukturer som är så ingrodda i vår världsbild att inte alla fattar att det är inget annat än smuts. Bara heljävla grotesk och vidrig SMUTS.

Och det är obehagligt, avslöjande och utan tvivel en del av problemet, att så många kan bli så fullkomligt uppslukade av att två sina egna händer, istället för att hjälpa till med att tvätta bort den där smutsen i strukturerna som är runtomkring oss alla.

jag heter inte miriam, 2014

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.