på kartan

dokumentation & situation

Hittade en sån armadis tjusig gammal karta över Vasa. Tänk om kartor fortfarande såg ut så här som de gjorde förr, vilket ögongodis att scrolla av och an på Google Maps. Och för den delen, på samma tema: Tänk om själva stan fortfarande såg ut som förr, vilket blicksnask att strolla kors och tvärs längs med gatorna. Håh!

wasastadsplankarta

Vasa har vuxit och förändrats sen denna snyggkarta trycktes år 1939. Så har staden gjort även för mig, under mina år här.

Första gången jag flyttade till Vasa var år 2001. Min vistelse blev inte långvarig utan sträckte sig kanske över sex, sju månader. Då bodde jag i Olympiakvarteret mellan Vöråstan och dåvarande busstationen. Mitt sovrumsfönster vette mot loftingången och var positionerat typ mitt framför trappan, där många personer trappade upp varje dag med fri insyn rakt i mitt rum. För en folkskygg person som överlag ogillar att bli sedd så kändes detta ungefär lika roligt som nageltrång inklämt i för små och för högklackade skor SOM INTE KAN TAS AV. Så under hela tiden jag bodde där så hade jag rullgardinen neddragen.

Jag mådde inte bra och studierna fungerade inte heller. Jag skolkade mycket och istället för att våga utforska staden så satt jag hemma i min mörka håla och ugglade. Jag höll mig främst mellan Olympia där jag bodde, Brändö där skolan låg, och torget som just då var söndersprängt eftersom torgparkeringen höll på att byggas. Det som var ”stan” och ”centrum” var verkligen pyttelitet för mig — minns att jag t.ex. tyckte att Ollis låg lite avsides. EEH?? Egentligt avstånd mellan Ollis och torget: 140 meter. Raka vägen. Liksom det ena stället syns ju fasen hur bra som helst ifrån det andra. Man måste inte vara psykolog för att gissa att mitt egna socialfobiska psykes begränsningar och känsla av instängdhet återspeglades i hur jag uppfattade min geografiska omgivning. Man måste dock kanske vara psykolog för att veta att så gissar bara amatörer som sett för många tv-serier, vad vet jag. (Tv-serierna är lite luddiga med den saken.)

Ungefär åtta år senare återvände jag. Sen dess har jag hunnit kvasibo några månader på Brändö, över en handfull år inne i centrum, och i skrivande stund drygt ett och ett halvt år i Vöråstan. I flera år hade jag känt en dragning till den här stadsdelen, men nu längtar jag ändå efter att dra vidare till en annan… och för varje dag så verkar det mer och mer rimligt, troligt och verkligt att det också är precis vad vi kommer göra ganska snart. Iik!

En flytt verkar alltså finnas på kartan eller på plankartan, ifall vi säger att en sådan är en ritning över avsikter. Går allt som tänkt så ska jag såklart berätta mer om detta så småningom, tänker ärligt talat inte på mycket annat dessa dagar, men än är det inte riktigt dags. Försöker inte att låta hemlighetsfull eller nåt sånt, vågar bara inte gå in på detalj eftersom jag är så vidskepligt rädd för att jinxa alltsammans med mitt ohämmade fribabbel innan det är hundra procent spikat. (Huu!) Men kan inte heller knipa käft helt och hållet så då blir det ett sånt här mellanting. Det är attans pirrigt, hörni, attans attans pirrigt. Knappast så jätte för just er, i och för sig, men… eeh… jag har liksom tolkningsföreträdet här va, så ni får helt enkelt bara hantera skiten. Tillsvidare. Det blir roligare sen!

Annonser

63°04’10.1″N 21°34’27.6″E

rekreation & civilisation

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

ner till metviken

rekreation & civilisation

20170107_metviken_0120170107_metviken_02

Förutom två besök till arbetshälsovården hade jag inte lämnat gårdsplanen under hela veckan, fram tills i går. Höll på att bli tämligen stugfebrig, med dubbel dos febrig. (Heter det ens ”stugfeber” på svenska? Stugtokig?) Jag mår betydligt bättre nu, febern och den värsta snuvan har gått om, så jag kände mig tillräckligt kry för att våga mig ut i det bländande solskenet vi hade under gårdagen. Mina ljus-, köld- och blåstkänsliga ögon som levt ett ytterst skyddat liv den senaste tiden lajvade Niagarafall när vi spatserade ner till Metviksparken och Pappersbron för att mata änderna. De små djuren var dock inte så intresserade av vad vi hade att erbjuda (det låg MYCKET bröd i vattnet redan då vi kom dit), så vi emottogs inte med någon större entusiasm. Ändå, små änder, var det skönt att komma sig ut lite och andas lite frisk luft, även om den fick mina ögon att intensivtåras.

