Tagg: yta

klipp klipp

Ikväll tog jag min moraliska stödperson under armen och traskade till min friserande kompis Annas arbetsplats för att få ordning på min hiskeligt ojämna klippning, vilken jag alltså åstadkom helt på egen hand igår ty jag är mycket begåvad. Det sket på sig totalt när jag skulle ”jämna till” klippningen jag höll på med och råkade då kapa min pannlugg typ tre centimeter kortare än resten, förstår ännu inte hur jag kunde vara så oerhört klantig. Vid det skedet, efter några minuters hyperventilering, kände jag att det var dags att kasta in handduken och be någon annan ta över. Ikväll fick jag således slå mig ner i frisörstolen på Wasa Teater och känna mig som en stjärna! Inte minst p.g.a. Annas hårklippningsexpertis. Så jäkla SKÖNT att någon som en har fullt förtroende för reder upp ens misstag, lyx! Och håret blev alltså till en trubbig page som är en gnutta kortare i nacken. Når precis till en hästsvans och alla mina slitna toppar är borta. Känns än så länge ovant, har inte haft så här kort hår sen 1998, men också bra. Vilket är en succé, för jag brukar alltid ha hårångest, men inte nu. #NÖJD

Det töntiga men ändå trevliga är att jag i flera års tid av och an varit sugen på att klippa håret till någon sån här längd men jag har aldrig vågat, kände mig för den delen inte redo igår heller när jag försökte klippa mitt hår. Har haft långt hår mestadels av mitt liv och det har blivit som en slags trygghetsfilt, har t.ex. haft oräkneliga mardrömmar i vilka jag plötsligt klippt av mig håret och vaknat darrig och svettig och trott att det hänt på riktigt. Kortare än förbi axellängd har varit gränsen, just där har det börjat kännas fruktansvärt otryggt. Men i.o.m. mitt eget saxsjabblande så fick jag ju en spark i rumpan åt den hårlängsriktningen, och igår kväll så började jag också att riktigt se fram emot att bli korthårig vartefter jag vande mig med tanken. Jag vet att det bara är hår och att det växer, bla bla bla, men ändå, det var en lättnad att märka att det inte alls måste vara så mardrömsartat som det en stund där under gårdagen kändes som.

Är det inte en sjukt inspirerande miljö i det där rummet förresten? Även om en inte är intresserad av stil, styling, skönhet och sånt så tror jag att den kreativa stämningen där måste påverka en med alla små detaljer och planeringar och skisser och sånt. Höll på att få FEILI I HOVO första gången jag gick in dit, denna gång var jag förberedd och lyckades nästan med att inte drabbas av akut arbetsmiljöavundsjuka. Men bara nästan.

En kommentar

dagens misstankar

Misstanke nummer ett var den jag skrev om i dagens Sevendayskrönika, nämligen att mobbningshistorien upprepar sig. Läs här → En mobbningshistoria.

Misstanke nummer två var sannerligen en äkta misstanke i vad som borde vara ordets rätta betydelse, d.v.s. en tanke som var en miss. Koffeindarrig på handen klippte jag mitt hår så sabla åt fanders att jag mår illa över min uppenbarelse, men ska försöka att inte tänka på det. Blev tvungen att anlita professionell akuthjälp för jag blev helt enkelt FÖR darrig då jag märkte vartåt det barkade. Så jag ringde i panik min bl.a. frisörutbildade kompis Anna som lovade att reda upp mitt misstag imorgon. Puh!

Misstanke nummer tre är att min frisörrädsla antagligen kommer framstå som mer överkomlig hädanefter, jag menar i jämförelse med den förlamande självklippningsfobi jag säkerligen håller på att odla för stunden. Det var förra millenniet en frisör sist klippte mitt hår, och då menar jag det bokstavligen (det var 1999), men från och med nu kan jag kanske t.o.m. börja tänka mig att be en frisör klippa mig mer ofta än med sexton års intervaller! Ja, förhoppningsvis når jag någon slags utveckling genom det här i alla fall. Kanske äntligen blir av med mardrömmen om att ha obekvämt kort hår i.o.m. att det verkar som att den NU KOMMER BESANNAS AAAAAAH. La la la la.

