Det stora blå

20190608_bad_001

I eftermiddags hoppade vi upp på våra cyklar och trampade iväg till närmsta badstrand, Gustavsborgs. Vi var varken de första eller de sista att få den idén de här plötsligt så varma dagarna. Nu ska det bli svalare igen och jag gillar den växlingen — uppskattar både värmen och svalkan mer så.

Vi tog the scenic route vilket är en liten omväg längs med havet istället för genom stan, och nog är det nåt speciellt alltså, att åka in i den mörka, liksom knastriga barrskogen och efter några meter känna av den där salta, blöta doften av hav. Och sen skymtas det och lite längre fram omges vägen av svajande vass och brusande vind och glittrande vatten, och jag känner hur Blenda uppspelt hoppar av och an i stolen på pakethållaren, och så tänker jag på hur otroligt och fantastiskt det måste te sig för henne, att det FINNS sånt här, att det kan se ut så här, att världen kan skimra och imponera och förtjusa så här, och hur jag önskar att vi alla skulle kunna hålla fast vid samma perspektiv när vi blir äldre, att vi skulle nog må bättre av det och definitivt planeten också, och så blir jag typ som Louis Armstrong i den där låten och tänker att här cyklar jag och tittar på naturen och tänker för mig själv, vilken värld det är. Vilken värld.

Har ni nånsin sådana ögonblick? Jag tycker det är svinsvårt att beskriva dem utan att låta patetisk, känns som att det inte är möjligt att få fram den typen av  ”stora” upplevelser på ett tillräckligt sansat och litet sätt, och jag känner mig ärligt talat ganska töntig nu, så det skulle faktiskt vara jättesnällt om ni sa ”Jamen GUD ja, jag också, förresten här är en sonett jag skrev till en bladlus ära en gång — O VACKRA SMÅKRYP, DU FAGRA GRÖNA PLUPP…”

20190608_bad_002

Förra sommaren hann vi bara bada ett par gånger, och den andra gången fattade Blenda verkligen tycke för det. Hon gick inte då ännu men kröp av och an i havsbrynet som ett glädjetjutande litet havsodjur. Det var så roligt att se hur kul hon tyckte att det var! Så vi har väntat på detta. Har aldrig tagit med stackarn till babysim ens. Så vi var ganska spralliga när vi nått stranden, allihopa. Blenda tycktes fatta vad det handlade om  rätt hastigt och jag kände av hennes uppspelthet när bytte om till simdräkt. Sen gick vi ivrigt mot vattenbrynet. Där stannade vi ju däremot upp utav hur kyligt vattnet först kändes.

20190608_bad_003

Medan vi vande oss vid de svala vågorna som skummade in mot land så fyrade Blenda av ett världsvant litet modellknix.

20190608_bad_004

Och jag inspekterade mitt rumpavtryck eller nåt? Nä men jag tyckte plötsligt att jag hade satt mig på något vasst. Men det var inget. Fast infoga för all del ett förutsägbart ordskämt om en bit vass här! Själv är jag för slö. HEHEHEEE.

20190608_bad_005

Och sen gick vi i! Efter att Alfred knäppt den här bilden. Visst syns det på Blenda att hon bestämt sig där? Som att hon tittar ut på det stora blå och bara: Japp. Dit ska jag.

Annonser

Energi- och galleriklustret

Häromdagen snubblade jag över återvinningsköpcentret i Eskilstuna. Inte bokstavligen då, men det tycker jag att vi kan förmoda att ni förstod, hehe. Köpcentret heter ReTuna och är alltså en ”återbruksgalleria” där nästan allt som säljs är återvunnet. Så spännande koncept tycker jag!

