hej / hej

inspiration & kreation

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.

Annonser

inte är det vackert inte

dokumentation & situation, inspiration & kreation

20170415

Var med om ett allergiäventyr igår! Kvällen innan sved min nattkräm på hyn, men eftersom jag var för trött och lat för att tänka på det särdeles grundligt så beslöt jag att jag troligtvis bara skrubbat för hårt i för varmt vatten då jag tvättat ansiktet. Själva konceptet allergi känns liksom avlägset för mig, eftersom jag i stort sett är allergifri. Undantagen är att jag någon gång fått nässelutslag av för mycket solljus, samt inte kan använda örhängen med nickel i för länge efter att jag i mina tonår gillade att använda väldigt många billiga ringar som färgade fingrarna gröna efter ett tag. Hade bra smak, som ni hör.

Men i går morse blev det uppenbart att det handlade om överkänslighet när jag var så dum att jag, trots att min hy fortfarande kändes irriterad och flammig, smörjde mitt ansikte med dagkräm av samma märke som nattkrämen, eftersom jag uppenbarligen ansåg det vara ett smart move. 🤔 Jag inbillade mig att ingredienser så som lingonextrakt och rejält med återfuktande grejs skulle ha en lugnande effekt tror jag? Och eh ja, det hade de kanske haft, om det inte var för den lilla grejen att dagkrämen troligtvis innehöll samma kemikalier jag reagerat på i nattkrämen, vilket jag borde ha fattat att var en risk. Den insikten slog mig sedan ganska hastigt NÄR DET BRÄNDE SOM FAN. Tvättade bort resterna av krämen som inte ännu absorberats, men den hettande känslan i kinderna fanns kvar. På kindbenen blev jag rödlilaskiftande och fläckig samtidigt som det sved konstant, så merparten av gårdagen gick åt att försöka lindra detta. Med honung, kokosolja, hydrocortison och aloe vera-gel. I går kväll när jag gick till sängs syntes bara en aningen rödare fläck på kindbenet, men den har inte fastnat på bild.

Förutom att hyn på kindbenen har varit torr och sträv hela dagen hur mycket jag än oljat så var allt frid och fröjd. TRODDE JAG. En stor portion av dagen hann besvärsfritt passera då jag plötsligt märker att de mörkare fläckarna har återvänt! Eftersom jag inte vill smörja med hydrocortison mer än vad som känns som nödvändigt tar jag till aloe vera-gelen och duttar på en klick, och det börjar direkt svida som att en pissmyra attackerat mig. Gaah. Sköljde bort och valde kokosolja istället. Hade tidigare under dagen handlat macadamianötsolja eftersom jag läst på nätet att den ska vara bra, också, så nu har jag varvat de två oljorna i princip hela dagen. Fortfarande strävt, fortfarande rodnat.

Min kompis Karin (som borde blogga oftare) sa att hon fick liknande problem när hon var ungefär lika långt i sin graviditet som jag är i min nu. (Är det nån annan som märkt av hudbesvär kring fjärde månaden?) Sen läste jag på Best Face Forward om hyperpigmentering som gravida kvinnor är särskilt utsatta för så nu är jag förstås orolig att mina röda fläckar bara är förtecknet för något sådant. Jag menar, det låter onekligen som något jag drabbas av. Kommer alltså undvika solen mer än vanligt i sommar. Minns att min kompis Anna (som inte bloggar alls just nu, men borde) en gång på den gamla svenska communityn Helgon hade skrivit ”Jag är ett lik jag gillar estetik” som kommentar till sin stil (det fanns ett sådant fält att fylla i, alltså), och det här brukar jag ibland upprepa likt ett mantra i huvudet då jag tycker att jag ser blek ut och försöker bli okej med att jag aldrig kommer orka bli solbränd heller. Det är så förbannat tråkigt att sola och dessutom är det varmt och svettigt och bländar så att det gör ont i hela huvudet.