Inga kommentarer

it’s all made up

Det har bloggats en del om att vara sminkfri på sistone, särskilt under sommaren verkar många passa på. Jag tror egentligen inte att det är någon slump att det är just den årstiden då kvinnor verkar känna sig mer bekväma med sina nakna ansikten — fortsättningsvis är en solbränna något våra ögon uppfattar som fräscht, en liten utseendeboost på mer eller mindre naturlig väg. Såklart är det inget fel på att tillbringa sommaren osminkad för det, eller att sminka sig ändå, eller att tycka om hur en ser ut i solbränna, eller hur som helst och vad som helst. Det är bara något jag spekulerat i, i och med att jag märkt att jag själv tycks fungera lite så.

Fast jag blir sällan solbränd, dels p.g.a. att jag vantrivs i solen och solbadar därmed så gott som aldrig. Det är många år sedan jag sist lade mig ner i solskenet med något snarlikt att ”catcha brunan” som mål. Likväl har jag fått lite färg i år men det är nog inget som någon förutom jag själv märker. Sminkar mig varken mer eller mindre till vardags än vad jag gjorde för ett halvår sen, men tycker bara att jag ser lite mindre glåmig ut nu än vad jag gör under vinterhalvåret, och likt de flesta människor så gillar jag ett sådant ombyte.

Förutom att skugga ögonbrynen så bär jag generellt inte smink till vardags. Ungefär varannan dag pudrar jag mig, men det sker oftast först efter halva dagen och bara ifall jag ska iväg nånstans som inte är jobb eller affär. Mina ögon är känsliga för kyla, blåst och solljus och de reagerar genom att tåras, så för några månader sen gav jag upp med att sätta maskara på mig ens till helgerna och fast jag skulle ut på nånting festligt. Jag bautagillar smink och förut brukade jag använda maskara varje dag eftersom jag tyckte jag såg tråkig ut utan det, men jag orkar bara inte alltid tänka på att jag kanske är klottig under ögonen eller i en rand nerför kinden. Och nu, efter att jag använt maskara kanske två gånger under de senaste tre månaderna, har jag börjat gilla hur min blick ser ut även utan den inramningen.

Så här ser jag ut de flesta dagar, fast brynen brukar vara fixade med varierande framgång. Nu är det ju ett ganska smickrande filter på bilden som döljer alla porer och flammiga områden, men sen känner jag mig inte riktigt bekväm heller med att visa upp hur risig jag faktiskt fortfarande tycker att jag ser ut, trots att jag ser mig själv se ut som jag gör så gott som konstant — ändå tycks jag aldrig bli okej med det. Jag hade suverän hy när jag var mycket yngre och den tiden brukar jag blicka sentimentalt och ångerfullt tillbaka på och önska att jag bara fattat då hur ”bra” jag hade det. Då på tiden bar jag trots hyns näst intill porlösa släthet (okej, jag kanske överromantiserar det en aaaning, ähum) nästan alltid concealer och foundation för under hyn bar jag också på komplexrelaterade ängsligheter för att jag skulle hamna i nån situation i vilken jag skulle rodna, och ville förstås dölja denna eventualitet så gott det gick. Nu stör inte den grejen mig lika ofta längre, nu är det istället flammighet kring näsvingarna, början till rynkor och tydliga porer som ger mig dåligt självförtroende vad det gäller mitt ansikte, bland annat. Där emellan hade jag många ojämnheter och massor av små nästan-finnar under början-mitten av tjugoårsåldern som jag ville sminka över. Alltid är det nåt? Det är svårt att fly undan den där skarpa pressen på konventionell skönhet och omöjligt att blunda för ens egna kritiska blick.

Detta till trots så har jag vant mig en aning med mitt semisminkfria fejs. Jag känner egentligen aldrig längre ”Men kan jag visa mig så här?” om jag ska gå ut, därmed inte sagt att jag inte kan tycka att jag ser lite uslig ut men jag störs helt enkelt inte lika mycket av det som jag brukade. Jag funderar mer och mer sällan på om jag ser ful ut när jag möter folk jag känner. För mig har smink alltid haft en roll i självuttryck samtidigt som det förstås handlat om att försöka försköna mig själv, helt naturliga aspekter bägge tu, men först efter att jag skurit ner på mitt sminkande och hållit det så en längre tid märker jag att mycket av det som jag tyckte att handlade om lek och mig och min skull, egentligen handlade om omvärldens syn på mig.