”Butikerna i gallerian förädlar, reparerar och omvandlar gamla saker till nya saker, som de sedan säljer vidare. Vi kallar det återbruk – ett klimatsmartare sätt att bedriva handel.”
retuna.se

Som miljö- och klimatangstande Vasabo, och en som dessutom går kokosbananas av att tänka ut *Nya Projekt™*, så är det förstås omöjligt att inte fantisera om samma tematiska framtid för nåt av köpcentren i stan. Exempelvis Rewellcenter förstås, som fasen redan har det annars så trista men i detta fallet alldeles ypperliga namnet klart! ReWell.

Ja ja, tyvärr finns det ju en hel del affärsverksamhet där redan men alltså vilken dröm om ens ett hörn kunde ägnas åt sånt här. Eller om den röda tråden genom hela affärskomplexet kunde styras mot ekovänlighet. En grön tråd.

Eller är en grön galleria vad som ska ske med Wärtsiläs utrymmen i Vöråstan då de drar vidare till Vasklot? Herregud JA, det känns så självklart nu! Naturligtvis ska de förvandlas till ett affärscentrum med fokus på klimat och miljö. Såklart utrustat med en energialstrande och -samlande spinningsal med en dynamo på varje maskin, eftersom att 1) det är en trevlig och kul idé, 2) tekniken finns ju och 3) många bäckar små ändå. KOM IGEN ENERGIKLUSTRET!!

Det finns massor av miljövänliga möjligheter för den gröna gallerian! Jag föreställer mig skomakare, skräddare, urmakare, möbeltapetserare, elektronikreparatörer — allt som uppmuntrar folk att reparera istället för att konsumera.

Omsorgsfullt kurerade antikvariat, antikhandlare, konstgallerier, möbel-, leksaks- och klädbutiker. Sparsamt med loppiskänsla, men rikt med vintage. Saker med historia, en egen berättelse. God kvalitet. Ändå snällt åt plånboken. Ännu snällare åt planeten.

retuna-fika
Bild från retuna.se.

Kan inte hejda mig från att fantisera vidare. Plastfri matvaruaffär, förstås med varorna fria från andra stora miljöbovsämnen också. Förpackningsfri lösviktsbutik kunde också vara nåt. Restauranger inriktade på närodlad säsongsmat — en för fine dining, en för avslappnat hygge. (Tänk bakad potatis, rostade rotsaker, rågbrödssmörgås med ägg och rädisor, bondbönewrap med tranbär och ärtskott, pulled havre-biff med potatismos och lingonsylt. MYSIGT!) Bar med utbud från Kyrö Distillery, Keppo Bryggeri, Bocks Corner Brewery och Jacobstads. Finns säkert flera. (Tänker också på det där Sundomvinet, som dock inte produceras för att säljas, men nog skulle det vara najs.)

Resebyrå specialiserad på att pussla ihop tågresor till utlandet åt en. (Tycks vara jävligt knepigt att greja själv?) Presentbutik med hållbarhetstänk i både själva gåvan och inpaketering. Miniutrymmen reserverade för pop-up-butiker, såklart. Nåt av dem med minikök för en restaurangdagsvibb. Kanske så att personer kan boka det en kort tid åt gången? Helst med förtur åt invandrare och långtidsarbetssökande.

Café med rättvisemärkt, hederligt kaffe och inga takeawaymuggar som inte kan diskas och användas igen. I min fantasi är förresten cafét sammanbyggt med en harmoniskt grönrum med extremt bra syre av all växtlighet, där man får slå sig ner under frodiga gullrankor och ampelliljor, mellan lummiga aralior och palettblad, och njuta av sitt kaffe eller, ni vet, instagramma bilder på det. Och! I andra änden av caféet med grönrummet finns en blombutik, för alla växter som trivsamt fyller grönrummet är sådana som det är relativt lätt att ta sticklingar från, och sådana får man sätta in en beställning på och hämta när den fått rötter. Om nån inte redan råkar stå och vänta på disken.

Ja, ni fattar! Så många möjligheter! Tror jag faktiskt skulle kunna fortsätta men blir rädd att låta som att jag tappat all verklighetsförankring. Men ni, kära läsare och insnubblare, får gärna ta över stafettpinnen!