En annan negativt laddad sak folk inte pratar så mycket om angående graviditet är förresten den här konstanta känslan av att en gradvist men ostoppbart håller på att förfulas till något stöpt i Loch Ness-odjurets avbild. Kanske är jag extra fåfäng men jag mår mest bara dåligt av att se och tänka på hur kroppen förändras, det är liksom inte på ett sånt där vackert fertilitetsgudinnesätt alls som en gärna vill föreställa sig. Än så länge ser jag istället ut som att jag typ förfaller? Vissnar snarare än blomstrar. Ofta då jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser så förbannat sliten ut helt plötsligt, och fan, då har jag inte ens några intensiva sömnlösa småbarnsår bakom mig ännu. Gulp. Går omkring och känner mig allt mer ständigt ful, märker jag — inte alltid, men ofta — och vill gärna hålla mig i skuggorna.

Att klippa pannlugg var för den delen en urusel idé för den här tidpunkten, tänkte att något seminytt skulle få mig att känna mig lite piffigare samt att det skulle vara bra att jag hade lite mer att gömma mig bakom, men istället utlöste det en enorm kris eftersom jag påmindes om att mitt hår och mitt ansikte är det dummaste som finns och att jag inte passar i några frisyrer alls med min naturliga textur. Har bittert ångrat att jag tog till saxen, vilket jag gjort förr, men inte när jag varit så här hormonstinn. Denna gång drömde jag mardrömmar om det en hel natt och följande dag kände jag seriöst tårar tränga på när jag tänkte på det för mycket. Så jävla töntigt. Hjälper inte heller att en del av vikten jag gått upp har satt sig i ansiktet och jag känner ibland inte igen mig själv, det känns som att jag ser fel ut. Samma gäller förstås för magen, som än så länge ser mindre ut som bulle-i-ugnen och mer som överjäst-pösig-degklump. Jag har lugnat ner mig sen den värsta hårkrisen, tack och lov, även om jag ännu är mestadels djupt skeptisk till luggen, ibland mindre. Den funkar bättre när resten av håret är i hästsvans eller knut så det är i alla fall skönt, att ha ett säkrare alternativ, som dessutom är ganska bekvämt.

Hur som helst, adderat till denna kropps- och hårvånda kom då det här med utslagen i ansiktet, och summa summarum ville jag under gårdagen helst av allt bara gömma mig i ett klocktorn någonstans. Där jag rättmätigt hör hemma.

Kul med graviditet!!

luggad

dokumentation & situation, inspiration & kreation

20170414_morgonmyra

Har vaknat cirka sjuttoelva gånger under nattens lopp och känt mig rastlös och stressad, men envist har jag legat kvar och tvingat mig att somna om. Klockan nio i morse fick dock Myra nog och inledde påtryckningar om att stiga upp.

Fick en fix idé under gårdagen och klippte lugg. Brukar ge pannlugg ett försök med några års mellanrum, alltid älska den i teorin men bittert hata den i praktiken. Nu hade jag lyckats hålla mig borta från luggen sedan 2010, dels tack vare bloggen Stuff White People Like som pappa introducerade mig för för fler år sen, där ett inlägg handlar just om Girls with Bangs, och hela grejen började kännas extra fånig, kanske för att jag kände mig så träffad, för att det är ganska precis det inlägget beskriver som jag så ofta hoppats på att mitt nya lugg-jag ska ge intryck av. Men på sistone har jag bara blivit så jävla trött på min panna och mitt hårfäste och hur jag aldrig tycks hitta nån bena som funkar helt bra, också — en tröttma som vuxit sig större och större tills jag en dag återigen sitter och tittar på pinterestade bilder under nyckelord som ”curtain bangs” och ”french girl hair”, och min panntröttma sätter min historia med luggmissnöje i skugga. Än så länge pendlar mina känslor, så det återstår att se hur länge jag står ut denna gång.

Äh, hade verkligen inte tänkt skriva ett inlägg om mitt hår men jag verkar inte ha några andra tankar. Är mycket tacksam för tron på Jesus som låter mig ha långhelg, om gudar finns vet de att jag behöver det.

snipp snapp åtta

dokumentation & situation, inspiration & kreation

20161004_klipp_00120161004_klipp_002

Det hade gått ett år minus sex dagar sedan jag sist klippte håret, så det var verkligen dags att göra någonting åt mina toppar. Jag kontaktade min kompis Anna för hjälp, liksom i fjol. (Näst intill identiska bilder.) Då hade jag klippt jäkligt snett då jag försökte klippa topparna så sedan dess har jag inte vågat ta till saxen själv, även om jag i övrigt är ganska van med den grejen. Men bara inte lika i den här längden.