20170107_metviken_0320170107_metviken_0420170107_metviken_05

Hade med mig min Fujica på promenaden för att starta på analoga veckslutsbilddagboken (troligt kommande smeknamn: analoggen, analoggbok?!), knäppte ivrigt av ett par bilder, och sen när vi var hemma igen slog tanken mig: Kom jag ens ihåg att ta bort linsskyddet? I.o.m. att sökaren inte går via linsen så är det fullt möjligt att missa den, eh, ”detaljen”. Jag har verkligen inte den blekaste om jag ens rört skyddet. Det kan ha varit av. Det kan också ha varit på. Vi åkte senare ut till loppis en bit utanför Vasa och väl där traskade vi ett par hundra meter bort för att jag skulle ta bild på en övergiven bil, sa medans vi gick att nu ska jag banne mig se till att linsskyddet definitivt är av, men sen när bildtagarärendet var avklarat och vi var tillbaka på loppisets parkering slog det mig att jag återigen hade ingen aning om jag tagit bort linsskyddet eller inte. Alltså!! Vad i helveteee. Hur jävla disträ får en klant bli?

Många saker gör en ju per automatik, som att t.ex. stänga av kranen till tvättmaskinen då den tvättat klart, utan att tänka på det. När jag ska åka iväg nånstans så är dessa saker precis de som jag börjat haka upp mig på och älta, det är väl rätt vanligt. Mitt knep är att gå omkring och narratera mina handlingar i bestämd och pedagogisk ton här hemma innan jag far iväg, så att jag ska ha bättre chans att minnas att spisen är av och sånt om jag både sagt och hört det och inte bara tänkt. ”Jag drar ur telefonladdaren”, ”Sovrumsfönstret är stängt” och ”Är ytterdörren låst? [paus för att dra i handtaget] Ja, det är den”. Får visst börja göra samma sak inför varje enskilda bild jag tar med denna kamera. ”Och linsskyddet är av? [paus för att kolla] Ehm ja, NU är det.” Fast det vore kanske enklare, och säkrare, att bara lämna linsskyddet här hemma.

vykort från vasa

dokumentation & situation

bastuvykort

Vykort från Vasa! På riktigt, ett vykort från Vasa. Sälj grej med tjej, kvinnokroppen som objekt, the male gaze, et.c. Svårt att avgöra hur mycket som har att göra med min blick och hur mycket med samhällets, men även jag ser en viss charm i sånt här. Jag skulle kunna berätta var ni kan köpa er ett exemplar men då blir jag väl anklagad för att sprida såväl smygreklam som oanständigheter. Nåväl!

Skulle istället gärna ha nånting lustigt att avsluta denna post med men är inte tillräckligt Fyndis, ursäkta, fyndig, för det. ¯\_(ツ)_/¯

Ursprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

grönskandet

rekreation & civilisation

20150412_skog_00120150412_skog_00220150412_skog_003

Gick ut på en skogsvandring i söndags och trots att i flera år ha ämnat besöka nån av skogarna här i Vasatrakten så blev detta min debut. Kom att tänka på att min vän Karin picknickat och frukostat ute i skogen för en tid sen och blev inspirerad, så i förrgår blev det skogsostbricka som morgonmål, d.v.s. rester från kvällen innan. Känns ganska knäppt att jag inte vandrat ut i nån av de omkringliggande skogarna förut, med tanke på att jag ofta saknar att strosa omkring mellan ståtliga furor och täta granar, jag finner helt klart ett visst sorts lugn i sådana miljöer. Spanar efter djurliv och lyssnar på fågelkvitter och tittar på myrstackar och följer förtjust de vingliga stigarna och inspekterar blomrevor som eventuellt kunde vara av arten Linnaea borealis, och så vidare, och jag känner mig tillfreds med allt. Något jag sällan gör. Tänker inte ens på det. Något jag sällan inte gör.

När jag var yngre, ett barn rent av, gick jag ut i skogen för att dagdrömma. Under tonåren för att fly den där ålderstypiska jobbigheten, med allt vad det innebär. Nu för tiden inser jag att jag gör det för att slappna av, komma till sans igen och återhämta mig, för att återfinna någon slags balans — men kanske var det alltid så, egentligen.

Besökte några loppisar efter skogsutflykten och tittade på Wall-E på kvällen. Mycket miljöinriktad dag, den dagen. Måhända förebådande, eftersom följande söndag kommer att åtminstone till viss mån följa samma tema då jag ska rösta grönt i riksdagsvalet.

Vad kan jag summera och hur kan jag avrunda? Vad sägs om detta —

Grönt är skönt.

i’m miss world, somebody kill me

opinion & reflektion
En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."

”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.