Om ni spinner vidare på den gröna tråden, vart för den er då?

Hav, beb och bad

20180802_gustavsborg_001

Värmeböljan spås sjunga på sista versen så vi passade på carpa väderdiemen och gick till stranden. Den mycket barnvänligt långgrunda Gustavsborg.

20180802_gustavsborg_002

Vi var där förra veckan också och Blenda verkade då börja fatta grejen med att ta sig ett dopp. Att man aldrig ångrar det, och sånt.

20180802_gustavsborg_008

Och denna gång trivdes hon som fisken i vattnet, så att säga. Här kröp hon av och an — först upp på stranden, sen ner i vattnet igen, och så upp på stranden igen.

20180802_gustavsborg_003

Men vi mjukstartade med att sitta i vattenbrynet och sen långsamt maka oss ut på djupare vatten. Det var där nångång som Blenda blev lite ivrigare och ville röra på sig. Exempelvis då gärna genom att ställa sig upp på två ben och sedan gå vidare i rask takt.

20180802_gustavsborg_004

Men kan hon varkendera? Näe. Det ska vi inte påstå.

20180802_gustavsborg_005

Hajbadhatten fick vi av våra snälla grannar, den är egentligen för stor för Blendinin men trevligt med nåt som skyddar mot solen. Plus att det ser lite kul ut ibland då hon knappt syns under den.

20180802_gustavsborg_006

Här ser vi den lilla havsbeben kravla upp på land. Hon plockade bestämt bort tång, vass och annat skräp som låg i hennes krypbana och slängde det bakom sig, med stort nöje.

20180802_gustavsborg_007

Hjääälp det förskräckligt lilla havsodjuret röjer undan all oreda i sin väg!!

Tror det var en bra dag att vara havsbeb.

Hemkvarteren

Jag tänker ofta på området vi bor i, hur tjusigt och rent av spännande det fortfarande är för mig efter att vi snart bott här ett år. Häromveckan frågade Cecilia, min nya kompis som jag lärt känna eftersom att vi fick barn ungefär samtidigt, om vi också bor i Vöråstan, för ”Där bor ju alla bohemer och konstnärer” — haha! Och jag fick ta avstånd ifrån den stereotypin och säga att nejdå, vi bodde bara där förr, innan vi flyttade dit vi bor nu.

Efteråt har jag tänkt på detta. Tror egentligen att denna stadsdel skulle ha så mycket bättre potential att uppfylla folks konstnärliga och bohemiska önskemål, och det känns som att den snart kommer blomstra upp rejält. Som att folk kommer hitta på saker här. Och efter att Snickis skrev så fint om sin förort vill jag också haka på, berätta vad det är som gör att jag trivs här.

20180906_tegelbruksgatan_002

Stadsdelen saknar eget namn. Om något så heter den den åttonde stadsdelen, och klumpas ofta ihop med den nionde. De två hör nog ihop och tillsammans utgör de den sydöstra delen av centrum. Äh ja ja, det här är knappast intressant för någon alls men ibland brukar jag googla sådana saker, typ just ”åttonde stadsdelen”, och då känns det alltid roligt att hitta någon slags dokumentation av det. Och nu då det är avklarat kan vi röra oss vidare —

Jag brukade tycka att den här stadsdelen låg så avlägset, att det kändes lite främmande att åka hit de få gånger jag tidigare gjorde det. Nu tycker jag inte det längre, nu fattar jag ju hur nära det är till allt — torget, tågstationen, sjukhuset, och så vidare. Allt på självklart gångavstånd.

Området hör alltså till centrum men känns, om du frågar mig, som något helt eget. Som en plats som inbjuder till spontanitet och kreativitet. Jag tycker stämningen här är mycket mer brokig och inspirerande än nån annan plats jag bott på i Vasa. (I all ärlighet inte många, men ändå.) De här kvarteren tycker jag har en småstadskänsla samtidigt som de andas storstadsförort.