När jag var liten var det alltid mamma som klippte mitt hår, men när jag gick på sexan for jag för första gången (vad jag kan minnas?) till frisören och klippte av mitt långa hår till en axellång page. Sjukt pirrigt. (Alla sa efteråt att jag såg ut som Angela i My So-Called Life, särskilt sen då jag lade till en bred röd slinga nånstans i området kring ena örat, vilket jag älskade.) Gick till frisören ungefär en handfull gånger till efter det, tills jag beslöt att växa ut mitt långa hår igen och började då klippa mig själv. Inte så svårt när det mestadels bara rör sig om att kapa topparna ibland och med några års mellanrum klippa pannlugg och sedan ångra sig direkt och spara ut den igen.

Senast en frisör klippte mitt hår, framtills i fjol då Anna klippte mig då, var år 1999 då jag ville ha pannlugg till mitt skulderbladslånga hår. Iakttog noggrant vad frisören gjorde och har efterapat det många gånger efterå, ha haa! Under många år brukade jag färga mitt hår men jag har inte ens tonat det sen 2013 och och det är så oerhört skönt att slippa känna tvånget att åtgärda saker som en ful utväxt eller fel nyans. Är alldeles för lat för sånt. Med undantag för en URUSEL avfärgning hos frisören cirka 2004 så har jag också bara färgat håret själv. Satt här och funderade på gånger en utbildad frisör har gjort något åt mitt hår och det slog mig att det är ganska knäppt att jag kan räkna gångerna. Ikväll nådde jag siffran åtta.

puder & svärta

inspiration & kreation

Gick till Doo-Bop i fredags (på WeForShe, välgörenhetstillställning för UN Women och Vasa mödra- och skyddshem, Alfred spexade där) och märkte på vessan att det fanns 1) bra ljus och 2) helfigursspegel, så med andra ord 3) möjlighet att lätt knäppa av några klassiska OOTD-bilder. Däremot är jag ju verkligen totalskit på att ta osneda bilder, jag vet inte vad det är med telefonkameror, det är som att de är extra känsliga för perspektiv och vinklar och all i synnerhet speglar. Alltid är det nånting som blir snett och omöjligt att räta upp. TILL EXEMPEL MIN HÅLLNING ehheuheuheux.

I efterhand vet jag inte om jag är så förtjust i att knyta den där blusen på det där sättet men nåja. Den är min tantigaste blus, tror jag, och jag köpte den på loppis för ett fåtal år sedan för att jag inte kunde motstå modellen och materialet och knapparna, trots att jag ställde mig tveksam till den ljuslilagråbeigerosa färgen, och länge fick den ruva i garderoben innan jag kände mig redo att ta den i bruk. Nu känns den däremot helrätt, även om den inte går att kombinera helt hur som helst. (I somras bar jag den oftast med min gamla läderjacka, egentligen mycket förutsägbart men gillar det ändå.) Har länge haft en svaghet för dammiga skära nyanser, lite som pressade blommor som bleknat med åren, men att klä mig i sådana har länge känts ganska främmande eller åtminstone annorlunda, d.v.s. än min standardfärgskala. Tacka vetja svart, min trogna vän, min trygga filt, mina högra hand. Den får ordning på det mesta den.

Jag har också äntligen börjat luska ut hur jag ska använda min curling wand. Var mycket besviken de första gången jag använde den och har insett att jag helt enkelt har varit för noggrann och det är därför det har blivit så jäkla fult och fjompigt. Trots att jag hade superbråttomt och lockade håret i ett nafs i fredags så blev det mycket bättre än vad det blivit de andra gångerna jag testat prylen. Hade jag bara haft liiite mera tid att fixa det en aning efter lockandet så kunde det ha blivit hur bra som helst tror jag. Eller det är ju i alla fall roligt att föreställa sig det.