Ni är förstås alla bekanta med ”stjärnor utan smink”-gallerierna i veckotidningar och andra skvallerblaskor. De är ofta presenterade med en elak ton, det gottas i att kvinnliga kändisar ser risiga och slitna ut utan sin mejk.

Varför tycker vi aldrig att män ser risiga eller slitna ut p.g.a. deras sminkfrihet? Jo, för att vi inte är vana med att se män med underlagskräm och maskara och skulpterade ögonbryn. Vår uppfattning av mäns skönhet är annorlunda än den vi har av kvinnor och vi använder helt olika bedömningsskalor för respektive kön.

Vad skönhet är är inte universellt, det är inte så att vi har fulhet på ena sidan och skönhet på den andra och vi alla är ense om vilket som är vilket. Individer emellan finns det olika preferenser och tittar vi längre än individuella meningsskillnader så är vi i synnerhet inte ense om vad som är fult/snyggt om vi separerar på oss i kultur eller tidsepok. I västvärlden ansågs det exempelvis vara supervackert att vara en total blekfis ända tills 1923 då Coco Chanel kom hem ordentligt solbränd från en semester på franska rivieran. Då började vi att se på solbrännan med andra ögon.

Vad jag menar med det är att mycket av vår uppfattning om vad vi tycker är ”vackert” är inlärt. Det betyder inte att det är falskt, men att det är formbart. Så:

Orsaken till varför vi tycker män ser bra ut utan smink är att ingen har lärt oss att de ser dåliga ut utan det.

Så därför hoppas jag att de kvinnor som vill det, fortsätter köra på sminklösa dagar ibland, även i höst och i vinter när solbrännan bleknat. Jag hoppas att de låter den inre latmasken styra när de kravlar ur sängen, tittar sig i spegeln och tänker ”Det här kunde vara bättre”, men inte känner sig helt förtjusta i tanken på att orka göra något åt det. Låt det va. Det är nämligen okej. Du är okej. Vad jag vill säga är inte att du är fin som du är, det går djupare än så och jag är trött på allt vad det uttalandet antyder. Vi säger aldrig åt osminkade män att de är fina som de är och där har vi ett klart tecken på en könsmässig obalans i samhället där män är tillräckliga i.o.m. deras befintlighet och kvinnor p.g.a. deras skönhet, och jag vill inte stötta den genom att säga att alla kvinnor är vackra, för det signalerar att det är därför de alla räcker till, de med. Det är omöjligt för mig att inte påverkas av den sociala konstruktionen, men jag bara vägrar gå med på det just nu för allt det här tjafset om ”skönhet” är precis vad jag inte vill att det ska handla om.

Vad jag vill säga är att din existens inte måste berättigas genom din skönhet.

Eller genom nånting alls, förstås.

(Och vad är skönhet ens? Det är ju bara påhittat. Så att du sen är fin som du är, sminkad eller ej, det är faktiskt bara en bonus.)

11 kommentarer

missledande

hole_livethroughthis

Det var dags för krönika idag igen, den här gången skrev jag om skönhetstävlingar både på tv och i dagis, under tiden jag torterades av extrem huvudvärk. Fantiserade mellan varje sats om att lägga mig ner på golvet och blunda, var ganska irriterad på värkens ihållande tajming. Inte särskilt behagligt och det var skitsvårt att tänka och skriva, men efter många motsträviga om och långsamma men så blev det en text till sist: Miss Leda. Jag har skrivit om ungefär samma ämne förr i min blogg för ett par år sedan (försökte dock att inte bli upprepig) och eftersom jag ändå tänkt ta och återpublicera gamla inlägg så har jag gjort det offentligt igen, här.