20180906_stationsgatan

Jag förväntar mig att hitta hiphopklubbar och dansstudior i källare, franska bistron och smörgåsbarer bland rosenbuskar på trottoarer, qi gong-gruppsessioner och skulpturutställningar i trädgårdar, konstnärskollektiv och webbföretag i gamla tegelbyggnader och små specialiserade vintagebutiker, skomakare och urmakare i knarriga trähus.

Jag har hittills funnit varkendera, men ändå känns det som att det vore fullt möjligt. Det är bara DEN vibben jag får här, vet ni? Här ser jag alltid platser och lokaler jag får idéer för, är nyfiken på. Jag vill gå in på varje gårdsplan och in i minst vartannat hus, och bara insupa.

Gräsmattor växer vilda här och trädgrenar hänger lågt över staket och gator. Buskar är yviga och husfasader inte högsta prio. Det är liksom inte fint på ett sånt där städat, välansat, propert sätt utan på ett sätt som känns levande, organiskt, aningen otämjt, fullkomligt otvunget. Det händer sig att jag utbrister ”Men nog är det tjusigt här!” då vi är ute på promenad, och Alfred brukar instämma.

20180906_tegelbruksgatan_001

Ett stenkast från vårt ligger kvarteren som kallas Kappsäcken. Under senare hälften av 1800-talet byggdes små stugor för medellösa där, och då fick området sitt smeknamn eftersom att ägodelarna tillhörande de som flyttade dit rymdes i en resväska. Jag läste eller hörde någonstans att där och häromkring bodde de fattiga som arbetade för de välbärgade på Strandgatan med havsutsikt.

Denna gemytliga historia använde jag för övrigt för att locka in Alfred på idén om att flytta hit. Och vem gillar inte tanken på en kvarlevande arbetaranda? (Alltså, retorisk fråga, borgare kan sätta sig igen.)

20180906_klemetsogatan_001

På väg in till centrum från oss går man förbi ett flertal orientaliska affärer och restauranger. Dofterna är varma och kryddiga, helt annat än det milda finländska potatis och korv. Det finns överlag många små specialbutiker här, som nischat in sig på handarbete, symaskinstillbehör, mobiltelefonreparation och vem vet vad annat. Ett hunddagis!

Mindre närbutiker har överlevt här och det är så trevligt att kunna handla på sådana istället för på större varuhus. Särskilt den ena har dessutom riktigt bra vegetariskt utbud bland produkterna. Här finns även flera loppisar i närheten och på den allra bästa och största, Röda Korset, jobbar så sympatiska personer, varav en nyligen sprungit iväg ut på parkeringen och ropat och viftat med den kastrull jag köpt men glömt i kassan. Ja, det låter kanske inte så värst speciellt då jag återberättar det men alltså det här är ju FINLAND! Det tillhör ovanligheterna att vi gör så.

Här finns flera frikyrkor, och ibland på söndagar och helgdagar ser jag besökarna promenera dit iförda färgsprakande finkläder. Utanför kyrkorna står emellanåt grupper som jag antar att varit på gudstjänst eller dylikt och gemenskapen är så påtaglig, jag förstår nästan hur uppskattad och trygg en församling kan vara. På vägen som går rakt mot vårt hus ser jag ofta tonåringar cykla flera stycken i bredd, som hämtat ur en nostalgisk Stephen Spielberg-film, fast inte i närheten av lika vitt utan med bred variation i etnicitet. Jag vet inte om man får säga så här, för det känns liksom lite exotifierande eller så typiskt för-mitt-nöje/nytta-privilegierat, men jag älskar att det är så många personer med invandrarbakgrund här. Jag bara gör det.