Ni har säkert hört att rosa länge klassades som en maskulin färg (bl.a. Caroline och Nanó har skrivit om detta) och att det var först under 1900-talet som det blev starkt förknippat med femininitet. Nu för tiden tycks vi ha mycket svårt med att skaka av oss föreställningen om att rosa är lika med flickighet ”för att så har det alltid varit”, eller att färger över huvud taget är naturligt könskodade utan människans påverkan. Det är vanligt att vi idag, till exempel i en sådan färg som den på min blus, läser in en näpenhet, en oskuldsfullhet, en slags ljuv nätthet. I fredags efter att vi lämnat Doo-Bop och gått vidare till D.O.M. där vi råkade på ett gäng kompisar så frågade de om hur tillställningen gått och varit, som ju ordnades i samband med den internationella kvinnodagen. Alfred berättade att det gått okej, att han var enda mannen som talade där och att det som väntat var främst kvinnor i publiken. Jag fyllde i att det var lite synd och typiskt att han inte kunde hålla sig från att dra en massa boob jokes bara. (Detta är då vad vi kallar ”skoj”, egentligen drog han inte ett enda sånt, oroa er icke.) ”Har ni sett va många tissar som är här ikväll va?”, sa jag fejkgrabbigt, ”Dubbelt fler än vad det är fittor höhöhö!”. Så nej, inte så näpen ändå.

Det var allt för mig denna gång! M.v.h., den vulgära ytligheten.

mörkt blomster

dokumentation & situation, inspiration & kreation

Den här dagen har varit en ganska sliten en med migrän i faggorna (tack rödvin), men gårdagen kändes snäppet glamourösare. Främst för att jag satte på mig smink i heeela ansiktet, något som sällan händer nu för tiden, komplett med rouge och maskara och nytt läppstick. Fördrev lite dötid med att ägna mig åt gammal hederlig selfieknäppande, så som vissa mejkade tillfällen gärna tycks vilja uppmana till. Hade dessutom benat håret på fel sida av huvudet och kände mig extra förnyad på grund av detta.

Nytt läppstick, ja, gick till Kicks igår och kunde inte bestämma mig mellan en läppstiftspenna och ett matt läppstift och köpte således båda två. Kunde inte heller bestämma mig vilket av dem jag skulle ta på mig så det är en kombination av båda två på bild. När jag kom hem och beundrade förpackningarna (nya sminkförpackningar är alltid så trevliga innan de tas i bruk) så var jag tvungen att hånskratta åt mig själv och vilken sabla karikatyr på mig själv jag kan vara ibland. Naturligtvis hade jag valt de produkter med namnen ”Dark Floral” respektive ”Dark Spirit”. Hah! Vad annars? Kan jag bli mer förutsägbar?

När jag var liten drömde jag en tid om att då jag blev stor ha som som jobb den ärofyllda uppgiften att namnge smink. Kunde blir djupt frustrerad på det forna kosmetikaföretaget Anytime som alltid döpte sina produkter till meningslöst romansklyshigt dravel som ”Missing you”, ”Lovely dawn” eller ”In your eyes”. Fortfarande kan jag bli upprymd av ett bra namn (exempel: H&Ms mörkturkosa ”Moody Model”-nagellack, det måste inte vara komplicerat för att vara rätt) och, ja, fortsättningsvis måste jag erkänna att jag gladeligen skulle tacka ja till en sådan arbetsöppning. Dessvärre har jag senare insett att det knappast finns specifika fulltidsjobb bestående uteslutande av den namngivande uppgiften, men en kan ju drömma. Eller ”Fanciful daydream”, så som Anytime antagligen gärna hade velat uttrycka det.