Bilden ovanför är förstås omslaget till Holes album Live Through This som till stor del handlar om skönhet och ideal. Den skivan lyssnade jag mycket på, fast bandad på kassett, i min freestyle, då jag var på konfirmationsläger år 1998. Haha. Det är så mycket i den meningen som verkligen får mig att låta hemskt föråldrad, men musiken å andra sidan, den håller ännu.

uncle fester gästbloggar

20150302_stirr

Läste idag något som Hille på la Valse des Monstres skrev, att hon tycker att ringar under ögonen får en att se häxig ut, och det är en sak som jag brukar tänka på som tröst under de extremtrötta dagar jag likväl tappert försöker att inte knäckas av min spegelbild. ”Bellatrix Lestrange”, brukar jag tänka, bara det och inget mer behövs faktiskt. Och det har nästan börjat fungera! Är nu för tiden snäppet mera okej med att jag ibland tror att jag gnuggat in mascara under ögonen för att inse att nope, jag hade inte tagit nån mascara på mig den dagen, än jag var för ett halvår sen. Mina ögon sitter helt enkelt relativt djupt in i skallen och skuggor bildas bara då i de flesta ljus, även när jag är utvilad, men efter ett par veckor med för lite sömn varje natt kan jag t.ex. se ut så som jag gör ovan, alltså ikväll och alltså som om jag precis vandrat av setet till en lågbudgetsproducerad amatörfilm där jag är lik nummer 37 nånstans långt bak i bilden. (Fast jo, ljussättning spelar förstås också roll (ha! en misstags-pun!) och dataskärmsskenet verkar bara framhäva hålorna mer.)

När jag var yngre så blev jag ofta irriterad på min hålögdhet, och visst händer det fortfarande att jag gör mig redo för att gå ut en kväll och blir desperationsfrustrerad på att all concealer i hela riket inte skulle kunna maskera tusen-och-en-natts-sömnbristen, och helt klart händer det att jag i spegeln skakar på huvudet åt mina halvmånar som gör motsatsen till skiner, men ibland, om än mycket sällan, så kommer dagar då jag tittar på mina döden-ögon och bestämmer att kunde Uncle Fester rocka det så kan fan jag det med. Och DET känns bra.

Med det sagt så går jag och lägger mig. Jag BEHÖVER min skönhetssömn. 😥

2 kommentarer

två försynta undringar

scan10009

1. Skulle det vara jättekonstigt att jag klippte den här frisyren igen? (För helt seriöst har mitt hår aldrig igen sett i närheten av lika coolt ut och hur mycket jag än önskar att det vore det, så är detta inte ens en underdrift.)

2. Ska jag faktiskt nu redan vara så gammal att jag tagit till mig vanan att titta på en ~25-år-gammal bild och fundera att det var då jag peakade? (För ärligt talat känns det som att det går gaaanska till överdrift.)

5 kommentarer

tungel

20140427_naglar

Har dekorerat naglarna med ett stjärn- och månskärepyntat lack som jag inte kunde motstå, flaskan hävdar också att lacket ska vara självlysande men det är inte något ännu som jag ännu märkt, fast jag gått in i badrummet, släckt lampan och granskat. Har också lärt mig ett nytt ord:

TUNGEL  best. tunglet
fsv. tungel , himlakropp; jfr sv. dial. tungel , måne, nor. dial. tungel , fvn. tungl , måne, lunation, got. tuggl , himlakropp, stjärna, fsax. tungal , fht. zungal , feng. tungol ; av ovisst ursprung

1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) himlakropp, särsk.: måne; ngn gg äv.: månstråle, månsken.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om tiden mellan två månfaser av samma slag, synodisk månad; förr äv. dels om var särskild av månens fyra huvudfaser, kvarter (se d. o. 9 ), dels om ny, nytändning.

De senaste dagarna har jag funderat på den där ena saken jag sa i bloggformuläret, att en av de fina sakerna med att blogga är att ha en slags minnesbok som går att bläddra i nästan varifrån en än befinner sig, och det var på inga vis en ny tanke, men likväl en jag kanske hade glömt bort för en tid — och jag har insett hur dumt det är att gamla bloggar ligger och skräpar här och där, att många inlägg existerar bara i filer i konstiga format på min hårddisk, och att det där behändiga arkivet jag pratade om i mitt fall inte är det minsta behändigt alls så som det är nu. Faktiskt så dumt att jag idag har påbörjat förberedningen för projekt åtgärdande, men det kommer ta sin tid och min tid med innan det är avklarat, ifall jag genomför det. (Det är ju några tungelvarvs bloggande som jag har att överföra.) Var vänlig hota mig med diverse slag av tortyrmetoder om jag sen då/om det är klart börjar babbla om nya starter och tabula rasa, tack.