För det känns fint att Blenda kommer få växa upp med självklarheten att det finns massor av olika personer från olika bakgrunder, som talar olika språk och har olika traditioner men att skillnaderna emellan är rätt små i det stora hela ändå. Det var en av de saker som drog mig till denna plats, som gjorde att det kändes som en bra miljö att ha barn i. Det är mångkulturellt. Det är en sån rikedom.

20180906_klemetsogatan_002

Och här uppför backen till höger bor vi. Oavsett från vilket håll en kommer, så nog känns det alltid fint att komma hem.

Alla bilder i detta inlägg knäppte jag för övrigt i farten på väg hem från Hesburger i Sandviken med halloumiburgare under armen. Är egentligen lite missnöjd med hur illa de illustrerar det jag försökt beskriva, menmen.

Hur som helst så kom igen konstnärer, bohemer, poeter, galningar och kära, för att parafrasera Shakespeare, ta en promenad i sydöstra Vasacentrum en sommarkväll vetja. Insup miljön och rapportera tillbaka till mig om era intryck. Är SÅ redo att göra detta område lika häftigt och levande i det konkreta som det känns i det abstrakta. Vi ses i krokarna!

på kartan

Hittade en sån armadis tjusig gammal karta över Vasa. Tänk om kartor fortfarande såg ut så här som de gjorde förr, vilket ögongodis att scrolla av och an på Google Maps. Och för den delen, på samma tema: Tänk om själva stan fortfarande såg ut som förr, vilket blicksnask att strolla kors och tvärs längs med gatorna. Håh!

wasastadsplankarta

Vasa har vuxit och förändrats sen denna snyggkarta trycktes år 1939. Så har staden gjort även för mig, under mina år här.

Första gången jag flyttade till Vasa var år 2001. Min vistelse blev inte långvarig utan sträckte sig kanske över sex, sju månader. Då bodde jag i Olympiakvarteret mellan Vöråstan och dåvarande busstationen. Mitt sovrumsfönster vette mot loftingången och var positionerat typ mitt framför trappan, där många personer trappade upp varje dag med fri insyn rakt i mitt rum. För en folkskygg person som överlag ogillar att bli sedd så kändes detta ungefär lika roligt som nageltrång inklämt i för små och för högklackade skor SOM INTE KAN TAS AV. Så under hela tiden jag bodde där så hade jag rullgardinen neddragen.

Jag mådde inte bra och studierna fungerade inte heller. Jag skolkade mycket och istället för att våga utforska staden så satt jag hemma i min mörka håla och ugglade. Jag höll mig främst mellan Olympia där jag bodde, Brändö där skolan låg, och torget som just då var söndersprängt eftersom torgparkeringen höll på att byggas. Det som var ”stan” och ”centrum” var verkligen pyttelitet för mig — minns att jag t.ex. tyckte att Ollis låg lite avsides. EEH?? Egentligt avstånd mellan Ollis och torget: 140 meter. Raka vägen. Liksom det ena stället syns ju fasen hur bra som helst ifrån det andra. Man måste inte vara psykolog för att gissa att mitt egna socialfobiska psykes begränsningar och känsla av instängdhet återspeglades i hur jag uppfattade min geografiska omgivning. Man måste dock kanske vara psykolog för att veta att så gissar bara amatörer som sett för många tv-serier, vad vet jag. (Tv-serierna är lite luddiga med den saken.)

Ungefär åtta år senare återvände jag. Sen dess har jag hunnit kvasibo några månader på Brändö, över en handfull år inne i centrum, och i skrivande stund drygt ett och ett halvt år i Vöråstan. I flera år hade jag känt en dragning till den här stadsdelen, men nu längtar jag ändå efter att dra vidare till en annan… och för varje dag så verkar det mer och mer rimligt, troligt och verkligt att det också är precis vad vi kommer göra ganska snart. Iik!