föreställ er någon ordvitsig rubrik om en page i dubbla bemärkelserna frisyr & sajt, tack

dokumentation & situation

20151012_00120151012_00220151012_003

Jag och tre konfidanter har en privat grupp på Facebook sen ganska exakt fem år tillbaka, slutet av oktober 2010. Vi bor alla på olika ort, jag här i Vasa då, Karin T. i Kållby, Karin S. i Åbo och Anna i Norrköping, så det är ganska glest med kaffedejterna, särskilt jämfört med hur det var då vi alla bodde i Jakobstadstrakten. Då kommer en virtuell variant bra till hands och det är MÅNGA gånger jag suttit och skrattat högt åt saker m’ladies skrivit på E-kaffi och många gånger jag har ältat av mig där över mina både större och mindre bekymmer. Och alla gånger mått betydligt bättre efteråt. En egen kompis-FB-grupp är ett av de bästa tipsen jag någonsin kommer ha att dela av mig av, så ta vara på det gott folk. Och kom ihåg att när dina vänner i den gruppen ber om bilder på din nya hårlängd, så då tar du bilder på din nya hårlängd. Och då kan du också passa på att posta dem på din blogg, om du vill, t.ex. eftersom att även din mamma efterfrågat bilder.

Har förresten höstlov i tre dagar. Dag ett har hittills varit huvudvärkig och oproduktiv men jag klagar inte, ledigheten är mycket skön i alla fall. Höstlove.

klipp klipp

dokumentation & situation

Ikväll tog jag min moraliska stödperson under armen och traskade till min friserande kompis Annas arbetsplats för att få ordning på min hiskeligt ojämna klippning, vilken jag alltså åstadkom helt på egen hand igår ty jag är mycket begåvad. Det sket på sig totalt när jag skulle ”jämna till” klippningen jag höll på med och råkade då kapa min pannlugg typ tre centimeter kortare än resten, förstår ännu inte hur jag kunde vara så oerhört klantig. Vid det skedet, efter några minuters hyperventilering, kände jag att det var dags att kasta in handduken och be någon annan ta över. Ikväll fick jag således slå mig ner i frisörstolen på Wasa Teater och känna mig som en stjärna! Inte minst p.g.a. Annas hårklippningsexpertis. Så jäkla SKÖNT att någon som en har fullt förtroende för reder upp ens misstag, lyx! Och håret blev alltså till en trubbig page som är en gnutta kortare i nacken. Når precis till en hästsvans och alla mina slitna toppar är borta. Känns än så länge ovant, har inte haft så här kort hår sen 1998, men också bra. Vilket är en succé, för jag brukar alltid ha hårångest, men inte nu. #NÖJD

Det töntiga men ändå trevliga är att jag i flera års tid av och an varit sugen på att klippa håret till någon sån här längd men jag har aldrig vågat, kände mig för den delen inte redo igår heller när jag försökte klippa mitt hår. Har haft långt hår mestadels av mitt liv och det har blivit som en slags trygghetsfilt, har t.ex. haft oräkneliga mardrömmar i vilka jag plötsligt klippt av mig håret och vaknat darrig och svettig och trott att det hänt på riktigt. Kortare än förbi axellängd har varit gränsen, just där har det börjat kännas fruktansvärt otryggt. Men i.o.m. mitt eget saxsjabblande så fick jag ju en spark i rumpan åt den hårlängsriktningen, och igår kväll så började jag också att riktigt se fram emot att bli korthårig vartefter jag vande mig med tanken. Jag vet att det bara är hår och att det växer, bla bla bla, men ändå, det var en lättnad att märka att det inte alls måste vara så mardrömsartat som det en stund där under gårdagen kändes som.

Är det inte en sjukt inspirerande miljö i det där rummet förresten? Även om en inte är intresserad av stil, styling, skönhet och sånt så tror jag att den kreativa stämningen där måste påverka en med alla små detaljer och planeringar och skisser och sånt. Höll på att få FEILI I HOVO första gången jag gick in dit, denna gång var jag förberedd och lyckades nästan med att inte drabbas av akut arbetsmiljöavundsjuka. Men bara nästan.

dagens misstankar

dokumentation & situation

Misstanke nummer ett var den jag skrev om i dagens Sevendayskrönika, nämligen att mobbningshistorien upprepar sig. Läs här → En mobbningshistoria.

Misstanke nummer två var sannerligen en äkta misstanke i vad som borde vara ordets rätta betydelse, d.v.s. en tanke som var en miss. Koffeindarrig på handen klippte jag mitt hår så sabla åt fanders att jag mår illa över min uppenbarelse, men ska försöka att inte tänka på det. Blev tvungen att anlita professionell akuthjälp för jag blev helt enkelt FÖR darrig då jag märkte vartåt det barkade. Så jag ringde i panik min bl.a. frisörutbildade kompis Anna som lovade att reda upp mitt misstag imorgon. Puh!