2 kommentarer

en makeover bland många

laurapalmerslittlesister

Bläddrade igenom gamla bilder igår då det närmade sig dagen formerly known as just ‘torsdag’ men i folkmun numera titulerad tillbakablickstorsdag, throwback thursday, hashtag-tee-bee-tee, eller vad ni än vill kalla den. Råkade på den här, där jag är ungefär… shit, jag vet inte, åtta, nio år kanske? (Baserar denna uppskattning på en jämförelse med hur jag, enligt min reminiscens, såg ut på mina enskilda skolfoton i lågstadiet, de där små klistermärkena med rundade hörn som byttes med kompisarna. Så uppskattningen är inte helt pålitlig. Men ni vet. Ungefär. Sak samma.) Råkade sätta på det kontrastrika svartvita filtret av en händelse och skrattade gott åt hur dramatisk bilden blev och vilket excentriskt litet weirdo jag ser ut som.

Det var ett lustigt sammanträffande att jag stötte på just en sån här bild bland mina arkiv för vi har nyligen pratat lite om relationerna vi har till smink här i kommentarerna, där jag nämnde att jag verkligen romantiserade idén på makeovers i yngre dar. Då menade jag under tonåren och tänkte inte ens på vilken makeover-FANATIKER jag var under barndomen. Älskade makeovers. Främst att själv få dem.

Det finns faktiskt en del fotografier på mig där jag fått en helt ny look, och det syns på dem att jag tycker det är festligt och spännande. Värt att dokumenteras. Bilden ovanför är en av de få från den tiden där jag villigt ställt mig framför kameran, det var en tid som jag avskydde att bli fotograferad och jag minns inte längre varför det var så, men något som framstår ganska tydligt i.o.m. fotot ovanför är ju detta: Att med smink på var det annorlunda. Men varför? Ja, säg det. Här kan jag bara spekulera planlöst. För att det var nervpirrigt och kul? Eller för att med smink på var jag tillräckligt presentabel för att förevigas? Eller projicerar jag bara misstankar på något som endast var en tillfällighet med såna tankegångar? Vem vet. Det var så länge sen. Menar hur som helst inte att det vore varken sorgligt eller något jag upprörs över eller så, men definitivt intressant. Är inte kritisk till kosmetika, faktum är att vi har en mycket förtrolig relation och håller innerligt av varandra. Vill absolut inte tala illa om min vän Sminket alltså. Men onekligen har vår vänskap varit mycket inflytelserikt i mitt liv, ingen vits att smussla med det, och det… äsch, det är vad det är bara.

Ah, smink. Minns min första ögonskugga, en av mammas gamla hon inte använde — inte en jag använde till vardags då men som jag fick leka med — och den var förpackad i en blekt mintgrön ask, två skuggor i pärlemorskimrande violnyanser, en ljusare och en mörkare, med en spegel inuti locket och skuggan doftade sådär dammigt och pudrigt som ögonskuggor gjorde då på tiden, och jag minns att jag en gång satt på en stor sten inne i en skog med mina kusiner, jag var väl runt samma ålder som jag är på makeover-fotot, och medand de lekte så satt jag där i någon slags halvtrans och målade på mer och mer, nästan maniskt lade jag på lager på lager, det var på något sätt så att ju mer skugga jag lade på desto mer oemotståndligt blev det att applicera mer, och jag tyckte att jag blev så otroligt döcool och snygg på ett imponerande vuxet sätt. Haha. Japp, most likely.