En flytt verkar alltså finnas på kartan eller på plankartan, ifall vi säger att en sådan är en ritning över avsikter. Går allt som tänkt så ska jag såklart berätta mer om detta så småningom, tänker ärligt talat inte på mycket annat dessa dagar, men än är det inte riktigt dags. Försöker inte att låta hemlighetsfull eller nåt sånt, vågar bara inte gå in på detalj eftersom jag är så vidskepligt rädd för att jinxa alltsammans med mitt ohämmade fribabbel innan det är hundra procent spikat. (Huu!) Men kan inte heller knipa käft helt och hållet så då blir det ett sånt här mellanting. Det är attans pirrigt, hörni, attans attans pirrigt. Knappast så jätte för just er, i och för sig, men… eeh… jag har liksom tolkningsföreträdet här va, så ni får helt enkelt bara hantera skiten. Tillsvidare. Det blir roligare sen!

63°04’10.1″N 21°34’27.6″E

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

ner till metviken

20170107_metviken_0120170107_metviken_02

Förutom två besök till arbetshälsovården hade jag inte lämnat gårdsplanen under hela veckan, fram tills i går. Höll på att bli tämligen stugfebrig, med dubbel dos febrig. (Heter det ens ”stugfeber” på svenska? Stugtokig?) Jag mår betydligt bättre nu, febern och den värsta snuvan har gått om, så jag kände mig tillräckligt kry för att våga mig ut i det bländande solskenet vi hade under gårdagen. Mina ljus-, köld- och blåstkänsliga ögon som levt ett ytterst skyddat liv den senaste tiden lajvade Niagarafall när vi spatserade ner till Metviksparken och Pappersbron för att mata änderna. De små djuren var dock inte så intresserade av vad vi hade att erbjuda (det låg MYCKET bröd i vattnet redan då vi kom dit), så vi emottogs inte med någon större entusiasm. Ändå, små änder, var det skönt att komma sig ut lite och andas lite frisk luft, även om den fick mina ögon att intensivtåras.

20170107_metviken_0320170107_metviken_0420170107_metviken_05

Hade med mig min Fujica på promenaden för att starta på analoga veckslutsbilddagboken (troligt kommande smeknamn: analoggen, analoggbok?!), knäppte ivrigt av ett par bilder, och sen när vi var hemma igen slog tanken mig: Kom jag ens ihåg att ta bort linsskyddet? I.o.m. att sökaren inte går via linsen så är det fullt möjligt att missa den, eh, ”detaljen”. Jag har verkligen inte den blekaste om jag ens rört skyddet. Det kan ha varit av. Det kan också ha varit på. Vi åkte senare ut till loppis en bit utanför Vasa och väl där traskade vi ett par hundra meter bort för att jag skulle ta bild på en övergiven bil, sa medans vi gick att nu ska jag banne mig se till att linsskyddet definitivt är av, men sen när bildtagarärendet var avklarat och vi var tillbaka på loppisets parkering slog det mig att jag återigen hade ingen aning om jag tagit bort linsskyddet eller inte. Alltså!! Vad i helveteee. Hur jävla disträ får en klant bli?

Många saker gör en ju per automatik, som att t.ex. stänga av kranen till tvättmaskinen då den tvättat klart, utan att tänka på det. När jag ska åka iväg nånstans så är dessa saker precis de som jag börjat haka upp mig på och älta, det är väl rätt vanligt. Mitt knep är att gå omkring och narratera mina handlingar i bestämd och pedagogisk ton här hemma innan jag far iväg, så att jag ska ha bättre chans att minnas att spisen är av och sånt om jag både sagt och hört det och inte bara tänkt. ”Jag drar ur telefonladdaren”, ”Sovrumsfönstret är stängt” och ”Är ytterdörren låst? [paus för att dra i handtaget] Ja, det är den”. Får visst börja göra samma sak inför varje enskilda bild jag tar med denna kamera. ”Och linsskyddet är av? [paus för att kolla] Ehm ja, NU är det.” Fast det vore kanske enklare, och säkrare, att bara lämna linsskyddet här hemma.