Misstanke nummer tre är att min frisörrädsla antagligen kommer framstå som mer överkomlig hädanefter, jag menar i jämförelse med den förlamande självklippningsfobi jag säkerligen håller på att odla för stunden. Det var förra millenniet en frisör sist klippte mitt hår, och då menar jag det bokstavligen (det var 1999), men från och med nu kan jag kanske t.o.m. börja tänka mig att be en frisör klippa mig mer ofta än med sexton års intervaller! Ja, förhoppningsvis når jag någon slags utveckling genom det här i alla fall. Kanske äntligen blir av med mardrömmen om att ha obekvämt kort hår i.o.m. att det verkar som att den NU KOMMER BESANNAS AAAAAAH. La la la la.

it’s all made up

opinion & reflektion

Det har bloggats en del om att vara sminkfri på sistone, särskilt under sommaren verkar många passa på. Jag tror egentligen inte att det är någon slump att det är just den årstiden då kvinnor verkar känna sig mer bekväma med sina nakna ansikten — fortsättningsvis är en solbränna något våra ögon uppfattar som fräscht, en liten utseendeboost på mer eller mindre naturlig väg. Såklart är det inget fel på att tillbringa sommaren osminkad för det, eller att sminka sig ändå, eller att tycka om hur en ser ut i solbränna, eller hur som helst och vad som helst. Det är bara något jag spekulerat i, i och med att jag märkt att jag själv tycks fungera lite så.

Fast jag blir sällan solbränd, dels p.g.a. att jag vantrivs i solen och solbadar därmed så gott som aldrig. Det är många år sedan jag sist lade mig ner i solskenet med något snarlikt att ”catcha brunan” som mål. Likväl har jag fått lite färg i år men det är nog inget som någon förutom jag själv märker. Sminkar mig varken mer eller mindre till vardags än vad jag gjorde för ett halvår sen, men tycker bara att jag ser lite mindre glåmig ut nu än vad jag gör under vinterhalvåret, och likt de flesta människor så gillar jag ett sådant ombyte.

Förutom att skugga ögonbrynen så bär jag generellt inte smink till vardags. Ungefär varannan dag pudrar jag mig, men det sker oftast först efter halva dagen och bara ifall jag ska iväg nånstans som inte är jobb eller affär. Mina ögon är känsliga för kyla, blåst och solljus och de reagerar genom att tåras, så för några månader sen gav jag upp med att sätta maskara på mig ens till helgerna och fast jag skulle ut på nånting festligt. Jag bautagillar smink och förut brukade jag använda maskara varje dag eftersom jag tyckte jag såg tråkig ut utan det, men jag orkar bara inte alltid tänka på att jag kanske är klottig under ögonen eller i en rand nerför kinden. Och nu, efter att jag använt maskara kanske två gånger under de senaste tre månaderna, har jag börjat gilla hur min blick ser ut även utan den inramningen.

Så här ser jag ut de flesta dagar, fast brynen brukar vara fixade med varierande framgång. Nu är det ju ett ganska smickrande filter på bilden som döljer alla porer och flammiga områden, men sen känner jag mig inte riktigt bekväm heller med att visa upp hur risig jag faktiskt fortfarande tycker att jag ser ut, trots att jag ser mig själv se ut som jag gör så gott som konstant — ändå tycks jag aldrig bli okej med det. Jag hade suverän hy när jag var mycket yngre och den tiden brukar jag blicka sentimentalt och ångerfullt tillbaka på och önska att jag bara fattat då hur ”bra” jag hade det. Då på tiden bar jag trots hyns näst intill porlösa släthet (okej, jag kanske överromantiserar det en aaaning, ähum) nästan alltid concealer och foundation för under hyn bar jag också på komplexrelaterade ängsligheter för att jag skulle hamna i nån situation i vilken jag skulle rodna, och ville förstås dölja denna eventualitet så gott det gick. Nu stör inte den grejen mig lika ofta längre, nu är det istället flammighet kring näsvingarna, början till rynkor och tydliga porer som ger mig dåligt självförtroende vad det gäller mitt ansikte, bland annat. Där emellan hade jag många ojämnheter och massor av små nästan-finnar under början-mitten av tjugoårsåldern som jag ville sminka över. Alltid är det nåt? Det är svårt att fly undan den där skarpa pressen på konventionell skönhet och omöjligt att blunda för ens egna kritiska blick.