2 kommentarer

god morgon! hälsar dödsätarmormonen

wpid-2014-01-21-01-50-43-1-e1390326745298wpid-2014-01-21-01.55.57-1

Under det senaste året har ett stort parti av min garderob utvecklats åt ett håll som jag kommit att associera med både dödsätare och mormoner. Ett sätt att få det att låta ungefärligen hundra gånger mer smickrande och utstuderat (samt tusen gånger coolare) än vad det egentligen är vore att beskriva det som ifall att Chloë Sevignys karaktär Nicolette Grant i Big Love hade gått i Hogwarts och varit Slytherin-klasskamrat och eventuellt bästis, åtminstone i sina dagdrömmar, med Bellatrix Lestrange, men ärligt talat är det mest såhär: tantiga 90-talsklänningar i trikå med knappar framtill, tantiga knytblusar i chiffongartade material (”finblusar”), tantiga och trubbiga vinterstövlar, långa koftor, långa kappor, och naturligtvis allt i svart, svart, svart.

Och på tal om exteriör: Har latat till mig och plockar bort fler och fler skönhetsrutiner för vardagsmorgnarna. När jag började jobba försökte jag upprätthålla nån slags standard, kunde t.ex. försöka ljusa upp mörka ringar, lugna ner vissa rodnader samt ibland rent av tillsätta andra, försökte t.o.m. någon modig dag styla frisyrer, och så vidare. Men nu har lättjan spridit sig så långt att jag skippat något så fundamentalt som mascara många mornar. Detta låter kanske inte som mycket men för mig, som oftast inte bär mycket smink till vardags, innebär det en minskning med 50% av sminkprodukter. Med ljusare ögonfransar känns det också som att övrig sminkfrihet framhävs — det blir på något vis extra tydligt att min hy t.ex. är aningen flammig här och där, alltså bär jag inte heller foundation eller puder, eller att jag kanske är ganska röd runt näsan, alltså bär jag knappast heller concealer, och så vidare. Utöver detta framhäver denna nedskärning i smink två vibbar: den dödsätariga — insjunkna ögonhålor, grådaskig hy, stripigt hår; samt den mormoniga — som gud skapade mig, typ. Och i och med att jag då ganska ofta brukar tänka att en dödsätarmormon är precis vad jag klädmässigt ser ut som så är dessa nya effekter mycket lämpliga! Mitt i prick faktiskt, även om sen intrycket i sig är fullständigt vilseledande. (Är blott en icke-troende mugglare, ju.) Tidigare i veckan tyckte jag att jag hade en såndär dödsätarmormondag, en dubbel dessutom (både kläd- och ansiktsmässigt), att jag beslöt att det skulle dokumenteras. Plus att bakgrundsrullarna i fotostudion hade alla rullats upp en del och blottade ett tidigare dolt fönster vilket nu släppte in — ni kan aldrig tro det här — ljus! Wow! Naturligt ljus, tänk en sån möjlighet.

(Det känns förresten, löjligt nog, som att jag borde inflika och förtydliga att det var under lunchpausen jag tog de här bilderna, att jag liksom inte spexar omkring hur som helst under arbetstid och sätter tid på allt möjligt vem-vet-vad utöver själva arbetet. Men sånt förstår väl folk av sig själva, eller? Faktum är, sånt tänker folk knappt på ens, va? Jag gör det sällan själv i alla fall när andra personer bloggar vissa tider eller vad som helst.)

I alla fall, jag uppskattar kosmetika av många orsaker och är alltså inte en sån som går ut bland folk utan smink, även om jag inte heller brukar bära mycket till vardags så är jag ändå definitivt inte okej med att gå nånstans helt utan. (Det är otroligt vad förstärkta ögonbryn och ögonfransar kan göra för självkänslan.) Men på sistone så har jag hellre sovit några minuter längre, faktiskt. Har varit så jäkla trött att det känts overkligt, inte ens bara trött men också sömnig under merparten av min vakna tid. Men så i natt har jag vaknat ett par gånger utan att begripa varför, och när Jim steg upp låg jag kvar och försökte att somna om men kände tvärtemot att jag mer och mer vaknade. Tjugo före sju steg jag upp och nu sitter jag här och dricker pulverkaffe med O’boy i, istället för att, tja, tvätta håret och sminka fejset t.ex.? Ack, lättjan. Tror bestämt att det blir ännu en dödsätarmormondag.

6 kommentarer

i bistra nyårsnatten, mot rymdens norrskenssky

20140101_001

Gick igenom de digitala bilderna från nyårsafton. Fyrverkerierna kändes ärligt talat ganska futtiga i år. Misstänker att bristen på snö hade att göra med det, då marken inte reflekterade ljuset mattades effekten av en gnutta. Det har varit mera praktfullt andra år.

20140101_002

Det var som vanligt blåsigt i Vasa, och extra superblåsigt ner vid hamnen där raketerna skjuts. De kalla vindarna ledde till stelfrusna fingrar och rinniga ögon, vilka i sin tur ledde till inte världens bästa fotoresultat. Men ibland missade jag ganska mitt i prick.

20140101_003

Gick hem för att lämna av både systemkameran och Instaxen innan jag gick till puben. Passade på att ta årets första selfies i badrumsspegel #1.

20140101_004

Och även badrumsspegel #2, där ljuset faller jämnare. Jag har alltid tyckt det är något konstigt med spegelsjälvporträtt där personen i fråga inte tittar i kameran utan har ögonkontakt med sig själv. I synnerhet om de ler och/eller gör sig till på något vis; det blir liksom så otroligt självmedvetet men helt utan självdistans, att jag ofta tycker det blir pinsamt. Men här är nu en sådan bild ändå, där jag tittar mig själv i ögonen. Började tänka att det är ganska märkligt egentligen, men likväl intressant, varför gör vi så med oss själva? Vad signalerar det från ens hjärna till ens hjärna? Ögonkontakt med en annan människa gör ju oftast ett starkt intryck på oss även om inte alltid medvetet, och jag undrar om ögonkontakt med oss själva också har någon effekt. Typ. Jaja. Nog om det.

20140101_005

Hårsnurran blev ganska risig i blåsten. Kom nyss på att det var samma frisyr som föregående nyår, fast kortare.

Nyårsafton brukar vara ett sånt stressmoment varje år men i år brydde jag mig verkligen knappt. Kände att jag hade fått nog av festligheter och var alldeles utmattad av julen som ju tidigare konstaterat blir mer psykiskt tung för mig för varje år, och jag kände att bara jag fick se någon enstaka raket och/eller vifta med något tomtebloss var jag nöjd. Så jag tossade på här hemma och smuttade på vitt vin jag fått av Karolina som födelsedagspresent, sen gick vi ut strax innan tolvslaget för att titta på stadens raketer. Jims idé, jag hade själv helt glömt att sånt brukar hända på nyår. Stannade sen ute till ungefär klockan fyra ändå men vet inte riktigt varför, satt mest bara och glodde men var så trött att jag var nöjd med det. Jag hade naturligtvis sväng dygnet helt upp-och-ner under mina lediga dagar — är verkligen nattuggla i benmärgen — och hade under ett par nätter innan kraftigt begränsat mina sömntimmar i ett försök att förhoppningsvis somna en vettig tid någon kväll. Det hade jag inte gjort så istället var jag bara sådär trött att hjärnan börjat gå på sparlåga och stängt av vissa funktioner. För min del var kommunikationsförmågan bland de funktionerna! Skitkul. Hade oftast inget att säga så var mest tyst, men likväl ville jag helst bara gå upp i rök nästan varje gång jag öppnade munnen. Sa endast poänglösa och töntiga saker. Blir väldigt grötig i hjärnan ibland men på nyårsafton var det verkligen extremt. Skämmigt. Har tänkt på det så mycket att jag t.o.m. drömt mardrömmar, haha. Fy fan. Utöver det har jag inget att beklaga mig över — det var en ganska omotiverad nyårsafton på samtliga plan, men helt okej för det.

Funderar på att fly fältet under hela jul- och nyårsspektaklet nästa år. Packa en väska med mina tjockaste stickade tröjor och varmaste ullsockor. En massa konservburkar, frukter och ostar, några kameror och filmrullar, ett par böcker och flaskor rödvin, ett paket tomtebloss och cirka ett kilo choklad. Hyra en stuga nånstans långt borta från civilisationen. Gå ut på upptäcktsfärd under dagarna och tillbringa kvällarna med att äta vindruvor. Typ. Ja, jag vet inte hur det blir men just nu tycker jag att det hade varit toppen.

Inga kommentarer