Detta till trots så har jag vant mig en aning med mitt semisminkfria fejs. Jag känner egentligen aldrig längre ”Men kan jag visa mig så här?” om jag ska gå ut, därmed inte sagt att jag inte kan tycka att jag ser lite uslig ut men jag störs helt enkelt inte lika mycket av det som jag brukade. Jag funderar mer och mer sällan på om jag ser ful ut när jag möter folk jag känner. För mig har smink alltid haft en roll i självuttryck samtidigt som det förstås handlat om att försöka försköna mig själv, helt naturliga aspekter bägge tu, men först efter att jag skurit ner på mitt sminkande och hållit det så en längre tid märker jag att mycket av det som jag tyckte att handlade om lek och mig och min skull, egentligen handlade om omvärldens syn på mig.

Ni är förstås alla bekanta med ”stjärnor utan smink”-gallerierna i veckotidningar och andra skvallerblaskor. De är ofta presenterade med en elak ton, det gottas i att kvinnliga kändisar ser risiga och slitna ut utan sin mejk.

Varför tycker vi aldrig att män ser risiga eller slitna ut p.g.a. deras sminkfrihet? Jo, för att vi inte är vana med att se män med underlagskräm och maskara och skulpterade ögonbryn. Vår uppfattning av mäns skönhet är annorlunda än den vi har av kvinnor och vi använder helt olika bedömningsskalor för respektive kön.

Vad skönhet är är inte universellt, det är inte så att vi har fulhet på ena sidan och skönhet på den andra och vi alla är ense om vilket som är vilket. Individer emellan finns det olika preferenser och tittar vi längre än individuella meningsskillnader så är vi i synnerhet inte ense om vad som är fult/snyggt om vi separerar på oss i kultur eller tidsepok. I västvärlden ansågs det exempelvis vara supervackert att vara en total blekfis ända tills 1923 då Coco Chanel kom hem ordentligt solbränd från en semester på franska rivieran. Då började vi att se på solbrännan med andra ögon.

Vad jag menar med det är att mycket av vår uppfattning om vad vi tycker är ”vackert” är inlärt. Det betyder inte att det är falskt, men att det är formbart. Så:

Orsaken till varför vi tycker män ser bra ut utan smink är att ingen har lärt oss att de ser dåliga ut utan det.

Så därför hoppas jag att de kvinnor som vill det, fortsätter köra på sminklösa dagar ibland, även i höst och i vinter när solbrännan bleknat. Jag hoppas att de låter den inre latmasken styra när de kravlar ur sängen, tittar sig i spegeln och tänker ”Det här kunde vara bättre”, men inte känner sig helt förtjusta i tanken på att orka göra något åt det. Låt det va. Det är nämligen okej. Du är okej. Vad jag vill säga är inte att du är fin som du är, det går djupare än så och jag är trött på allt vad det uttalandet antyder. Vi säger aldrig åt osminkade män att de är fina som de är och där har vi ett klart tecken på en könsmässig obalans i samhället där män är tillräckliga i.o.m. deras befintlighet och kvinnor p.g.a. deras skönhet, och jag vill inte stötta den genom att säga att alla kvinnor är vackra, för det signalerar att det är därför de alla räcker till, de med. Det är omöjligt för mig att inte påverkas av den sociala konstruktionen, men jag bara vägrar gå med på det just nu för allt det här tjafset om ”skönhet” är precis vad jag inte vill att det ska handla om.

Vad jag vill säga är att din existens inte måste berättigas genom din skönhet.

Eller genom nånting alls, förstås.

(Och vad är skönhet ens? Det är ju bara påhittat. Så att du sen är fin som du är, sminkad eller ej, det är faktiskt bara en bonus.)